Möss, sorkar och mat

Häromdagen när vi var ute på vår vanliga långpromenad, upptäckte jag att lilla, lilla Ivy gick omkring med lite böjd nacke. Det såg ut som om hon bar något ganska tungt. Eller hade hon gjort illa sig? Fått nackspärr…? Kan små dvärghundar få det? Jag ropade på henne, och hon kom lite motvilligt, inte sådär glatt och snabbt som hon annars alltid gör. Med sig i munnen hade hon en halvstor råttasorkjättemus? Jag tittade inte så noga, utan beordrade henne loss.
Hon kan inte loss. Inte ville hon heller. Med sitt alldeles egna jättebyte svängde hon stolt på huvudet och tittade på mig som om jag inte var riktigt klok. ”Hallå matte, hur är det fatt? Fånga en egen sork (eller råtta eller vad det nu var) om du så gärna vill ha en” blicken kopplades på, och Ivy ville på inga villkors vis släppa sin nyvunna ställning i hundflocken som nummer ett med byte i munnen.

Jag lyckades till slut få ur henne det hon bar, väl medveten om att en del av det döda djuret slunkit ner i min lilla söta hunds mun och mage. BLÄÄÄÄ! De andra hundarna såg lite avundsjuka ut, och försökte ta ifrån Ivy det hon bar. Hur kan de bara vara så äckliga..? Och när det finns fina, välformade runda smakliga hundmatskulor??? J Ändå vill mina fyrbenta äta egenhändigt dödade möss/råttor/sorkar ellervaddetnuär, jaga skalbaggar, gräva fram maskar, snoka i dikena, rulla sig i skit och smuts eller bara bära egna små och stora byten. HUA.
Man kan i alla fall konstatera att hur bra nu än de stora fodertillverkarna marknadsför sig, kan de aldrig tävla mot en sork. Om den är död….

Stolt som en tupp.......