Tänkvärt

Idag hörde jag en intressant sak.
En uppfödare uttryckte sin irritation över andra uppfödare som använder dobermann i aveln där det finns DCM i linjerna.
Den här uppfödaren talade kraftfullt om att hon absolut inte kunde tänka sig använda DCM hundar i sin avel.
Att hon inte kunde tänka sig para på sjuka djur.
Hennes avelstik var DCM testad UA, inga sjuka syskon hade hon och allt kändes fint.

Jag håller med om allt. Det gör vi väl alla.

Men.

DCM har ett fult ansikte. Det är så fult som få, och halt som en tvål.
DCM debuterar sent många gånger. DCM kan man testa för, en, två, tre, fyra, fem gånger. Och så plötsligt, har hunden fått det ändå. :-(
DCM kan debutera så sent som när en hund blir veteran. Och då har vi uppfödare redan hunnit avla på våra avelsdjur.
DCM fria syskon och släktingar kan man BARA hävda att man har om djuren är testade UA, eller gått bort i gammal ålder.

I den bästa av världar skall hundar med DCM bort från vår avel. Men bort kommer de inte för att vi skriker åt varandra och pekar finger åt andras kombinationer och avelsdjur.
Som uppfödare blir jag inte större bara för att jag kliver på en annan.

Jag tänker att de uppfödare som säger att de inte har DCM i linjerna inte helt har torrt på fötterna.
DCM är en rasbunden sjukdom. Tyvärr. Vi måste hjälpas åt att få bort den. Hjälpas åt att testa.
Hjälpas åt att inte peka och baktala de som testar.

Jag tänker att vi inte har helt fria linjer på vår ras. Men vi kan få.
Om vi samarbetar.