Barnvakt

Igår var jag barnvakt till en liten livsnjutare.
Han kom strax efter lunch, bars in på sin mattes armar, lite yrvaken eftersom han somnat i bilen på väg till oss.
Ganska snart kände han igen sig och blev JÄTTEglad! Det blev jag också, och det var härligt att få den lilla varma, runda kroppen i famnen och nöjd bar jag in honom i huset.

Rulle, som han heter, sprang nyfiket och glatt omkring på rultiga ben, upptäckte allt igen, och fick syn på katterna. Många katter är det i Vita Huset, och fast jag sade till honom kunde han inte låta bli.
Med förtjusning, fart och fläkt sladdade han runt hörnen, föll platt på parketten och tuggade vilt på den del av den stackars katten han fick fatt i. Att han plötsligt avbröt kattmördandet berodde inte på mig, utan på doften han fick i näsan. Tvärt slutade han, vände riktning och fart mot tallriken med kattmat. Vi sprang samtidigt, och när jag ryckte undan skålen hade den lilla bruna killen redan munnen full, tuggade och svalde medan han sprang mot nya äventyr.
Någon annan hade också proppat munnen full av kattmat, och tyvärr också blivit överfull, dvs lagt en mindre mysig hög med uppspydda matrester på mattan precis vid Rulles fötter. Han upptäckte det givetvis, och hann svälja allt lagom tills jag var framme vid honom och försökte bända upp den lilla envisa munnen och hälla ut eländet. Han svalde glatt, slickade sig kring munnen och sprang mot nya äventyr.

Jag bestämde mig resolut för att han nu behövde kissa, tog honom under armen, och gick ut på tomten. Som den duktiga lilla Prinsen han var, kissade han med en gång och studsade sedan lyckligt iväg och tittade på Sofias kanin. Den var rolig! Vi betraktade den lilla gnagarfröknen ett tag, och sedan gick vi upp i huset igen. På vägen träffade vi äldsta dottern, hon som inte gillar hundar något vidare längre, men dock Rulles matte, och därför gav hon den lilla valpen en lätt kram och sade hej. Han hejjade förtjust tillbaka, och dottern fick en rejäl smocka i pannan, ett bett i näsan och en lerig liten tass på benet…. Jag så urskuldande ut, och förklarade att ”Rulle är faktiskt en baby, liten du vet”. Som om hon inte visste det…. Vi suckade båda och jag styrde kosan efter den kavata herrn, som redan var på väg på nya äventyr i huset.

Han hade hittat husse i familjen, och charmat även honom. De båda lekte för fullt på vår stora vardagsrumsmatta, och tennisbollar och pipleksaker flög hej vilt omkring. Men Rulle var glad, och hans nya kompis verkade också gilla den buslyckliga valpen.
Jag passade på att ta fram alla mina tråkiga pappersjobb, och strax jag börjat kissade min lilla barnvaktsunge på golvet, sprang i det och hoppade på mig. Det rann nedför byxbenet, och fläckarna bredde ut sig på mina jeans.
Nu var den vilda babyn trött och ville kramas.

Vi torkade -eller jag torkade- Rulle sprang sin väg med hushållspappret och när vi äntligen var klara tryckte jag ned den lilla kämpen i mitt knä och motsträvigt somnade han med en djup suck medan jag målmedvetet hamrade på tangenterna.

Det var ganska mysigt att sitta där och jobba, med hela knäet fullt av en varm och gossig valp. Och när hans matte strax därpå dök upp och hämtade sin lilla buse kändes det plötsligt tomt och tyst när de gått.

Det kändes som om hela Vita Huset drog en suck, phu, det är jobbigt med små aktiva busar!
Men också härligt, levande och underbart.
Snart kommer vår egna lilla Vilda Baby, och det känns hur spännande som helst. Hon anländer i mitten av April, och jag hoppas hon överlever den enormt långa flygresan på 23 timmar. Lilla skrutt.
Under tiden fram till dess skall jag insupa kraft och energi - det tar på krafterna att vara Valpmamma:-)

Den Vilda Babyn funderar ut nya hyss

Rulle pustar ut lite. :-)