Men hur blev det så....?

Ofta får jag höra av andra kattuppfödare, mest lite nya, att de funderar över hur vi som varit med ett tag egentligen står ut.
De undrar hur vi står ut med allt jobb, kiss, bajs, kräks, människor som ringer-frågar-funderar-pratar-skvallrar-är-elaka-påfrestad familj-svårt att hinna med jobb och uppfödning-sömnbrist-oro-och-inte-minst-sjuka-djur-ledsna-kattungar-virus-och-elände.

Jag undrar också det ibland.

Kattuppfödning är spännande, roligt och utvecklande.
När det går bra.
När det går dåligt blir man så ledsen, så uppgiven och ofta besluten på att sluta.

I veckan vaccinerade vi våra kattbabysar, och en av ungarna reagerade på det som kom in i hans kropp. Han blev trött, ledsen och tunn. Och på bara två dagar blev vår glada, pigga och busiga lilla kille så dålig att det inte gick att rädda honom.
Som jag sagt förut, jag antar att änglarna också vill ha kattungar i himlen. Jag skulle bara önska att de inte tog våra.

Sov så gott lilla Timon - vi är så ledsna att du inte fick stanna hos oss. Så ledsna att även jag får tankar om att det nästan inte går att stå ut med att föda upp. För det är så otroligt tungt när man mister sina små.

Idag kom vi hem till en liten ängel, det var tungt. Men också till dotterns fina filmsnutt med de busiga syskonen, som även de reagerade på vaccinet, men snabbt tog sig igen.
De fladdrar runt i huset, busar, leker och river saker. På filmen ser man just det som gör att jag såklart inte ska sluta föda upp.

Såklart vi ska ha små popcorn som studsar över golvet, hänger i gardinerna och leker med oss i familjen. Såklart vi ska ha våra glädjespridare och såklart vi blir ledsna när det är tungt, jobbigt och sorgligt. Men mest är uppfödning en fantastisk resa med älskade små varelser som utvecklas från ingenting till just massor!

Idag har jag gråtit en skvätt, men också skrattat.
För så är livet med djur.




TACK Sofia för din gulliga film! Den passade verkligen att få idag! <3