Så kom då rapporten från SVA. Lilla Quicksilver som så hastigt och tragiskt lämnade oss alla i chock och sorg för några månader sedan, blev förstås obducerad.
Många veckor tog det, men så fick vi besked. Preliminära svar. De hade inget hittat, sökandet fortsatte.
Sammanlagt fick vi fundera, grunna och sörja i dryga två månader. Så kom svaret:
Akut hjärnhinneinflammation, var orsaken Änglarna beslutat sig kallas hennes resa till Nangijala för.
Det är ord och förklaringar på ett papper. Alldeles omöjliga att förstå. Hur kan en liten baby vara fullt frisk ena sekunden, sova en stund och plötsligt bli så sjuk?
Jag ser vad som står på pappret, men kan ändå inte förstå…
Hennes svarta, lillgamla ögon med långa ögonfransar viftar fortfarande i mitt minne, och känner jag efter vet jag ju hur det känns när hon stoppar näsan i min hals när jag bär henne. De korta små benen orkar inte ta henne så långt, och många gånger får hon åka i min famn.
Cilla, som vi kallade vår lilla solstråle för, föddes med sina syskon hos oss i somras, växte upp och fostrades av Vita Husets minsta, men i särklass största mamma. Ivy, på bara knappa tre kilo gjorde ett dunderjobb (Detta kan man läsa om under ”Plötsligt är de här”, ”Hjälten i Vita Huset” och lite till i bloggen)
Och vem som älskade den lilla dobermanntrion mest - hon eller jag, vet jag inte.
Så en dag var det bestämt att vår lilla valp skulle flytta till sitt nya hem, och tanken var förstås att hon skulle bli en aktiv tävlingshund, och förhoppningsvis en dag också mamma till nya små Jean Darkare hos oss.
Så blev det inte, Cilla insjuknade hastigt och mycket dramatiskt när hennes nya familj var på plats, och istället för en resa till det Södraste av Sverige måste jag åka med henne till ett stort akut djursjukhus och ta det svåra beslutet om avlivning.
Man sade att vår lilla kavata solstråle aldrig skulle bli frisk efter det sjukdomen gjort med henne.
Det är så sorgligt och svårt att förstå, vilken chock ni måste ha fått när hon så plötsligt insjuknade. På något sätt känns det väl ändå skönt att få veta vad hon drabbades av och att man fattat rätt beslut. Det är så här livet med djur är, man får utlopp för hela sitt känsloregister....
SvaraRaderaKram, Katja
Men vad fick hon akut hjärnhinneinfl. av???
SvaraRaderaOch hur kunde det gå så fort???
Jag börjar fasa för att vara hundägare!!!!!
Går o tittar o undrar är de friska eller....???
Ja Katja, det är verkligen sorgligt. Det är det fortfarande, fast det har gått lång tid nu. Men det är som du säger, så är livet med djur.
SvaraRaderaAnnette - vi vet inte vad hon fick detta av. Hon var pigg och frisk och somnade efter lek och promenad, och när hon vaknade var hon sjuk.... Ingenting har hittats på obduktionen, vilket på sätt och vis är bra, inte så kul om det hade varit ngt smittsamt...
Men jag glömmer det aldrig, och jag kommer nog alltid vara lite orolig med små katt och hundbabysar..
Mvh Jeanett
Så sorgligt att läsa om lilla Cilla. Jag grät första gången som jag läste om henne, nu känner jag åter tårarna bränna. Hennes liv hade ju just börjat - så fruktansvärt orättvist! Men det fanns kanske någon mening med det. Som du skriver "Så är livet med djur." Det är bara SÅ svårt att vänja sig. Skönt att få veta vad det var som hände med henne - lilltjejen.
SvaraRadera