Nu har jag lyssnat till det där (o)ljudet i snart tre timmar. WäWäWäWäWäWäWäWäWäWiiiiiiiiiii (den trycks och hålls ihop, allt med ett njutningsfullt ansiktsuttryck) WiWiWiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii (den trycks ihop igen) WäWäWäWäWäWäWäWäWäWääääääääWiiiiiiiiiiiWäääääWiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii!!!!!
Tystnad.
Tromben dricker. Vandrar en repa i vardagsrummet. Dricker lite till och går och lägger sig! Yes! Klockan är ändå 23:15, natten tyst och mörk utanför och katterna ligger på rad i soffan och njuter av värmen från spisen. Husse sover, och barnen häckar på sina rum. Men nej. Upp igen, och hon kastar sig på den rosa Grisen i en låtsasattack och så är missludet igång igen.
WäWäWäWäWäWäWäWäWäWiiiiiiiiiii (den trycks och hålls ihop, allt med ett njutningsfullt ansiktsuttryck) WiWiWiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii (den trycks ihop igen) WäWäWäWäWäWäWäWäWäWääääääääWiiiiiiiiiiiWäääääWiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii!!!!! Hon kastar den runt sig, och på vägen genom luften river den -grisen alltså- ned två värmeljus och landar i den sovande katthögen.
= Katter i ro och harmoni are no more. De landar lite varstans i förskräckelsen av att få grisar kastade på sig, och vandrar sedan irriterat iväg. Jag ser på blickarna att de funderar över varför idioten från Argentina fortfarande bor kvar i Vita Huset..? "Skulle inte hon bara kunna flytta?"
Tania har aldrig haft en alldeles egen rosa gris, och jag vet minsann varför. Nu har hon en. Den kom med posten idag och låg i brevlådan som en julhälsning från våra goda vänner i Skåne, Eva och Bennie. Så nu luktar heeeeela Vita Huset latexgummi, öronen på samtliga med adress Vita Huset har krullat ihop sig av det högst stressande grisoljudet och den busiga dobermanntromben har PARTY!
Hm. Det känns som om vår femårige, JÄTTEbusige son har fått ett set trummor i present. Fast vi inte har någon femåring. Däremot en vild, glad, positiv, påhittig och aldrigaldrig trött dobermanntjej på 12 månader. Som just fått ett alldeles eget pipdjur. Från Skåne.
Tack Skåne. I will remember it.
Indeed.
Sarkas hade en sån där gris då Zoya flyttade in men den finfördelade hon i cm-bitar under den tid det tar att tömma en tvättmaskin, så när jag kom ut var den ganska tyst och beskedlig. Och Sarkas försökte på alla sätt via kroppsspråk förmedla att det inte var han som hade gjort det :-)))
SvaraRadera