Skall man skratta eller gråta

Nyss hemkommen från den otrevliga resan till veterinären, där vi fick ta adjö till lilla Ellie, återvände jag trött, och lite slokörad hem. Våra hundar var pigga och glada, och funderade knappast över varför matte var så tråkig, och fladdrade vidare, pigga och glada.
Jag bestämde mig snabbt för att våra fyrbenta hade fått långpromenad, aktivitet och nu fick de ta det lugnt. Jag var liksom inte helt på humör. Det tyckte dock inte våra hundar, som mest for runt, lekte, tjatade och hittade på bus.

Grisöronen som inköpts till speciella anledningar plockades snabbt fram, och VIPS! Blev mina bushundar söta små änglar. Lugnet sänkte sig över huset, och jag kunde ägna mig åt vardagliga sysslor, och tankarna kring lillekatten.

Jenna åt upp sitt med blixtens hastighet och tiggde nytt. Juni smög iväg med sitt, likaså Hallon och Vanilla. Ivy klampade runt med sitt öra i munnen, och spanade med mörka pliriga ögon, efter kompisarnas om hon eventuellt kunde tjyva ett extra. Hon lyckades inte, de andra vaktade sina dyrgripar efter konstens alla regler.:-)

Snart hade hon ätit upp sitt öra, och gick omkring och fnös lite, hon andades egentligen lite konstigt?
Jag tittade lite extra på henne, och noterade att hon tog mycket ögonkontakt med mig. Dumma jag förstod inget, utan vände mig om och fortsatte med middagen. Ganska snart såg jag dock att Ivy var obekväm med situationen, hon andades märkligt och var väldigt stillsam och försiktig i sina rörelser.
När jag lyfte upp henne pep hon lite, och det gör hon aldrig. Inte ens när hon för några år sedan krossade ett ben gnällde hon, så jag blev förstås jätterädd.

Knapps hemkommen från veterinären befann vi oss så plötsligt tillbaka, och allt gick snabbt. Ivy fick lugnande, sövdes och blev grävd långt ner i halsen. Inget hittades, och det blev besök på röntgen också.

Ivy på röntgenbordet,
veterinären ordnar med detaljer

Efter en lång visit visade det sig att ett grisöra fastnat i lilla Ivys hals, men att det åkte vidare när hon fick lugnande och musklerna slappnade av.
Vår lilla tappra vovve fick vakna upp i min famn, och åkte ganska groggy med hem igen, innanför min jacka.

Ganska trött och medtagen efter allt hon varit med om....

Incidenten kostade en rejäl slant, men vi här hemma är bara ofattbart glada att inget allvarligt hände, vår fina Ivy mår bra, och fick komma hem.

Inget grisöra fanns kvar inne i Ivy....:-)