Tillbaka till ruta ett. Fast det visste vi väl egentligen?

Jag minns när jag frågade min egna veterinär, hon som vi alltid och helst går hos, om Dilaterad Kardiomyopathi.
Jag minns att jag bad henne hjälpa och komma med tankar, då hon mestadels har kloka åsikter om djur, sjukdomar, och hur man som uppfödare kan arbeta på rött sätt för allas bästa.

Hon tittade allvarligt på mig och sade; Helst vill jag inte hjälpa dig, eller jo, det vill jag ju, men inte med DCM, för det är en sådan deprimerande sjukdom…..

Häromdagen fick jag veta resultatet av en testad dobermann som finns hos en uppfödarkollega.
Tiken ultraljudades vid en rutinundersökning, och man konstaterade att hon troligtvis var frisk, men hade ett något förstorat hjärta.

Kort därefter Holtertestades hon, för att man ville vara på den säkra sidan, efter alla konstens regler, och befanns helt frisk.
Tid för parning bokades, och alla var glada och nöjda. En knapp månad efter testet blev hunden sjuk, och efter en del om och men visade det sig att hon hade fel på sitt hjärta.

Hela jag får gåshud när jag hör detta, och jag kan bara tänka på vad jag fått lära mig - att man bör lite mer till själva ultraljudet än till de mätningar man gör under de 24 timmar våra hundars hjärtslag mm kollas.
Jag får också gåshud av att veta att en hund kan testas så ingående och noggrant, och inte minst så dyrt, för det är en kostsam historia för de uppfödare och hundägare som valt att ställa sina hundar till förfogande, bara knappa fyra veckor efter en ”friskförklaring” kan visa sig vara sjuk. L

Gåshuden vill inte heller gå bort när jag tänker på att så många kastar ur sig rekommendationer som vi skall och bör följa i vår avel. Rekommendationer, som det egentligen inte finns forskning, kunskap eller tungt på fötterna om.

Jag är helt övertygad om att vi skulle komma minst lika långt genom att bara samarbeta, vara snälla med varandra, och inte tvinga andra till något de inte tror på.
Jag tror också på att det är viktigt att vi testar och undersöker många hundar, men att vi inte kasserar hundar eller tar överilade beslut.

Hos oss kommer vi fortsätta sträva efter att ultraljuda våra hundar, varje år. Holtertesta mer sparsamt, max två gånger under hundens liv, och givetvis genomgå alla de DNA tester som finns.
Förhoppningsvis kommer det en dag ett DNA som kan hjälpa oss en gång för alla att veta hur våra hundars hjärtan har det, och vad de kan tänkas nedärva till sina avkommor. Fram till dess vill vi ändå vara med att testa och hjälpa forskarna - samt oss själva - framåt.

Just nu är det lite tungt att älska dobermann, men jag tänker att det nog skall gå, och att vi bara genom att försöka avla så klokt vi bara kan och testa våra hundar, kan hjälpa forskarna framåt i sökandet efter generna som gör våra underbara vänner sjuka.