Häromdagen såg tittade jag på TV. Det brukar jag inte göra, och av en slump hamnade mina ögon på ett inslag om vardagshjältar. Fantastiskt!
Vanliga människor, som du och jag.
Vanliga människor som inte klagade på dålig ekonomi, dålig, tid, dåliga möjligheter - dåligt, dåligt, dåligt.
Människor, som helt enkelt var medmänniskor. De såg saker de inte tyckte var bra, tog då saker och ting i egna händer, och bara förändrade.
De gav av egen tid, av egen optimism och av egen fri vilja. Resultatet för dem de hjälpte blev fantastiskt!
Mina tankar -som alltid flyger och far- tog mig till en familj jag träffade för några år sedan på vårt hundpensionat.
Det var en barnfamilj, med flera små barn och två modell större hundar. De hade som de flesta barnfamiljer, inte världens bästa ekonomi, och var därför överlyckliga över sin stundande resa till ett varmare land.
Deras hundar inackorderades hos oss, och varje dag fick vi telefonsamtal, sms eller mail med frågan hus vovvarna mådde. Speciellt oroade de sig över sin stora, vackra silverfärgade weimaranertik. En snäll, vänlig tjej med lite allvarliga ögon. Det märktes att hon förlitade sig på sin betydligt mer levnadsglada och busiga hundkompis.
Allt gick bra, och hundarna blev jätteglada när husse kom och hämtade dem igen. Den dryga veckan hos oss hade inte påverkat dem och de såg fina och nöjda ut när de lyckliga studsade in i sin egna bil igen.
När husse kom in för att betala frågade jag varför han var så orolig just för sin tik, hade något hänt i hennes liv, eller var hon en kanske bara en oroligare själ?
Han berättade med allvarlig min att familjens första utlandsresa gjordes för några år sedan. De hade sparat och sparat, inackorderat sin ena hund hos goda vänner och åkt till solen och värmen ett par veckor.
En dag hade det regnat, och de hade bestämt sig för att hyra en bil och utforska ön de bodde på.
Efter en lång dag var de så på väg hem i skymningen, skrikande ungar i bilen och lagom trötta efter alla upplevelser såg de fram mot lugnet och god mat på sitt hotell.
Då körde de på något. Bilen bumpade till.
Husse berättade vidare att han ville stanna och hans fru ville åka hemåt. Det kunde man förstå, med två upprörda barn i bilen. Hursomhelst stannade han, och steg ut i ovädret.
Först såg han inget, men så upptäckte han något mörkt i vägkanten.
En hund.
En korthårig ung tik, döende, påkörd och skjuten (!!) på flera ställen.
Han berättade med enkla ord om hur han virat in henne i en filt, letat upp en veterinärklinik och betalat för att de skulle hjälpa den skadade vovven.
Familjen fortsatte sin semester, men så en dag ringde kliniken. De hade inte avlivat tiken, utan fixat alla hennes skador.
Krossade revben efter sparkar
Flera skottskador på kroppen
Trafikskador efter att en bil/flera bilar kört på henne.
Räkningen var saftig och hunden skulle inte få vara kvar. Inget nytt hem fanns och den lilla konvalescenten kunde räkna med att bli utskickad på gatan.
Vår semesterfirande familj var rådvilla. Vad göra?
Den vackra weimaranertiken med de allvarliga ögonen blev vaccinerad och iordninggjord för resan till sitt nya land. För hon fick förstås bli svensk.
Hon fick sin alldeles egna familj som älskar henne, och betalade hela den förmögenhet det kostade att få henne frisk.
En egen familj som slår in tuggisar på Julafton, motionerar henne när hon har spring i benen, kramar henne när hon behöver närhet, och som inte slår och sparkar henne. Aldrig någonsin mer.
Jag blir alldeles jätteledsen i magen när jag tänker på vad den här hunden fått utstå. Vad människor gjort mot henne. Att andra sett henne, men inte hjälpt.
Jag blir alldeles jätteglad i magen när jag tänker på den här familjen, som tog av alla sina sparpengar, av all sin tid och plats och öppnade sina hjärtan och hem för en liten tufsen, ensam och illa behandlad vovve.
 |
Bilden har jag stulit från nätet.
Det är en weimaraner, och jag hoppas ingen blir arg över mina tjuvartilltag:-) |
