Stjärnor

Alldeles just fick stjärnorna en fantastisk människa upp till sig.

En levande, glad, positiv, ödmjuk och mycket kunnig man. En uppfödare, handler, hundägare, domare och framförallt, en alldeles vanlig människa.

John Hull var en fantastisk bekantskap. Alltid glad, alltid positiv och alltid ödmjuk inför andra. 
Han hade starka, egna åsikter och han stod för dem, men också intresserad och nyfiken på att diskutera dem med andra. (Han kallade alltid lite föraktfullt mina amerikanska hundar för "Apartment-Dobermans" och tyckte jag var galen som ville införliva sådana hundar i min avel) Han talade gärna om vad han tänkte, men ville också gärna höra hur jag funderade, och varför. 

John var en pigg–på–livet-man, och han älskade vår ras över allt annat.

Sista gången jag mötte honom syntes det att han var sjuk, och jag frågade flera gånger hur det var med honom. Om det ville han inte prata, däremot gärna om hundarna han dömt under dagen, och om de fantastiska dobermann han sett på bruks och lydnadstävlingar dagen innan. 

Jag minns honom speciellt på en av de många IDC utställningar vi var på. Han var uppe med tuppen, förstås, dukade frukost, kokade kaffe, te och fixade gott. For runt och knackade på våra husvagnar, hotade, skrattade och lurade upp oss i ottan, och så satt vi där och fick morgonmål i den italienska gryningen och pratade dobermann. Jag minns hur han efter tävlingarna åkte med min man och några till för att titta på fotboll, medan vi andra babblade hund.
Jag minns hur han lyckligt kröp ned i valplådan och studerade våra valpar, hur han intresserat tog del i alla möjliga dobermann, linjer och uppfödare.

John tyckte om människor och livet, och för att inte bli allt för insnöad på ämnet hund, som hade sade till mig, skaffade han sig en hobby. Han blev tränare i damgymnastik. Helt enkelt någon gång i veckan då han kopplade bort hund, och åkte till sina gamla pensionärsdamer som han tränade i gymnastik och bara hade kul tillsammans med. :-)

Alldeles just fick stjärnorna en fantastisk människa upp till sig. 
En människa vi inte alls ville mista än. Men sådana behövs väl i himmelen också kan jag tänka. Sprudlande, levande och positiva. 

Jag är så tacksam att just jag fick lära känna John. Och jag kommer aldrig att glömma honom.

Våra varmaste och många tankar går nu till Lynn Glass