När man blir riktigt rädd. Jätterädd.

Jag är rädd för många saker.
Jag är rädd för mörker, och det har jag alltid varit. Fast nu är jag så gammal att det är lite pinsamt, så jag berättar det inte så gärna för folk. Men när mörkret kommer, och jag plötsligt upptäcker att jag befinner mig mitt i det, att det omsluter mig med sitt kalla, svarta, fula tryne blir jag alltid jätterädd, sådär att det känns som om hjärtat bankar utanpå kroppen, och det är svårt att andas.
Det känns som om otäcka händer vill hålla fast och dränka mig i svart skräck och det liksom dunkar i öronen.

Jag är jätterädd för att mista min familj. Varje dag när mina ögon far över tidningarnas rubriker eller mina öron fastnar i nyheterna och fasar över vetskapen att en del mammor mister sina barn eller män, blir jag jätterädd.
Det bästa med att få barn är att få dem :-)
Det sämsta med att få barn är att bli så väldigt rädd. Att mista det som plötsligt är viktigast i hela världen.

Och jag är jätterädd att få telefonsamtal om våra fyrbenta när vi är bortresta.

Vi reser mycket. Besöker släktingar i Danmark, tävlar än här och än där. Parar en hund eller kanske hämtar en katt.
Lyssnar till tågens rytmiska dunkande, försöker hålla kroppen i schack när planet lyfter och ögonen öppna när bilen lägger mil efter mil bakom sig.
På resorna är det alltid spännande med det nya. Upplevelser, ljud, färger och dofter. Annorlunda språk. Nya människor och ovan, men oftast god mat.
Hemma är alltid så långt borta.
Vissheten att de där hemma har det bra gör att det är lätt att njuta av det oupptäckta.

På vår parningsresa till Frankrike kom så telefonsamtalet.
Det där som jag vet har drabbat andra. Som jag alltid varit så rädd för, men aldrig upplevt.

”Hej……..
Det är hundvakten.” Ledsna och oroliga tårar i luren.
”Lillskrutten skulle leka, men snubblade och slog huvudet i en sten - svimmade, fast vi trodde hon dog.
Hon har kräkts och kissat på sig och är trött och ledsen, vill bara sova.”

Vår lilla babyvalp var allvarligt sjuk och vi var tusentals kilometer bort. Det kändes värre än det värsta svarta mörker.
Skulle hon dö? Hade hon hjärnskakning? Blödningar på hjärnan? Neurologiska skador som aldrig blir bra?
Babyns lilla truliga ansikte med svarta pepparkornsögon fastnade på min näthinna och ville inte gå bort. Det kändes som om mitt hjärta klämts åt och hjärnan slutade tänka.

Jag fick andas och slå mig själv på kinden, fast på låtsas, och så ringa hem och försöka börja ordna.
Bästa kompisen ringdes, hämtade valp och ledsen, chockad hundvakt. Veterinären förvarnades och informerades.
Allt från ett litet hus långt borta i Frankrike.
Tack gode gud för telefoner!
Veterinären ringer och talar om att lillskruttan är riktigt dålig, hon kan inte gå ordentligt. Reflexerna är underliga. Hon kräks och är trött. Bästa vännen skickas till stora djursjukhuset och jag får ringa försäkringsbolaget. Svårt med dålig mottagning där vi är, flera tusen kilometer bort.
Men allt går.

Lillan blir inlagd på intensiven och ingen kan tala om för oss vad som skall hända. Plötsligt var det inte så roligt med blommorna, gräset och den gryende våren i Frankrike. Jag ville hem.
Rapporterna kommer så fort Bästa kompisen vet något. Men det gör hon knappt.
Vår baby har ont, hon är trött och ledsen och mår illa. Veterinären hoppas det skall gå bra. De har droppet klart om det behövs och ber att få återkomma dagen efter. De skall ringa under förmiddagen.
Jaja, såklart. Det är ju bara att få eftermiddagen att gå, para (det var ju därför vi åkte) skriva papper, betala, fotografera. Hanen är så FIN! Och jag är så långt borta.
Jag är i Frankrike, men tankarna tusentals kilometer bort. De är i Stockholm. På det stora djursjukhuset.
Är hon ledsen?
Är hon kall?
Är hon rädd?
Tar de hand om henne? Har hon filtar? Förstår de att hon bara är en liten babyhund? Så liten att hon inte ens fått sin andra spruta.
De skulle ringa om något hände hade de lovat. Tänk om hon dör - vad skall jag göra då, vad skall jag säga? Ringer de då?

Jag har telefonen på mig, med mig, framför mig. Fransoserna tycker nog jag är otrevlig? Men det struntar jag i. Den är med på toaletten också. Telefonen.
Bästa kompisen sms:ar.
Sjukhuset hälsar god natt. Lillan stabil och levande, men sjuk. Kanske hem i morgon.
Bara att sova och så fort natten är slut så kan vi ringa igen.

”Bara” att sova.
Tankarna virvlar i huvudet och sömnen besöker alla utom mig. Det är rofyllt om natten när mörkret är på andra sidan fönstret. Ugglan hoar och duvorna kuttrar mjukt på fönsterbrädan utanför.
Dotterns hemtama andetag är lätta och hörs knappt genom hundens snarkande nedanför min säng. Jag motar bort mörkret som vill krypa in under mitt skinn och skrämmas. För vår lilla skrutt kommer att bli bra! Såklart…?
Jag tänker bara snälla tankar och somnar i omgångar.

Tidig morgon i annat land känns kul. Tills tankarna smäller till och påminner.
Frukost funkar inte, inte heller lunchen. Det går inte att äta? Magen är full.
Av oro.

Så kommer samtalet.
Lilla älsklingen är bättre!
Hon får komma hem i kväll, men bara vila. Inte leka, inte springa och inte hoppa. I en dryg vecka skall hon vila och vara rädd om knopp och kropp.

Rädslan rinner av oss och det är underbart att veta att vi snart är hemma igen. Hemma hos alla våra hundar, för ingen alls har flyttat till Nangijala.
Bästa väninnan hämtar babyvalpen som är glad och viftar på svansen som bara hängde ledset igår. Vi sms:ar hundvakten och berättar de fina nyheterna. Stackars hundvakten, hoppas hon vill vakta våra busar fler gånger, trots sin skräckupplevelse.

Glad rapport från Vita Huset:
Bästa kompisen har anlänt med lilla babyn som är ganska pigg och rörlig. Räkningen var inte kul men desto gladare med levande valp :-)
Vid midnatt landar vi på flygplatsen och kan snart krama vår lilla dunboll igen.
För hon klarade sig!

(Och det gjorde vi också, fast jag trodde vi skulle dö av skräck)

TUSEN TACK AMMI (Välrdens bästa kompis) Kajsa m familj (Världens bästa hundvakter) och Calle (Världens bästa veterinär) för att Ni finns. Speciellt när vi är långt borta.

Vi är så glada att Snö finns kvar <3