Konstiga ljud

Idag blev Ivy, vår lilla dvärgpinschertik ledsen. Storhundarna var med mig på jobbet och dottern hämtade småhundarna, dvs kineserna och Ivy efter skolan och tog dem med sig upp i huset.
Kort tid efter hörde jag henne utanför dörren till pensionatet. Lite ledsen låg hon snällt och väntade på att jag skulle öppna, och hoppade glatt efter mig medan jag jobbade klart. Hellre ville hon vara i sin box på jobbet än uppe i huset.

När man jobbar på hundpensionat har man ett rörligt jobb. Mata, rasta, städa och tvätta. Medan jag sprang in och ut hörde jag ett för mig obekant ljud.
En liten hund var ledsen, och jag kunde inte riktigt sätta fingret på vem det var, alltså hitta ansiktet till den sorgsna rösten. Kunde det vara foxterriern? Nej, för svagt.
Kunde det vara papillonen? Nej, för starkt. Kunde det vara dandien eller westien? Nä, inte terrierlikt alls. Och det var inte viszlan, schäfrarna, vorstehn eller labbarna.
?
Jag gick genom panget och såg plötsligt vem det var. En liten, liten skrutt, inte större än en herrsko och förstås min egen hund. Ivy.

Om hundar kan gråta så gjorde hon det. Tio år gammal, och aldrig har jag hört henne på det viset. Tyst och försynt men så ledsen att det gjorde ont i hela mig.
Kan hundar sörja en bästa hundvän, så måste det vara det hon gör. Saknar hon sin kompis lika mycket som jag?

Jag tog min lilla vän innanför jackan och så satte vi oss en stund på trappan och tittade på höstlöven som fladdrade och for. Vinden tog mjukt i kläderna och det doftade milda höst-rödgula färger och lätt fuktigt gräs. Säkert höll Hallon oss lite sällskap, där vi satt och saknade vår lilla kompis som just lämnat oss.

Jag bestämde mig för att tänka bra tankar, och försöka skicka in dem i min lilla ledsna hund;

http://kenneljeandark.blogspot.se/2013/04/hjalten-i-vita-huset.html

http://kenneljeandark.blogspot.se/2011/07/plotsligt-ar-de-har.html

http://kenneljeandark.blogspot.se/2011/07/hjalten-i-vita-huset.html

http://kenneljeandark.blogspot.se/2011/07/bra-rapport.html