Lugnet har sänkt sig

Igår var vi hos veterinären. Nästan på dagen sex månader förröntgade vi vårt lilla yrväder, för att förhoppningsvis få en fingerpekning om hur det ser ut där inne i den växande valpkroppen.

Vi anlände ganska punktligt, och Tania tyckte det var spännande med lukterna, människorna och de andra hundarna på kliniken.
Hon tyckte också det var skoj när sköterskan klappade om henne och gav en godis, sprutan i nacken tror jag knappt hon kände av.

Rätt omgående blev hon vinglig och trött, och tjugo minuter senare hängde de små pliriga bruna ögonen på tre kvart, och hon kurade ihop sig i min famn och somnade. Trots sina 24.4 kilo får hon fortfarande plats, och hon älskar att sitta i famnen en stund varje dag.
När det blev vår tur orkade hon knappt släpa sig in till farbror doktorn, och jag tror inte hon var särskilt medveten om hur hon fick ligga utsträckt, bli fotograferad, hanterad och inspekterad.

Ganska snart var vi klara, och efter ett samtal om amerikanska/utländska hundlinjer, höfter och leder samt en bunt med goda råd på fickan, vinglade Lilla brun efter mig på ostadiga ben. Jag lyckades baxa in henne i bilen, medan de andra hundarna förvånat stirrade på den Vilda babyn. De har nog aldrig sett henne på det viset. Hon med mottot "Jag Är Inte Trött", var fullkomligt utslagen, och det var nästan så jag kunde se oron över den lilla kompisens väl och ve speglas i Jennas ansikte.

Hemma fick jag släp/stödja Tania in, peppa henne att kissa och sedan fick husse bära upp för trappan. I hundkorgen somnade Busfröet momentalt, och där låg hon tills sista kvällsrastningen. Det var minsann en märklig kväll....

Morgonen har avlöpt väl. Lugn och stilla får jag säga. Och trots att den Argentinske Tromben bara bott hos oss i knappa sex veckor, känns det märkligt ordningsamt och stilla när hon lyser med sin frånvaro. Fortfarande ligger hon nedbäddad i sin korg, bara ut och morgonrastas, och sedan gick hon på egna ben, något ostadigt, men medvetet, raka vägen i säng.

Både döttrar och resterande fyrbenta tittar häpet på henne varje gång de passerar bädden, och jag kan inte låta bli att fundera över Plegicilets under! (Egentligen borde man ha tiggt till sig en sudd att ha när den lilla är helt odräglig, för OJ en sådan lugn kväll vi hade!)

Nå, kanske man skulle städa en skvätt medan "Jag Är Inte Trött" fortfarande sover söta drömmar...:-)