Prioriteringar

Jag sitter tungt på rumpan. Träsmak. Är inte vårt golv ovanligt hårt? Eller är jag bara gammal och trött….
Min ena hand håller undan två hungriga valpar och den andra försöker få lilla hundbabyn att äta.
Hon kippar efter andan och skriker ihåligt rätt ut. Tystnar innan munnen stängs, slänger lätt med huvudet och verkar desillutionerad.
Inte för att valpar vet mycket om världen, men den här verkar ganska lost i sig själv. Lost i att hitta tutte, lost i att hålla i, och totally lost i hur hon ska bete sig.
Jag lyckas manövrera fast henne på en spene där ett syskon just sugit fram mjölken, han piper besviket när jag drar loss honom och sätter dit syrran. Så bökar han vidare, hittar en nästan lika bra matbar och suger förnöjsamt medan han klunkar snabbt och sväljer. Jag klappar lite ursäktande på honom, och smeker de andra två som jag fortfarande håller undan så den lilla konstiga ska få sitt.

De hade somnat och vaknade förstås av mina rörelser och så är cirkusen i full gång igen.
Alla vill ha mjölk, den lilla tiken fattar inget och när hon piper sina uddaljud blir mammahund orolig.

Allt fokus på sjuklingen.

Familjen tittar till henne. Kollar att hon ätit. Hjälper henne. Betraktar.
Är hon inte kall? (Jo)
Skriker hon inte lite udda va? (Jo)
Ser hon inte lite platt ut i revbenen? (Jo)

Är hon inte blek i slemhinnorna? (Jo)

Har hon inte ovanligt svårt att dia? (Jo)
Kan man inte ge henne medicin? (Jo) (Men det kommer inte hjälpa)

De nyfödda små växer, smackar förnöjsamt när de ätit klart.
Klunkar mjölk och trampar belåtet på mammas tuttar. Bökar med små envisa valpgristrynen, slåss om maten och ligger totalt avslappnade efter sina måltider, andas fjärilslätt och rör sig smått i sömnen.
De är så söta!!
Vi ser dem inte.
Klappar oroligt den lilla.
Hon låter övergivet och viftar planlöst med sina ben.
Knubbiga syrran vill ha mat, vi flyttar henne så sjuklingen ska få plats. Mammahund puttar henne försiktigt oroligt (bort från närheten?) och vi ber henne låta bli.
Kupar våra händer oroligt över den lilla kroppen, pratar, andas och hoppas att hon klarar det. Ser inte vår fina kull, gläds inte över de välmående små, missar Mammahunds lycka över sina telningar och känner inte nyföddhetsandan som tillfälligt bosatt sig i valprummet.
Vi är ju nästan bara ledsna.

På kvällen tar jag beslutet att lilla ängeln får bli en riktig ängel.
Så svårt!!

Sex små bebisar ligger i en hög.
Jag betraktar dem där jag sitter. Ser dem andas enkelt och lätt. Ser dem spritta till och sen sova vidare.
Ser dem dia, böka runt om maten och pipa när de hamnar för långt bort från mamma. Ser dem vara alldeles som små valpar ska vara.

Det är tyst i rummet. Vinden och solen blandas i ett lätt vårfladder i gardinen. Ljudet av små andetag hörs om jag anstränger mig och håller igen mina egna.
Mammahund ligger utsträckt på sidan och sover en nybliven mammas lätta sömn. Hon hör minsta lilla och vakar över de små med hökblick.

Och allt är precis som det ska vara