Fem dagar - Tisdag

Planet landar lite vingligt på Arlanda, och jag andas lätt och håller tanken i schack. Jag ska inte gå på alla skräckfunderingar om kraschlandningar och annat, utan flyger och tar mig till sånt jag vill och jag vägrar vara rädd! (jag ÄR rädd) Hursomhelst dog jag inte den här gången heller…. 😊

Svettas lite, gå på linje ut ur planet, trampar snällt efter mina sätesgrannar och får köa bakom flera kissnödiga damer som alla vill in på toaletten. Varför är det alltid fullt på tjejtoan, och ganska tomt hos killarna?!

Bagaget kommer snabbt och jag är ute i flygande fläng – kramar mannen som hämtar mig och så är vi på väg hem!
Min bästa familj har varit hos veterinären, sytt ihop Emma katt, och tillsammans med henne överlevt dagen.
Han berättar torrt om helgens begivenheter, och jag suckar uppgivet över upplysningarna, jag vet dem förstås redan, men what to say about it liksom.
Mina djur har skapat en del oreda kan man lätt konstatera.

Hemma möts jag av världens gladaste greyhound och ett knippe småhundar, alla vill ha pussar, kramar och en klapp och så tar vi trappan i ett nafs och möter döttrarna.
Emma nakenfis ligger drogad och hopsydd i soffan under en filt och dottern rycker på axlarna när jag frågar om de vet vad hon gjort.
Ingen som vet… Bara Emma….
Vi betraktar henne, och funderar om hennes dräktighet påverkats av olyckan, och vad som kommer hända med eventuella foster när blivande mammakatt blivit sövd, sydd och ihoplappad. Ungarna ramlade i alla fall inte ut..!
Nåja, fortsättning följer.
Vår lilla olycksfågel är trött, har ont och ska ha starka mediciner tre gånger om dagen. Och icke att förglömma – tratt och kroppsstrumpa.
Inget farligt just nu, men när fröken vildkatt vaknar till liv tänker jag att vi lär få att göra.

Fortfarande trött, ledsen och groggy....

Jag går vidare, och hälsas kärleksfullt och stolt hem av Tania.
Hon skrattar på dobermann vis, och ser malligt glad ut när jag berömmer och kramar både henne och de två valpbabysarna.
Det är tyst och välkomnande att sitta och titta på valpar, små små ansikten, pyttefötter och hungriga söta ljud som gör att man vill sitta och insupa atmosfären i all evinnerlighet.
Det är något alldeles speciellt med nykläckta ungar. Av vilken sort de nu månde vara. 

Feber, trött och ändå världns bästa Mamma - Molly 💗

Jag avslutar min runda hos Molly. Min favoritkatt.
Hon ligger med sin sista kull, en trio om en hane och två honor. Inget är stoltare än en lycklig kattmamma tror jag, och Molly är inget undantag.
Hon spinner tyst, men rör sig inte från sin plats. Jag känner på henne, och noterar att hon har feber.
Inte så farligt, säkert är det nån moderkaka kvar, den kommer väl imorgon tänker jag och bäddar om den lilla familjen, och bestämmer att jag ska titta till dem i natt och det första jag gör imorgon bitti.
Det är något som jag inte helt kan sätta fingret på….

Den sista timmen tar vi tillsammans med en kopp te i vardagsrummet, lyckliga katter och hundar trängs med oss, och gladast är nog jag själv – äntligen hemma!

Det är redan mörkt ute, mina fina höns sover och det ska vi med. Trängas i sängen med man och fyrbenta – HÄRLIGT!
Upp tidigt, jobb och vardag. Också härligt!
Vi sover, och vi vaknar. 
Tidigt, och jag smyger ner ut i solen, rastar hundar och släpper ut hönsen.

Då börjar det.
Fortsättningen på eländet.

Min stora kärlek, Agda, står inte redan och väntar på mig. Hon hänger inte vid grinden och kacklar inte hungrigt när hon ser mig. Det sticker i min mage av oro. Med rätta -

Agda är död.
!!
Hon ligger ensam, en bit bort i en onaturlig ställning, och hon är alldeles jättedöd.
Jag känner hur uppgivenheten väller över mig, och fast hon bara var en höna fäller jag en tår (eller två) för första gången den här helgen.
Alltså, hur kan hon bara vara död???
Ingen vet, och de andra hönsen verkar inte bry sig. De tittar uppfordrande på mig – öppna dörren människa, vi vill ut på gräsmattan OCH vi vill ha mat! Det får de, jag städar dessutom bort Agda, torkar min tår och tänker att dottern har rätt.
Min fina brahmahöna var ju bättre begagnad, hon kanske var supergammal? (Hon såg dock fräsch ut igår…) Eller supersjuk (fast jag inget märkt) Eller bara fick typ en blixt i huvudet (det har varken regnat eller åskat de senaste dagarna)
Hursomhelst var Agda död och jag har ingen aning om varför.

💗

Äggen kompisarna lagt under natten tar jag med upp i huset, tvättar av och lägger in i kylen.
Suckar och saknar redan finaste hönan.

Jag går in till Molly, hennes barn är i fin form, men det är sannerligen inte deras mamma.
Molly är dimmig på ögonen, het av feber och slapp och trött. Jag klappar på henne, pratar lite och får spinnande svar. Feberhett kattprat.
Oron slår till direkt – jag bara vet att det inte är bra, Molly måste ha hjälp. Kan hon kanske ha något kvar i livmodern? En död unge? Eller är det en pyo (pyometra=livmoderinflammation) på gång?
Jag suckar, håvar fram telefonen och ringer direkt till veterinären. De svarar snabbt, roddar runt i sin kalender och talar om att jag kan åka med en gång.
Det smartaste som finns är en bra kontakt med ett par veterinärer när man är uppfödare, och jag har turen att ha några riktiga KLIPPOR runt mig.

Dottern är uppe, och hon erbjuder sig att åka med vår sjuka mammakatt, vi packar in hela lilla familjen och så är de på väg.
Under tiden de är borta städar jag valplådor, matar hundar och tvättar golv. Nyförlösta dobermannmammor blöder en del, och det betyder städa i massor i vårt hem….

Jag tittar på klockan varannan minut känns det som, och det känns skönt när sms:et plingar in i min mobil med ett glatt ”hon är tom!” och veterinären ringer och meddelar att det kanske är någon efterbörd som stökar, eller kanske en infektion på gång?
Ingen vet helt, och en nyförlöst mamma vill man helst slippa kastrera. Vi enas om att Molly ska få medicin, massa extra uppmärksamhet och tumhållning för att febern ger med sig.

Okej.
Dotter och mammakatt på väg hem, så jag bäddar rent, ställer fram mat och springer ner och jobbar på pensionatet. Kommer på att Emma behöver sin medicin, springer upp igen, kollar såret, pussar på sjuklingen – hon hoppar runt bland tallrikarna på köksbänken och ser glad ut, tills jag trycker i henne vetrimoxinet, och hon rynkar hela sitt lilla nakna huvud och grimaserar illavarslande. Hon tar sats, och kastar sig bort från mig.
Stöter till tre glas, halkar i disken från igår (varför städade jag inte undan…!!) och innan jag vet ordet av det ligger det skärvor, begagnade bestick, några trasiga glas och en del matrester på köksmattan.
Jeflar också!! Jag blir gaaaaaalen! Fräser åt Emma, -Kan du inte bara vara sjuk på riktigt, dumma katt, skär inte upp tassarna nu också. För det pallar jag inte!
Emma stirrar på mig, hon sitter lugnt på min finaste soffkudde och det brer snabbt ut sig en solkig såsfläck på det vita tyget, som vår hopsydda katt lite disträ slickar på.

Jaja, hon verkar pigg i alla fall, och såret sitter fint under plåstret, svarar jag veterinären lydigt när hon messar och ber om status på Värstasåretihelavärldenkatten. 

Emma. Dagen efter

Mina kinder hettar lite, pinsamt att bli arg på en som skar upp sig ända in till skelettet liksom.

Mina tankar avbryts av bilen som svänger in på grusgången, och strax efter hör jag dem i trappan.

Forts på G

Fem dagar - måndag

Telefonen riiiingde, och plötsligt blev natten lång.
Vad är det som brukar hända när jag lämnar huset – En massa saker.

Telefonen gick varm. Messenger också.

Det är mörkt ute. Rumänsk natt.
Tyst på hotellet, och jag känner mig oändligt långt hemifrån. Jag ÄR det också.

På alla långa timmar har Tania (som sist fick hela 14 valpar) lyckats få ur sig 2 bebisar.
T.V.Å.
Hon är orolig, flåsar, hässjar och ganska stressad. Inget funkar, och dottern hemma gör det man ska göra.
Springer i trappan med henne.

Rastar henne.

Matar och vattnar (hon vill ha)

Låter henne vila

Och ”dansar prickdansen i vulvan med fingrarna”, allt för att få igång värkarbetet ännu mer.

Vi har lagt på lurarna.
Skriver med varann.
Kommer ingen vart.
Bestämmer att veterinären inte är långt bort. 

Jag stänger ner internet och dottern får kämpa på själva där hemma.

Hon ringer igen. Ledsen röst, trean kom och hade alla tarmarna ute. – Den levde dessutom! Pappa fick ta bort den.
Jag hör att tårarna inte är långt bort, och det känns trist i hela mitt mammahjärta att de har det tungt hemma.

Tania mår bra, men är fortfarande varm och tycker att livet är jobbigt. Usch, jag vill vara där hos dem alla!

Vi enas om att rävsova och avvakta med den pågående förlossningen så länge det är lugn och ro i valplådan.
Dottern suckar, får byta nedslaskade filtar, tvätta blodfläckar på golvet, erbjuda trött mamma kallt vatten, försöka bädda till sig själv bredvid mammahund, och kanske sno åt sig någon timmes sömn.

Vi ställer klockan på ringning, och så är det meningen att jag ska vila. Det går förstås inte. Istället surfar jag vidare, läser vad någon åt den middag, noterar att en annan fått en ny bil. Två andra vann cert på utställning och familen nåntings tvååring har fått en ny tand. Jag gäspar men kan inte sova. 
Tiden är ute och vi är där igen. Nära varandra i telefonen.

Ute hör jag en  räv (?) tjuta i natten, och det känns som om jag är oceaner av mil borta.

Mammahund bäddar på, oron dallrar genom telefonlinjen över alla uteblivna valpar och vi kan inget göra.
Mer än att avvakta.
Jag känner ett välbekant, ovälkommet fladder i magen. Orosfladder.
Egentligen avskyr jag förlossningar. 

Förlossningar som egentligen är magiska, speciella, unika, vackra och fulla av liv, är också energikrävande, vidriga orosbomber och dyrköpta upplevelser när saker och ting går fel.
När de gör det bestämmer jag mig alltid för att nu, nu var det banne mig sista JEFLA gången en endaste en föder i Vita Huset!
Såklart håller jag inte löftet, men där och då känns det som om löftet skrivs, huggs och etsas fast i sten. Absolutely! 

Telefonen har jag så nära örat jag kan ha den, viskar i den, trots att ingen endaste levande i närheten hör mig – alla sover ju.
Dottern viskar inte, hon suckar den oroligas suck, berättar att det inte känns normalt alls, och att hon hatar förlossningar.
Jag lyssnar på hennes ledsna ord, peppar henne att stötta Tania hund, berättar att det kan kännas så, precis så som hon säger, men att det brukar gå över, och att vi båda om få dagar glömt obehaget och förmodligen vadar runt i trinda valpar med glada miner och gott humör.

Såklart jag inte lurar nån av oss.

Vi rävsover lite till, mest jag, och när klockan ringer nästa morgon är dottern redan på väg till veterinären med orolig mammahund som mest bara bäddat, flåsat och härjat runt.

Jag hinner packa och bege mig ut på en kort sightseeing av staden Baia-Mare, och så ringer dottern igen.
Dobermannmagen röntgad, och VOLIA! Den är TOM!
Inget snitt behövs, ingen mer oro, allt är lugnt och alla är glada. Förutom Tania. Hon fortsätter oroa sig med sitt eviga bäddande och när hon kommer åt valparna skriker de som fiskmåsar -jag hör dem i telefonen- och mamma hund blir ännu oroligare. Dubbelsuck. 

Mollys tre prinskorvar

Min duktiga barnmorskeunge meddelar att Molly nakenkatt mår fint, hennes tre ungar äter bra och att storasyster sett till familjen Sphynx idag, och allt är under kontroll där hemma.
-Fast ingen blir ledsen när vi ses ikväll mamma, lägger hon till, och jag förstår att min familj längtar efter avlösning och ytterligare ett par händer.

En liten nakenbrud

Vi telefonpussar hejdå och min trevliga värd för helgen kommer med en god rumänsk lemonad på en bricka, och livet känns med ens ganska bra.
Vi njuter av solen, den vackra staden jag just fått besöka en liten del av (vi hann inte så mycket) och den syrliga lime/mint/frukt lemonaden.

Efter fikat krånglar vi in oss i bilen, får med allt bagage, och så går färden genom backar, snåriga vägar och tillbaka mot flygplatsen där jag ska checka in om seneftermiddagen och bege mig mot Sverige.

Full av fina och nya minnen. Näthinnan full av vackra och intressanta dobermann. Full av god rumänsk mat och dryck och vänliga människor – men också FULL av längtan hem!

Vi rullar in på parkeringen på nästan exakt utsatt tid, jag hittar incheckningen utan problem. Allt går som tåget genom säkerhetskontrollen, middagen får jag utan besvär, och den är dessutom god!
De sista pengarna gör jag av med och får precis det jag vill ha och gaten finns precis där jag tänkt att den ska vara - och utan kö eller minsta besvär fladdrar vi passagerare in i planet, får lite te och är i luften i ett nafs.
Jag somnar en stund, lyssnar till musik, och är plötsligt nere, inne på Warzsawas flygplats, surfar en stund och trängs efter ett tag med alla andra som också är inbokade på flighten till Stockholm.

En kille 

Och en tjej

Tjohoo! Livet känns ganska okej, trots mellanlandningen. För snart är jag HEMMAAAAAA! 

Det vibrerar i fickan, och när jag lyckas krångla upp telefonen fattar jag snabbt att nu har ju allt gått alldeles för bra.
För nice-igt, för trevligt och för enkelt. Helt enkelt... Japp och jajamensan, dottern är i andra änden, gestikulerar hej vilt, det vet jag, för jag hör hur hon låter. 

Andas i staccatto och vill att jag ska säga vad hon ska göra - Mamma, Emma har skurit upp sig ÄNDA IN I BUKEN, HELA MAGEN, FATTARU??????! HELA, HELA MAGEN!!! 

Nä, jag fattar inget. Vad i glödheta helskotta säger hon?!
Jag begriper orden, meningen, ja allt, men jag förstår inte ett fillejotta av vad hon säger.

Va?? 

Vi har ju fått valpar. Och vi har fått kattungar. Och inget av det blev som jag ville, utan jobbigt och långdraget, men nu är allt okej, och det ingår liksom inte att nån av de andra djuren ska störa sinnesfriden vi äntligen uppnått.
Och definitivt inte med att sprätta upp buken.

Jag begriper ju att dottern överdriver, ber henne skicka en bild och förklarar samtidigt att jag ju snart är hemma - och att det säkert är något vi klarar själva.

Samtidigt plingar det till i mobilen, och när jag får upp bilden blir mina ben som två vingliga, trötta geleklumpar.
Herrejösses och lite till! 

Numret hem går fort, och jag hojtar in i min mobil att nån bara får ta katten OCH ÅKA. PRONTO!!!! 

Medan jag hojtar ut vad jag vill att de hemma ska göra, upptäcker jag att det är tyst i bussen som transporterar oss alla ut till flygplanen, och jag följer allas blickar på det de betraktar, och blir lagom generad när jag förstår att de alla nyfiket tittar på mig och mitt upprörda viftande.

Håhåjaja.
Jag flinar lite uppgivet och funderar på om vår nakenfis kommer att dö? Eller om jag kommer att dö när jag får räkningen?
Eller om husse kommer döda mig?

Eller så dör jag i planet hem?
Det regnar lätt i Polen, jag är plötsligt tröttare än tröttast, och längtar efter att sista flygningen ska vara avklarad så att jag är på plats i Vita Huset. 

Jag tittar på bilden en gång till, och känner att middagen jag fick på flygplatsen inte ligger helt säkert i magen. 

Bättre att stänga ner mobilen och tvinga hjärnan att fundera på andra saker.
Det gick sådär... 

Fortsättning följer 

Fem dagar - söndag

Jag vaknar av annorlunda ljud. Inte hemtama.

Och att jag ligger helt i fred.

En märklig ensam känsla. Ingen kliver på min mage. Ingen slickar mig i ansiktet och ingen ligger vid mina ben och tvingar mig att ligga som en hoprullad ostkrok.

Hela den gigantiska dubbelsängen är bara min, och den är galet tom. Dessutom har jag sovit länge, hela natten, och vaknat av mig själv.
Klockan är sju och ljudet av klapprande hovar på hård asfalt närmar sig och försvinner nästan direkt i fjärran, samtidigt som jag hör bildörrar som slår igen, en skällande hund och någon som pratar utanför min dörr. Stresspratar, skyndar på en annan och så försvinner även det ljudet så sakteliga.
Utomlands är sannerligen inte hemma. 

Jag gör mig iordning, äter frukost i slafskläder (vågar inte ta risken att söla ner mig innan showen) och förundras över hur olika maten kan vara i andra länder. Annorlunda men god! 😊

Lite nystrukna kläder, smink och med uppsatt hår-senare är jag klar att hämtas av utställningsarrangören som kör mig med sin roliga och superfina taxdekorerade bil.

Rumänien är som sagt var ett nytt land för mig, och jag insuper omgivningen från min plats i bilen med stort intresse.  
Det finns nästan inga motorvägar alls i landet berättar min chaufför, och rycker beklagande på axlarna.
Det tar tid att åka bil, tågtrafiken är obefintlig och han hoppas och önskar att vägarna snart ska förbättras.

Han har förstått att jag tycker det är spännande med djuren, och pekar på de trekantiga skyltarna med varning för kor.
Korna här i Rumänien finns överallt och förstås också i bostadsområdena. Ägarna släpper ut dem lösa tidig morgon, och sedan äter damerna det de hittar av gräs och vandrar sedan hem när dagen börjar ta slut.
Annorlunda!

Vi åker ytterligare kilometer och stöter på en flock får. De betar lugnt och blinkar inte ens när vi nästan touchar några av dem där de står i vägkanten och mumsar gräs.
Min frukost är farligt nära att åka upp, och jag viftar med armarna och ber att få fota fåraherden som står och hänger på sin käpp och tittar på sin fårflock. Hans båda hundar av oigenkännlig vall/vakthunds-aktig ras ligger utslagna bredvid honom i gräset.

Den här bilden har jag stulit från nätet, mina egna blev inte så bra... 

Känslan av att jag hamnat bakåt i tiden gör sig påmind igen när vi passerar ytterligare en fåraherde, och tre ekipage magra hästar med trävagnar med leende människor, och bagage på släp.

Chauffören berättar att hästvagnana är ett stort problem, de har varken reflexer eller lysen och bilisterna kör ofta på dem när de är ute i mörkret. Gatulykter finns förstås inte, och olyckorna är ofta förfärliga.

Jag är glad att vi har saktat ner lite, håller illamåendet stången och stirrar rakt fram medan jag rabblar rasstandarden inne i mitt huvud och påminner mig själv om det jag måste minnas när jag ska jobba i ringen sen.

Vi är framme ganska snart och utställningsplatsen är spännande och otroligt fin. En veterinärklinik, modern med den senaste tekniken finns på platsen, ett antal välskötta små trästugor för gäster, ett hus för umgänge och innehållande restaurang mitt emot och så två stora kennelbyggnader med rastgårdar intill.
Där finns förstås också en gigantisk jättegräsmatta, inhägnad och klar med ring och plats för alla som vill. Och en hel del till faktiskt.
Stället är fantastiskt!

Människor nickar vänligt, tittar nyfiket och alla pratar glatt om det gemensamma intresset för dagen – dobermann.

Själv får jag eskort till ringen och jag passar på att njuta av synen som är bland det vackraste som finns, underbara dobbisar överallt!
Två bruna tikar ligger tätt i solen med sin matte.
Några unga hanar stirrar utmanande på varandra och struntar i sina ägare som rycker i dem och svär. (Tror jag, jag förstår förstås inte ett ord av det som sägs)
En liten babyvalp sover sött på sin näsa och jag håller i mig själv för att inte bara sjunka ner och krama den. Längre bort ser jag en fyrbent slyngel som smitit och hussen skriker irriterat på sin hund som hoppar på nästan okontrollerat glada ben runt, runt sin ägare medan han har ett stort smajl i sitt svarta ansikte. Så TYPISKT dobermann!

Innan jag börjar hinner jag kolla min telefon, och på skärmen dyker det upp en bild på en brun dobermannvalp, som följs av ett pling, och ytterligare en bild på en nyfödd, fast denna gången en kattuge…!
Det fladdrar till i min mage av spänning, och jag vill kasta mig på telefonen och ringa hem!
Det går såklart inte, och istället stänger jag av den och återgår till ringen och det jag ska göra där.

Två söta tjejer ska vara mina ringsekreterare och vi småpratar lite på knacklig engelska innan dagens arbete.
Bedömningen ska göras på ett standardiserat papper, jag som domare ska kryssa i hur jag upplever var och en av de ca 50 hundarna enligt ett redan färdigt formulär.
En ringsekreterare ska hålla ordning (på vad som nu kan dyka upp, samt skriva i alla hundars resultat på en tavla som alla kan se i publiken) Den andra ska skriva åt mig, och hon följer mig troget, hack i häl hela dagen.

Solen gassar, och det är lite svettigt under kavajen. Inte för att det gör något, finns det alls bättre saker man kan göra än att döma en dobermannspecial i solsken? 😉

Så kommer hundarna. Ja, och deras ägare förstås. Som på de flesta ställen i Europa bedöms vår ras uppdelad i brunt och svart.
Svart först, med start baby, valp, junior och så fylls det på i åldersordning. Hanar först, sen tikar, och allra sist börjar man om, men med de bruna.

Generellt kan jag tycka att hundarna i Rumänien hade väldigt bra huvuden. I alla fall om jag jämför med våra skallar i Skandinavien, där vi totalt tappat bort underkäkar, längd och vackra uttryck. Nu var dock inte alla vovvar jag satte händerna i alldeles utmärkta, jag noterade många hundar som var alldeles för köttiga och hade fladdriga läppar och löst halsskinn.
Vi bör nog också se upp med proportionerna – en dobermann ska vara en hund med kraft OCH elegans och den ska vara kvadratisk.
INTE låg och lång med korta ben.

Nåväl, majoriteten av hundarna jag såg var fina representanter för rasen och den vinnande tiken hade jag LÄTT kunnat tagit med mig hem.
Hon var som en påse smällkarameller utrustad med ett fantastiskt huvud, långt ädelt och med det underbaraste uttryck man kan tänka sig. Ett Sammetsöga helt enkelt! <3

Min Bir-Vinnare. En fantastiskt tik med det mesta av det bästa

Några av hanarna var nästan lika bra som tiken, och jag såg i katalogen senare att de var nära släktingar till BIR-tiken.
Roligt när man kan se att uppfödare har hittat sin linje, och arbetar efter den!

Dagen blev lång, jag hade bestämt mig för att skriva egna åsikter också om varje hund, och förstås ge öppen kritik.
Min engelska haltar betänkligt, så jag hoppas de flesta fick med sig det jag försökte förmedla.

Underbart är kort, Dobermanndagen tog förstås slut, och jag fick skriva under alla diplom vid middagstid, medan flinka frivilliga plockade ned utställningen och vinkade av lyckliga, trötta, glada, arga, uppspelta och några stolta hundägare.
Man kan nog absolut säga att känslorna lätt svallar för oss hundägare, och inte alla är bekväma med att få sin hund bedömd om den inte får en bra placering. Vi domare vet förstås att det är så, men ibland är det ytterligare en utmaning, i alla fall för mig, att hantera besvikna, arga och ibland frustrerade ägare också.

De allra flesta var dock på gott humör, och de korta metrarna ut till bilen tog nästan en timme då så många vill prata, hejja och fråga saker.

Ett snabbt samtal hem hann jag med, två små valpar hade fötts, mammahund jobbade på och det gick bra, om än lite segt hälsade dottern. Molly katt var desto mer effektiv, tre ungar i rapp följd, och hon låg nu nöjd och glad med sin trio och bara mådde bra med mat på sängen, serverad av yngsta dottern.

Bilfärden till hotellet kändes underbar, det var skönt att sitta ned, och ännu skönare att få en dusch, rena kläder och varm mat i goda vänners sällskap.
Middagen serverades enligt rumänsk tradition, olika varianter kallt kött, många sorters ostar, lök, supergoda tomater och gurka, skålar med ris och grönsaker och grillad kyckling.

Mest minns jag att vårt hundprat fortsatte, och nästan tre timmar swishade iväg som ingenting.

Trött och glad över en händelserik dag tumlade jag i säng kl 23, slöt ögonen, somnade  - och vaknade.

Telefonen riiiingde, och plötsligt blev natten lång.
Vad är det som brukar hända när jag lämnar huset – En massa saker.

Forts följer.. 

Fem dagar - Fredag och lördag

Dagen innan jag ska åka är det (oftast) stress.
Packa.
Planera.
Jobba.
Informera.
- Så här mycket mat ska hundarna ha. Så här mycket mat ska katterna ha. Här är telefonnumret till veterinären, om något händer. På söndag kan jag inte svara i telefonen dagtid, då jobbar jag. OM de föder, skicka meddelande, OM något går fel, åk till den här kliniken.
Se till att det är någorlunda städat när jag kommer hem 😶
Glöm inte göra rent i kattlådorna.
Jag älskar er.
Blablabla.
För jag vet ju att tjejerna klarar allt, de är experter vid det här laget.

Så upptäcker vi att Lilleman har diarré. Dagen innan jag ska åka. Fasiken alltså.

Kattungar är känsliga och jag får en dålig ångestklump i magen. Jag vill stanna hemma!!
Såklart det inte går, och jag packar istället, varvat med att den lilla sjuklingen får besök där han ligger och vilar på en värmedunk mest hela tiden.
Han ser ynklig ut, och gnäller med hes röst.

Veterinären informeras, vi bestämmer att avvakta till morgondagen och så närmar sig natten. John Blund anländer strax efter midnatt. Tidig morgon vid 05 ringer klockan, och det känns som om jag aldrig sovit.

Äldsta dottern kör mig till Arlanda (Tack Linn!) och på flygplatsen är ingen trött. Människor fram och åter, nästan som i en myrstack, och som vanligt är där massor att vila ögonen på.
Trötta ögon.

Det ganska lilla planet tar oss tryggt till Warszawa för byte till slutdestinationen, sträcka på benen och ta emot samtal hemifrån. Dottern är allvarlig.
Veterinären har tittat på babykatten och det ser mörkt ut.
Han är väldigt sjuk, och kommer aldrig att bli frisk. Tror fru Doktor. För hon kan förstås inte lova.
Jag ska besluta NU, pronto, med detsamma och omedelbart om han ska få leva. Det kommer inte att gå.
Jag står ju på en flygplats! Därifrån kan man ju inte ta stora beslut! Det kan man.
Jag hör rösten genom luren, och nickar medan jag ger min tillåtelse.
- Jag hör, jag förstår. Jag godkänner. Ta bort honom.
Milen i luften till Rumäniens flygplats minns jag inte. Bara sorgen över att små babybarn ibland måste bli Ängladjur alldeles för tidigt.
Aldrig vänjer jag mig!

Jag suckar lätt, betraktar molnen som glider förbi och tänker att jag måste ringa hans matte.
Hon som bokat honom, lagt ut bilder på Facebook och som väntar otåligt på sin lilla Prinskattunge.
Nåja, det får vänta tills jag kommer hem. Jag tänker att jag måste ringa tjejerna och krama äldsta extra när jag kommer hem, kattungarna bor på hennes rum och hon älskar dem sådär alldeles extra.
Usch.

Planet landar fint och jag har överlevt ytterligare en färd i luften (Japp, detta med att ha vingar är INTE min grej och helst skulle jag vilja söva mig själv innan det är dags att kliva in i ett flygplan)

En trevlig ung man hämtar upp mig, bär bagaget och pladdrar obekymrat på felfri engelska och visar mig till sin bil.
Vant styr han genom staden, och berättar saker om sitt land medan jag insuper allt det nya.

Rumänien är ett land som behöver utvecklas tycker han. Han säger att hans land behöver arbetas på och med, att bristen på motorvägar är hemsk och att det mesta haltar.

Han styr bilen med van hand och 40 skyltarna swishar förbi som små plutteprickar bakom oss. Vi kör inte i den stipulerade farten kan jag meddela.....

Sekunden efter gör jag stora ögon, en tunn häst med en stor trävagn fullproppad med människor i travar framför oss på vägen.
Jag tänker att det är något jippo som pågår, och inser förstås att det är livet i ett annat land jag ser.
Nästan som att åka 70 år tillbaka i tiden, fast i Sverige. Eller lite till?

Min chaufför muttrar om hästar, folk och annat, svänger hastigt och så är vi förbi. Allt gick i flygande fläng. Vi fortsätter över, mellan och nedanför Rumäniens bergiga vägar, allt medan jag nyfiket betraktar livet utanför bilens fönster.

Timmarna går fort, och seneftermiddag är vi framme.
Ett vackert stort grönt hotell står framför mig, och vi blir väl emottagna. Utanför är allt modernt, och blommorna står i välkomnande klaser där vi går. De doftar sommar, och värmen slår emot mig.

Jag visas upp till mitt fina rum, packar upp och så passar jag på att vila en stund och ringa hem.

Hemma är det lugnt får jag veta, tjejerna pysslar med sitt, och de fyrbenta mår bra.
mammakatt är nöjd med sina två kvarvarande ungar, och allt är stabilt.

Bra.
Jag gillar inte att vara för långt borta – ifall något händer.
Och Rumänien känns inte precis nära hem.

Jag suckar lätt, funderar på om jag ska gå en snabb promenad, eller bara ladda inför morgondagens syssla, något av det bästa som finns – att få döma dobermann, världens bästa ras! 

Det blir ladda på rummet, och jag passar på att läsa rasstandarden, en bibel för den som lever med en ras, men det skadar aldrig att bara påminna sig själv, och så får det bli innan kvällen kommer på ett rumänskt hotellrum. 

Läs mer om Rumänien här

Valpar i magen!

Japp, vi tror det är smått i Tanias mage.
Den är större, hungrigare och magägaren är stånkig, surig och vansinnigt hungrig. Alltså. jag menar H.U.N.G.R.I.G med ett jättestort H!

Spännande som bara den, och vi är förstås superglada!
Fortsättning följer 😊

Prioriteringar

Jag sitter tungt på rumpan. Träsmak. Är inte vårt golv ovanligt hårt? Eller är jag bara gammal och trött….
Min ena hand håller undan två hungriga valpar och den andra försöker få lilla hundbabyn att äta.
Hon kippar efter andan och skriker ihåligt rätt ut. Tystnar innan munnen stängs, slänger lätt med huvudet och verkar desillutionerad.
Inte för att valpar vet mycket om världen, men den här verkar ganska lost i sig själv. Lost i att hitta tutte, lost i att hålla i, och totally lost i hur hon ska bete sig.
Jag lyckas manövrera fast henne på en spene där ett syskon just sugit fram mjölken, han piper besviket när jag drar loss honom och sätter dit syrran. Så bökar han vidare, hittar en nästan lika bra matbar och suger förnöjsamt medan han klunkar snabbt och sväljer. Jag klappar lite ursäktande på honom, och smeker de andra två som jag fortfarande håller undan så den lilla konstiga ska få sitt.

De hade somnat och vaknade förstås av mina rörelser och så är cirkusen i full gång igen.
Alla vill ha mjölk, den lilla tiken fattar inget och när hon piper sina uddaljud blir mammahund orolig.

Allt fokus på sjuklingen.

Familjen tittar till henne. Kollar att hon ätit. Hjälper henne. Betraktar.
Är hon inte kall? (Jo)
Skriker hon inte lite udda va? (Jo)
Ser hon inte lite platt ut i revbenen? (Jo)

Är hon inte blek i slemhinnorna? (Jo)

Har hon inte ovanligt svårt att dia? (Jo)
Kan man inte ge henne medicin? (Jo) (Men det kommer inte hjälpa)

De nyfödda små växer, smackar förnöjsamt när de ätit klart.
Klunkar mjölk och trampar belåtet på mammas tuttar. Bökar med små envisa valpgristrynen, slåss om maten och ligger totalt avslappnade efter sina måltider, andas fjärilslätt och rör sig smått i sömnen.
De är så söta!!
Vi ser dem inte.
Klappar oroligt den lilla.
Hon låter övergivet och viftar planlöst med sina ben.
Knubbiga syrran vill ha mat, vi flyttar henne så sjuklingen ska få plats. Mammahund puttar henne försiktigt oroligt (bort från närheten?) och vi ber henne låta bli.
Kupar våra händer oroligt över den lilla kroppen, pratar, andas och hoppas att hon klarar det. Ser inte vår fina kull, gläds inte över de välmående små, missar Mammahunds lycka över sina telningar och känner inte nyföddhetsandan som tillfälligt bosatt sig i valprummet.
Vi är ju nästan bara ledsna.

På kvällen tar jag beslutet att lilla ängeln får bli en riktig ängel.
Så svårt!!

Sex små bebisar ligger i en hög.
Jag betraktar dem där jag sitter. Ser dem andas enkelt och lätt. Ser dem spritta till och sen sova vidare.
Ser dem dia, böka runt om maten och pipa när de hamnar för långt bort från mamma. Ser dem vara alldeles som små valpar ska vara.

Det är tyst i rummet. Vinden och solen blandas i ett lätt vårfladder i gardinen. Ljudet av små andetag hörs om jag anstränger mig och håller igen mina egna.
Mammahund ligger utsträckt på sidan och sover en nybliven mammas lätta sömn. Hon hör minsta lilla och vakar över de små med hökblick.

Och allt är precis som det ska vara 

Guva vi har varit oroliga OMG babysarna är HÄR!

Vår fantastiska supertik Annie som vunnit det mesta man kan vinna, och inte minst hela familjens hjärtan, har blivit mamma!!

MULTICH MULTIJW INTCH NORDCH SECH DKCH FICH VDHCH LTCH BGCH BGGCH NordicJW'14 SwedishJW'14 FinnishJW'14 NorwegianJW'14 DanishJW'14 HelsinkiJW'14 Bundessieger'15 NordicW'16 SummerW'15 MoletaiCW'15 reserve EUW'15 Group Winner 
Jean Dark Annies Song 

Första gången hon blev det födde hon normalt tills nummer tre fastnade och vi fick åka ilfart till sjukhuset och snitta ut resten av killarna.
Sex underbara pojkar blev det, som några veckor senare drabbades av ett värstingfult virus, och dog som flugor.
Läs mer om det HÄR OCH  HÄR

Av olika anledningar blev Annies son kvar hos oss, om honom, och hans otroliga vinst på Crufts kan ni läsa HÄR.

Iallafall.
Annie har blivit mamma igen 💜

Igår var det dags, och vi var sjukt oroliga. Tänk om det skulle bli kejsarsnitt igen? Tänk om det bara blir hanar? Tänk om det inte blir några valpar alls? (Ja, det trodde vi de första fem veckorna då Annie var smal som en sulfid, för att plötsligt svälla likt en ballong) Tänk om alla valparna blir sjuka igen? (Veterinären lugnar och säger ingen fara).
Ja, tänk om, tänk om, tänk om......

Första valpen anlände under seneftermiddagen, och sen kom de som pärlor på en rad. Den sista lilla fröknen tog dock lång tid på sig, hann svälja fostervatten och blev mycket medtagen.
Hon är lite ynklig, och vi får se hur framtiden blir för henne - HÅLL tummarna alla!

Annie själv är väldigt trött, det tar på krafterna att husera sju ungar i en och samma mage, äta ofta, kissa ofta, ligga fel, stå fel, bli svullen i fötterna, släpa tungt och aldrig få sova för att nån alltid sparkar....
Ja, och sen ska de ut också. En efter en, och det är inte alltid en walk in the park. Phu.

Men med rena filtar, pussar och kramar, mat på sängen och en natts hyfsad vila (de slåss om tuttarna, rapar, smackar, sparkas och bökar också, så ser den nyblivna mamman inte längre ut som om hon blivit mosad under ett tåg.
Hon ser stolt och glad ut, och kastar sura blickar på de av våra katter eller hundar som vågar sig för nära - barnen är hennes allt just nu.

Kasta ett öga på de små om ni vill, visst ÄR de söta! 💜

Små, små fötter och en liten Trötter 

Mat mest hela tiden... 

Puffhane 1

Puffhane 2 

Nakenhane 

Nakentik 

Pufftik 

Pufftik

Nakentik

TUSEN TACK Arja, för att vi fick använda din fantastiska hane - och tusen tack Tiina, för all hjälp!
Mer om pappa och kullen senare.
Nu ska vi bara njuta.

Mariann ♥

Mariann Elvethun
1973 – 2018
Kennel Black Jax

Nu i mars 2018 besökte jag mitt tidigare hemland, Norge. 

Just i Norge bor några av mina gamla och väldigt viktiga vänner, Mariann och Ronny.
Den här gången var dock inte en gång som var full av skratt, skvaller, godisätande, hundtävlingar och kattprat.
Vi skulle alla istället ta adjö av en älskad och viktig vän.
Vi skulle göra sådant som de flesta av oss inte tänker vi ska behöva göra, inte ännu, inte när det gäller viktiga vänner.
Ta adjö. 

Jag har blivit ombedd av NDK att skriva om Mariann Elvethun, och har valt att göra det ganska personligt. För Mariann var personlig.

Hon var intresserad av människor, nyfiken på livet och hade ett stort och brinnande intresse för hundar. 
Som jag vet det så var leonberger en ras hon från början engagerade sig i, och sedan följde den stora passionen – dobermann.
Från oss köpte hon CH SDV ungh-03 Jean Dark Ungaro de Jacomo och senare CH Korad Jean Dark Organza som delägdes med mig. 

Från Organza fick Mariann sin stora stolthet, KORAD LP II Neumunster JG Sieger 06 NO CH EEW-06 BH Black Jax A Touch of Organza ”Maja”, som i sin tur fick många fina barn med olika hanar. 

Marianns stolthet - Maja 

Mariann var otroligt engagerad i rasen, och hon besökte alltid stora evenemang såsom IDC, Världsutställningar och stora raspecialer, både i sitt eget land, men också på andra ställen i världen. Oftast åkte vi några stycken, och vi hade hemskt kul tillsammans. 

Jag minns inte var detta är, men jag minns Marianns enorma glädje varje gång hon vann.
Jag tröttnade aldrig på att se hennes lycka vid vinst :)

På senare år blev Mariann intresserad av tibetansk spaniel, och som vanligt hade hon med sitt fantastiska hundöga turen, skickligheten och förmågan till att genom hårt arbete också sätta sin egen prägel på hundarna här.
Bla genom INTCH NORDCH Black Jax Forbidden Paradoxal som vann stort, inte minst BIS på en rasspecial och fick en hel del fina barn. Sonen FINSK V-15 NOCH DKUCH SECH Black Jax Mystique Alchimie är också en välkänd profil i tibbekretsar.

Mariann och Ida,
en duo som rönte stora framgångar med Marianns fina Black Jax tibbar 

💗

Första gången jag mötte Mariann var i mitt eget kök för en sisådär 17 år sedan.
Jag minns det som om det vore igår.
Mariann fladdrade in i vårt hem, och våra liv, nyfiken, färgglad, levnadsglad och stannade kvar med besked och med skratt.

Jag kommer ihåg min man som betraktade norrmännen med intresse. Han sade pinsamt nog till dem där vid vårt köksbord att han förstod att de inte var riktigt kloka, för ingen som kör hela vägen från Oslo till Stockholm bara för att köpa en dobermannvalp, kan vara normal.
Jag skämdes nästan ihjäl.
Ronny log lite och Mariann lade av ett storskratt och talade om för Anders att det var just det hon var – klok.

Hon hade minsann undersökt, letat, funderat och kommit fram till att den bästa valpen fanns just i vårt hus, och för hennes del kunde vi bo vart f-n som helst – Timbuktu, London eller Stockholm – det kvittade, hon ville ha sin valp. Och som hon lade till, hon ville ha den bästa.
Jag gav Mariann det bästa jag kunde. Och som jag fick tillbaka!
En vän av rang. 💕

Mariann tog plats i mitt liv. Och hon gav.
Hon gav frikostigt av sig själv, ibland också när jag inte ville ha…..! 😊

En vanlig dag i Vita Huset - Mariann och jag spanar in valpar,
rörelser och hojtar på våra dobermann som givetvis inte hinner fångas av kameran.... 

Mariann stöttade mig totalt och all in när jag var arg på min man – ”absolutt, han er en dritt, en SVENSK dritt!
Hon hjälpte mig uppfostra döttrarna om jag var trött – ”Jenter, kom hit a! Mamma er gammal å må fölge regler lissom, mammaer fölger regler.”
Viskar med de små;
”Kom a jenter, vi kjöper is og potetgull!

Linn och Mariann på Gotland, ett älskat ställe av oss alla,
och vi höll många av våra sommarlov där i el salig röra av hundutställningar,
grillmiddagar, umgänge och skratt. 

Hon hittade utställningar, bokade resor, hotell och snokade rätt på fina hundar. Engagerade oss alla, även om vi inte riktigt hade ork. Även om Mariann själv inte hade ork. Hon hittade orken!

Redan som tonåring blev Mariann kronisk sjuk, och det var inget hon hade så stor lust att lägga tid på. Varken prat om det eller egentligen att ta hänsyn till det i sin vardag.  
Hon skrattade bort smärtor, tårar och sorg. Hon hade alltid med sig smärtstillande och erbjöd oss all frikostigt dubbel medicin – ”man blir så morsom och glad, bare smak!”
I många år levde Mariann med ett lidande jag inte helt kan föreställa mig. Ett lidande ingen borde få utstå.
Trots detta hade hon alltid ett leende, en kram och intresserade ord att ge oss andra. Hon delade med sig av framtidsplaner, tankar, livslust och drömmar.
Mariann hade alltid livslust och drömmar och det är en sak jag tycker är beundransvärd, viktig och faktiskt också eftersträvansvärd. 

Tidigt i vår bekantskap började vi prata i telefonen. Vi pratade dobermann, parningar, utställningar och helt enkelt om livet.
Timmar och åter timmar försvann och det blev ofta en dyrköpt historia för våra män som blev fullständigt rabiata över kostnaden telefon Lilleström – Stockholm – Stockholm – Lilleström.
Det hindrade inte Mariann, och ofta ringde hon viskandes för att inte Ronny skulle höra.
Mariann fanns alltid där, snäll, klok, och knasig. Hon vaktade gärna på sina vänner och tyckte hon någon behandlade oss dåligt var det full support som gällde – JÄVLA SVENSK ASSÅ!! Hon ruskade om ganska många verbalt, och de fulaste ord man kan tänka sig kunde lätt komma ur frk Elvethuns mun.

Jag tänkte ofta hur ett så stort och fantastiskt hjärta kunde rymma sådana gräsliga ord? Och ja, jag frågade Mariann om det ibland också, men hon ryckte mest på axlarna och ville prata om mer väsentliga saker.
Så just den frågan fick jag aldrig svar på 😊

Alla i gänget har hört henne hojta irriterat över domslut och, eller domare, och det har hörts långt över de tättbebyggda utställningslandskapen…. Det var jobbigt och hon och jag hade en tyst överenskommelse – när grodorna började hoppa lämnade jag platsen och tog en fika nånstans för att slippa vara i närheten och skämmas.

Ibland försökte jag prata vett med henne; ”Mariann, man säger inte så…….”
”Jo, jeg gjör det!”
”Men om folk blir ledsna då?”
”Da må de bara slutte å väre SÅ DUMME!”
”Men Mariann, kan du inte försöka tänka efter före, så du inte behöver ångra dig efteråt?”
”Jeg angrer meg IKKE!!”
”Aha, men när du sagt de här sakerna kan det ju kännas dumt?”
”Nejda, det kjennes bare mere dumt å ikke si noe. Jeanett, det er likom bare noe som MÅ UT. Og når jeg har fått det ut föles det lissom såååå godt!!”
Vi enades om att vi var oeniga i det där. 

Mariann uppmuntrade och hjälpte egentligen de flesta på sin väg.
Hittade hon ingen drillade hon det som fanns - mina barn.
Här är Sofia, ca fem år, som superhandler av Marianns dobermannhane Jack.
Givetvis förevigades det hela och skickades till barnets mor.
Efter att glass, godis och cocca (cola) delats ut som belöning för superbt arbete. 

Vi enades aldrig heller i det där med reglerna kring mina barn. De levde lyckliga och regellösa när Mariann och Ronny var i närheten.

Vi umgicks ibland ofta och ibland sällan. Men jag hade alltid en god och stark vän i Mariann. I med och i motgång.
Hon visste hur man var en god vän. 

För en tid sedan bokade Mariann en vit orientalkattunge av mig. Hon ville att den skulle ha den där stabila Jean Dark mentaliteten sade hon, och så skulle den vara SNYGG. Bäst i kullen. Minst lika snygg som vår Happy.
Jojo, Happy blev tvåa på World Cat Show och jag kände pressen komma krypande…. Mariann ryckte bara på axlarna, skrattade åt mig och frågade om jag kunde skynda på. Hon hade massor av planer för sin lilla katt och ville inte vänta.

Några månader senare kontaktade jag Mariann och sade att ungarna i den kull jag sett ut åt henne inte var helt kuranta, och att jag oroade mig för dem. Hon skrattade och sade att hon inte var helt kurant hon heller. Så de kunde passa fint ihop, eller så tog hon en i nästa kull. Och sen ville hon prata om roligare saker.

Jag lovade henne en hona i nästa kull. Snart. Fort. Och den bästa. Såklart.
Mariann gillade inte att vänta.

Förstås blev det inte så.
Finaste Mariann ♥

Samma dag som den väntande kattkullen bestämde sig för att födas, begravdes min kloka och viktiga vän. Samtidigt som jag satte mig i planet på väg mot Norge fick jag en bild hemifrån på den första kattungen.
Så förunderligt. 

Få kunde stråla som Mariann när hon vann! 

Mariann är för mig en helt fantastisk människa. Hon har lärt mig så mycket om att behålla sin glädje, sin nyfikenhet, sin barnslighet och sin vuxenhet och förstås sina drömmar.
Att aldrig släppa sina drömmar, för då lever man inte mer.

Jag är oändligt ledsen att mista Mariann. Och oändligt glad att få haft en sådan klok och knasig vän, och jag önskar henne en fin resa dit hon ska.
På alla vis försöker jag hedra min speciella vän genom att vara positiv, tänka glada tankar och minnas hennes ord om att ta hand om våra hundar och värna om dem inför morgondagen.

Lev i frid Fina Mariann. Lev, inte vila, du har vilat så mycket och genom din sjukdom missat så mycket som du velat gjort.
Där du är nu har ingen ont, och inget hindrar dig längre från att göra allt det du så gärna vill.

Så lev i frid. ♥

Alla mina tankar till Marianns nära och kära och inte minst till Ronny ♥