Hunt and Hopper

För ett tag sedan besökte jag Ultuna för att hjärtundersöka en av mina fyrbenta.
Flera timmar senare åkte jag hem med två klumpar i magen. En ful - det är ledsamt ibland att vara djurägare, och en glad - jag fick en snabbprat med Jens Häggström om våra sphynxar.

Dessa våra nakna katter har ett hjärtproblem som kallas HCM, och som till viss del påminner om det vi sliter med inom dobermann.

För några år sedan såg det illa ut för rasen, och förutom alla katter som insjuknade, var det ganska turbulent inom de tvåbentas sfär också.
Hedda Hopper och hennes kompis, Helen Hunt jagade runt och "rapporterade" friskt. De for efter kända avelsdjur likväl som okända.
De skrev om katter, deras uppfödare och dödsorsaker lika hejsan svejsan som En Viss Herre läser bibeln.
Detta var förstås föga utvecklande, en ensidig jakt på ”sanningen” främjar knappast aveln i sig.
Turligt nog klarade flertalet uppfödare att arbeta tillsammans iallafall, och jobbade hårt med framtiden. Dvs sin avel.  Detta samarbete visade sig bära frukt, och Hedda och Helen försvann lika snabbt som de kom. Deras idoga bloggande, skrivande och ropande slutade, och flera uppfödare fick ny kraft att arbeta fram vår underbara ras.

Gladklumpen i magen för mig var just Jens Häggströms ord om hur BRA sphynxarnas hjärtresultat faktiskt blivit.
Samma tankar fick jag för några veckor sedan då Lennart Nilsfors också bekräftade vad vi redan visste - sphynxarnas hjärtan börjar bli friskare!

Från att för några år sedan ha varit ett sjunkande skepp är vi nu på väg uppåt, och det känns ju fantastiskt!

Jag hoppas förstås att vi uppfödare kan arbeta på samma vis inom dobermannrasen. ”Bättre fly än illa fäkta” gäller inte här, det är jag säker på.

Vi uppfödare gör fel ibland. Det är svårt att avla rätt när facit först visar sig efter många år. Det är svårt att avla rätt när man inte vet innan. Det är svårt att avla rätt när man har med gener att göra.
 Jag är övertygad om att alla uppfödare vill göra rätt. Och de som inte vet hur rätt är kan få hjälp.
Jag tycker det är bättre att upplysa och hjälpa än att jaga, använda sig av ryktesspridning och egna sanningar.

Jag åkte hem från Ultuna med ett leende på läpparna när det gäller sphynxarna - vad skönt att få skörda lite av allas vårt hårda arbete.

Tyvärr har dobermannklumpen-i-magen inte försvunnit. Både den, det framtida arbetet och Helen och Hedda finns kvar.
Jag hoppas dock att vi alla kan hjälpas åt i framtiden, det kommer att behövas. Jag hoppas vi istället för att publicera internetsanningar  (?) och jaga gårdagen, kan samarbeta för en kommande morgondag tillsammans med vår dobermann.

Stoppa huvudet i sanden hjälper förstås inte.
Inte heller att ignorera H&H. Vi måste alla samarbeta.

SAMarbete. Inte hänga ut människor och hundar på nätet.
En utländsk domare och uppfödare beskrev det så bra.
Vi behöver inte peka finger åt varandra,
vi borde hjälpas åt mot hjärtsjukdomarna.