Vår katt Lady har sju ungar. Överallt.....

För en tid sedan fick vår katt, Lady, sju ungar. Sju ungar är väldigt många, och det gick ingen i familjen omärkt förbi. I vårt någorlunda lugna hem flyttade det plötsligt in sju små skrikande krabater.

Den första tiden pep och gnydde de av hunger, tror jag. Mamma katt hade det lite si som så med mjölk. Om det kan man läsa lite längre ned.
Något senare gnällde och pruttade de av magont. Vi tror det beror på Ladys ensidiga kost…?
Efter en massa trixande kring det hela löste sig allt, och fridens lilja sänkte sig över det lilla katthuset i två dygn.

Två dagar och två nätter med lugn och ro, gudaskönt, och det värsta är att man hinner vänja sig vid sömn och vila:-)

Men så började det.
Lady beslutade att hennes bo var dåligt. Jättedåligt. Alla kattungar måste ut och bort, pronto!

Hon började med att flytta sina små till yngsta dotterns rum, till en liten hundbädd nedanför elementet.
Jag städade hennes gamla bo till perfektum, och flyttade tillbaka den lilla familjen. En timme senare snubblade vi på en ensam baby på vardagsrumsgolvet. De andra hittade jag i dotterns rum igen.
Jag bar tillbaka sjulingarna, förmanade Lady att stanna, och stängde dörren till det så åtråvärda rummet.

Hela familjen, katter och hundar sov gott den påföljande natten, och jag vaknade med ett ryck av att det kändes konstigt och tyst. Klockan var 05:00 dagen. Inga kattungar låg i boet.
Upp och leta, vårt hus är stort, och man hinner fundera mycket på var de små är när de ingenstans finns.
Klockan 06:00 återfanns de i en papplåda i pannrummet. Alla bars upp till korgen, återföljda av en grinig mamma.
Vi stal oss till en liten vila innan sju, och när klockan ringde var det dags igen. Kattungeletardags.

Nu hittade jag alla i min handväska (!!) i ett skåp. Suck.

Vi beslöt att stänga in kattrackan och ungarna, för att alla skulle få lugn. Som sagt så gjort, och lugn fick vi. Men en olycklig kattmamma, och dörren öppnades igen. Kattungarna flyttades på morgonen till andra dotterns rum, och vi flyttade tillbaka dem. På seneftermiddagen låg de utspridda i vårt stora kattklös, och jag blev nästan hysterisk…. Det är ju högt, ända upp till taket!
Vi hittade små svarta kattungar, och en vit, i bastun, i soffan, i hundkorgarna, i pannrummet, på flickornas rum och i förrådet under trappan. När jag vaknade en morgon hade jag sjuklingarna under täcket, på kudden och hängandes i madrassen. Vi förstod alla att Lady var missnöjd med sitt utvald bo, och lät henne få bestämma, slutligen. Fru katt valde biabädden nedanför min säng, den plats som är dobermannens Jennas sovställe sedan första dagen hon satte tassarna i vårt hus.
Nu stoltserar det istället - sex svarta, och en vit baby där, tillsammans med en spinnande, nöjd och glad mammakatt. Och vad kan man lära sig av detta, jo, försök INTE mästra en katt med ungar, hon bestämmer absolut helt och hållet hurvadnärochvarför hon skall bo och ta hand om sina små. Bara att kapitulera helt enkelt.

Plötsligt snubblar vi inte på små korviga kattungar i mattan på golvet. Det trillar inte ut små kåldolmar ur handväskan, och i mina linneskåp finns bara just linne. I pannrummet piper inga babysar, och hundarna upptäcker inte förvånat att det ligger kattungar jämte dem i soffan. Väldigt skönt för oss alla faktiskt.

Kanske kan vi alla få ro och sömn, när Jenna accepterat att hon -temporärt måste låna ut sin säng och plats för en tid framöver…. :-)
För nu har vi en suckandeklagandeochmissnöjd fröken hund om definitivt visar sitt missnöje med situationen…

Det är Kuuuuuul med djur. Hm