Jag har sådan tur.
Jag har sådan tur, för jag har träffat, mött, känt och fått umgås med världens bästa hund.
Världens bästa ras – helt objektivt – är ju förstås dobermann. Och världens bästa dobermann är en stor brun kille som heter Yang. Vilket betyder att alla som träffat Yang fått äran av att träffa Världens Bästa Dobermann :-)
För en tid sedan såg jag ett program om en mycket känd amerikansk sångerska som gått bort. Hon hade en otrolig röst, stark, mjuk, spännande och med en fantastisk känsla och styrka kunde hon fånga vem som helst med sina fängslande toner. Jag kände mig ledsen över att hon fått sluta sina dagar så pass ung, och att hennes underbara stämma nu aldrig mer skulle få ljuda ut live över njutande människor. Och sorgsen att hon helt enkelt gått bort och lämnat sina nära och kära i bottenlös sorg och saknad.
Så höll jag ett öga på TV:n när det var dags för begravningen, och förvånades över hur hennes familj bestämt att begravningen för stjärnan skulle bli en avskedsfest istället.
En adjö-ceremoni, men också en hyllning till livet.
Jag har just skrivit om vår Virvelvind som lämnat oss, och jag tror jag skulle kunnat fylla en hink med mina tårar.
Idag skall jag skriva om ytterligare en Stjärna på Hundhimlen. En av de allra största som finns. -Som funnits.
Och jag har bestämt mig för att INTE gråta (jag försöker)
utan glädjas över att jag har haft en sådan tur att jag fått uppleva en hund som
Yang.
Yang föddes en tidig höstdag tillsammans med sin bruna bror, Yardely Gold (som också var en alldeles speciell själ i en hundkropp).
Yang föddes en tidig höstdag tillsammans med sin bruna bror, Yardely Gold (som också var en alldeles speciell själ i en hundkropp).
Min första kontakt med den där bruna, blöta och lite kalla
saken var när jag lyfte upp honom i handen, och konstaterade att jag fått två
sälbjörnar på ca ett halvt kilo vardera, båda med snopp. Jag fick alltså ingen
tik och besvikelsen rasade i kroppen.
Sälbjörnarna växte upp, strosade runt i huset och lekte var det passade dem, och sov när de blev trötta.
Eftersom vi bara hade två, fick de väldigt fria tyglar, och både katter, hundar och människor lärde sig älska de båda truliga, tjockbröderna.
Sälbjörnarna växte upp, strosade runt i huset och lekte var det passade dem, och sov när de blev trötta.
Eftersom vi bara hade två, fick de väldigt fria tyglar, och både katter, hundar och människor lärde sig älska de båda truliga, tjockbröderna.
När de var åtta veckor flyttade de till sina familjer, och
när de var ett år blev de båda omplacerade. Märkligt egentligen, för så
trevliga, sociala och snygga dobermannhanar fick man leta efter.
Båda hamnade hos härliga familjer. Familjer som vi blivit nära vänner med, och fortfarande umgås familjevis med.
Yang flyttade till Maria och Robert, ett beslut jag alltid har ångrat.
Jag har ångrat och ångrat att jag släppte ifrån mig en så fantastisk hund. Hur kan man göra det?
Jo, man träffar världens bästa valpköpare, såklart världens bästa hund skall bo där!
Yang fick alltså sitt nya hem, ett hem fullt med kärlek, tid och engagemang. Han fick utvecklas på bästa vis, och visade också framtassarna något alldeles enormt. Yang blev dobermannkändis i Sverige, och sedermera också i Europa.
Yang själv tog uppståndelsen med ro. Han vann championat i flera länder. Han vann dobermannspecialer än här, än där. Han vann kennelklubbarnas stora utställningar och han vann de flestas hjärtan.
Även en del damers, och så kom det sig att hans ungar på bygden fortsatte traditionen att vinna.
Men förutom sitt helt fantastiska yttre var Yang en dobermann av absoluta världsklass tycker jag. Han var otroligt snäll. Otroligt social och stabil. Och alldeles otroligt balanserad, arbetsglad och klok. Han gav järnet när det behövdes, och slappnade av när han förväntades ta det lugnt.
Aldrig att han pep, trampade, stissade eller hade överslagshandlingar.
Aldrig att han var stygg mot stora eller små, människor eller andra hundar.
Han ställde upp på allt du bad honom om, och han gjorde sitt bästa, alltid glad och vänlig.
Att få leva med en sådan hund måste vara fantastiskt. Och att mista en sådan vän är förfärligt.
Det är få förunnat att ens träffa sådana härliga och kompletta dobermann som Maria och Robert med barn har haft runt sig i så många år. Och jag tänker att mitt i sorgen vill jag minnas att vi haft sådan tur.
Att fått ynnesten att föda upp en hund som Yang.
Att få dela vardag med honom, se honom växa upp, busa, utvecklas, leva och sedermera åldras.
Yang levde ett härligt liv. Han var högt älskad varenda sekund och älskade hela sin familj tillbaka. Han levde helt enkelt ett sådant liv alla hundar borde få göra. Som Kungar.
I nästan 11 år fick han vara Marias finaste vän,
vapendragare och ögonsten. Förlusten är tung att bära, men inte minnet av en
sådan personlighet. Och om inte Yang hade funnits – då hade vi aldrig blivit
vänner Maria ;-) Båda hamnade hos härliga familjer. Familjer som vi blivit nära vänner med, och fortfarande umgås familjevis med.
Yang flyttade till Maria och Robert, ett beslut jag alltid har ångrat.
Jag har ångrat och ångrat att jag släppte ifrån mig en så fantastisk hund. Hur kan man göra det?
Jo, man träffar världens bästa valpköpare, såklart världens bästa hund skall bo där!
Yang fick alltså sitt nya hem, ett hem fullt med kärlek, tid och engagemang. Han fick utvecklas på bästa vis, och visade också framtassarna något alldeles enormt. Yang blev dobermannkändis i Sverige, och sedermera också i Europa.
Yang själv tog uppståndelsen med ro. Han vann championat i flera länder. Han vann dobermannspecialer än här, än där. Han vann kennelklubbarnas stora utställningar och han vann de flestas hjärtan.
Även en del damers, och så kom det sig att hans ungar på bygden fortsatte traditionen att vinna.
Men förutom sitt helt fantastiska yttre var Yang en dobermann av absoluta världsklass tycker jag. Han var otroligt snäll. Otroligt social och stabil. Och alldeles otroligt balanserad, arbetsglad och klok. Han gav järnet när det behövdes, och slappnade av när han förväntades ta det lugnt.
Aldrig att han pep, trampade, stissade eller hade överslagshandlingar.
Aldrig att han var stygg mot stora eller små, människor eller andra hundar.
Han ställde upp på allt du bad honom om, och han gjorde sitt bästa, alltid glad och vänlig.
Att få leva med en sådan hund måste vara fantastiskt. Och att mista en sådan vän är förfärligt.
Det är få förunnat att ens träffa sådana härliga och kompletta dobermann som Maria och Robert med barn har haft runt sig i så många år. Och jag tänker att mitt i sorgen vill jag minnas att vi haft sådan tur.
Att fått ynnesten att föda upp en hund som Yang.
Att få dela vardag med honom, se honom växa upp, busa, utvecklas, leva och sedermera åldras.
Yang levde ett härligt liv. Han var högt älskad varenda sekund och älskade hela sin familj tillbaka. Han levde helt enkelt ett sådant liv alla hundar borde få göra. Som Kungar.
Alla mina tankar idag till hela familjen Kostic, där stora och små känner att något fattas dem. Finaste Bang Bang som nu flyttat till Nangijala.
Jag skall försöka bevara minnet av Er underbara Yangster med sitt vänliga ansikte
i mitt hjärta för alltid.
 | |
|
<3<3<3
SvaraRadera:'(
Underbara Yangen! Glömmer honom aldrig! <3
SvaraRaderaDet gör ont! Men det är bra att verkligen försöka fokusera på den underbara gåva man fått att ha haft dem. Tröstekramar....
SvaraRaderaHar behövt några dagar på mig att smälta den tråkiga nyheten:( . Unos lillebror, Gossips fina pappa och Rulles morfar.
SvaraRaderaYang har liksom "alltid" funnits där. Det är så många resor som bär minnen utav honom, hans fantastiska personlighet, hans fina yttre och inre. Vacker som få och snäll som bara den. Det har varit en ynnest att ha fått följa Yang på hans strövtåg i livet, jag är glad att han hamnade hos en sån fin familj, som älskade honom för den han var .
Maria och Robert, jag vet att er förlust och sorg är stor. Jag tänker på er varje dag. STOR KRAM