Hon finns inte kvar

Jag har en valp. Men ändå inte.

För nästan exakt en månad sedan hämtade vi vår hett efterlängtade dobermannvalp på Arlanda.
Hon hade rest långt, ända från Argentina, och ännu längre under hela den tid jag planerat, letat och väntat på henne.
Så anlände hon då. Liten, knubbig, stora tassar, tillitsfulla ögon och sådär babyvalpig som bara en dryga 3.5 månaders liten dobermannunge kan vara.

Tania tog vår hem med storm, och likt en argentinsk tromb for hon runt i huset, skrämde slag på de inneboende fyrbenta, lekte hårt med husses tålamod och möblerade om lite här, och lite där. Mest överallt när jag tänker efter.
Största knuffen fick mitt eget hjärta - jag är hejdlöst förälskad i min lilla chokladtjej!

Häromdagen blev vår bruna nykomling fotograferad. Vi ställde upp henne efter konstens alla regler, för att föreviga vår busiga Tromb. Och jag upptäckte att min valp inte finns längre.
Hon har växt. Och växt.
Och växt bort.

Nästan helt borta är hon, och även om det är oerhört spännande att följa med på resan i argentinska dobbisars utveckling, så är det också lite vemodigt att tiden går så fort.
Så där som det är med alla små barn…

Tania, 23 kilo tung. Låååånga ben och babyhullet bortblåst. 

Tania med den långa snoken.
Alltid redo att äta, stjäla, bära saker med världens största gap. Fast här ser hon ju riktigt presentabel ut:-))