tisdag 27 mars 2018

Mariann ♥




Mariann Elvethun
1973 – 2018
Kennel Black Jax





Nu i mars 2018 besökte jag mitt gamla hemland, Norge. 
Just i Norge bor några av mina gamla och väldigt viktiga vänner, Mariann och Ronny.
Den här gången var dock inte en gång som var full av skratt, skvaller, godisätande, hundtävlingar och kattprat.
Vi skulle alla istället ta adjö av en älskad och viktig vän.
Vi skulle göra sådant som de flesta av oss inte tänker vi ska behöva göra, inte ännu, inte när det gäller viktiga vänner.
Ta adjö. 





Jag har blivit ombedd av NDK att skriva om Mariann Elvethun, och har valt att göra det ganska personligt. För Mariann var personlig.

Hon var intresserad av människor, nyfiken på livet och hade ett stort och brinnande intresse för hundar. 
Som jag vet det så var leonberger en ras hon från början engagerade sig i, och sedan följde den stora passionen – dobermann.
Från oss köpte hon CH SDV ungh-03 Jean Dark Ungaro de Jacomo och senare CH Korad Jean Dark Organza som delägdes med mig. 

Från Organza fick Mariann sin stora stolthet, KORAD LP II Neumunster JG Sieger 06 NO CH EEW-06 BH Black Jax A Touch of Organza ”Maja”, som i sin tur fick många fina barn med olika hanar. 


Marianns stolthet - Maja 


Mariann var otroligt engagerad i rasen, och hon besökte alltid stora evenemang såsom IDC, Världsutställningar och stora raspecialer, både i sitt eget land, men också på andra ställen i världen. Oftast åkte vi några stycken, och vi hade hemskt kul tillsammans. 


Jag minns inte var detta är, men jag minns Marianns enorma glädje varje gång hon vann.
Jag tröttnade aldrig på att se hennes lycka vid vinst :)

På senare år blev Mariann intresserad av tibetansk spaniel, och som vanligt hade hon med sitt fantastiska hundöga turen, skickligheten och förmågan till att genom hårt arbete också sätta sin egen prägel på hundarna här.
Bla genom INTCH NORDCH Black Jax Forbidden Paradoxal som vann stort, inte minst BIS på en rasspecial och fick en hel del fina barn. Sonen FINSK V-15 NOCH DKUCH SECH Black Jax Mystique Alchimie är också en välkänd profil i tibbekretsar.



Mariann och Ida,
en duo som rönte stora framgångar med Marianns fina Black Jax tibbar 

💗

Första gången jag mötte Mariann var i mitt eget kök för en sisådär 17 år sedan.
Jag minns det som om det vore igår.
Mariann fladdrade in i vårt hem, och våra liv, nyfiken, färgglad, levnadsglad och stannade kvar med besked och med skratt.
Jag kommer ihåg min man som betraktade norrmännen med intresse. Han sade pinsamt nog till dem där vid vårt köksbord att han förstod att de inte var riktigt kloka, för ingen som kör hela vägen från Oslo till Stockholm bara för att köpa en dobermannvalp, kan vara normal.
Jag skämdes nästan ihjäl.
Ronny log lite och Mariann lade av ett storskratt och talade om för Anders att det var just det hon var – klok.
Hon hade minsann undersökt, letat, funderat och kommit fram till att den bästa valpen fanns just i vårt hus, och för hennes del kunde vi bo vart f-n som helst – Timbuktu, London eller Stockholm – det kvittade, hon ville ha sin valp. Och som hon lade till, hon ville ha den bästa.
Jag gav Mariann det bästa jag kunde. Och som jag fick tillbaka!
En vän av rang. 💕
Mariann tog plats i mitt liv. Och hon gav.
Hon gav frikostigt av sig själv, ibland också när jag inte ville ha…..! 😊

En vanlig dag i Vita Huset - Mariann och jag spanar in valpar,
rörelser och hojtar på våra dobermann som givetvis inte hinner fångas av kameran.... 

Mariann stöttade mig totalt och all in när jag var arg på min man – ”absolutt, han er en dritt, en SVENSK dritt!
Hon hjälpte mig uppfostra döttrarna om jag var trött – ”Jenter, kom hit a! Mamma er gammal å må fölge regler lissom, mammaer fölger regler.”
Viskar med de små;
”Kom a jenter, vi kjöper is og potetgull!


Linn och Mariann på Gotland, ett älskat ställe av oss alla,
och vi höll många av våra sommarlov där i el salig röra av hundutställningar,
grillmiddagar, umgänge och skratt. 

Hon hittade utställningar, bokade resor, hotell och snokade rätt på fina hundar. Engagerade oss alla, även om vi inte riktigt hade ork. Även om Mariann själv inte hade ork. Hon hittade orken!

Redan som tonåring blev Mariann kronisk sjuk, och det var inget hon hade så stor lust att lägga tid på. Varken prat om det eller egentligen att ta hänsyn till det i sin vardag.  
Hon skrattade bort smärtor, tårar och sorg. Hon hade alltid med sig smärtstillande och erbjöd oss all frikostigt dubbel medicin – ”man blir så morsom och glad, bare smak!”
I många år levde Mariann med ett lidande jag inte helt kan föreställa mig. Ett lidande ingen borde få utstå.
Trots detta hade hon alltid ett leende, en kram och intresserade ord att ge oss andra. Hon delade med sig av framtidsplaner, tankar, livslust och drömmar.
Mariann hade alltid livslust och drömmar och det är en sak jag tycker är beundransvärd, viktig och faktiskt också eftersträvansvärd. 




Tidigt i vår bekantskap började vi prata i telefonen. Vi pratade dobermann, parningar, utställningar och helt enkelt om livet.
Timmar och åter timmar försvann och det blev ofta en dyrköpt historia för våra män som blev fullständigt rabiata över kostnaden telefon Lilleström – Stockholm – Stockholm – Lilleström.
Det hindrade inte Mariann, och ofta ringde hon viskandes för att inte Ronny skulle höra.
Mariann fanns alltid där, snäll, klok, och knasig. Hon vaktade gärna på sina vänner och tyckte hon någon behandlade oss dåligt var det full support som gällde – JÄVLA SVENSK ASSÅ!! Hon ruskade om ganska många verbalt, och de fulaste ord man kan tänka sig kunde lätt komma ur frk Elvethuns mun.
Jag tänkte ofta hur ett så stort och fantastiskt hjärta kunde rymma sådana gräsliga ord? Och ja, jag frågade Mariann om det ibland också, men hon ryckte mest på axlarna och ville prata om mer väsentliga saker.
Så just den frågan fick jag aldrig svar på 😊
Alla i gänget har hört henne hojta irriterat över domslut och, eller domare, och det har hörts långt över de tättbebyggda utställningslandskapen…. Det var jobbigt och hon och jag hade en tyst överenskommelse – när grodorna började hoppa lämnade jag platsen och tog en fika nånstans för att slippa vara i närheten och skämmas.

Ibland försökte jag prata vett med henne; ”Mariann, man säger inte så…….”
”Jo, jeg gjör det!”
”Men om folk blir ledsna då?”
”Da må de bara slutte å väre SÅ DUMME!”
”Men Mariann, kan du inte försöka tänka efter före, så du inte behöver ångra dig efteråt?”
”Jeg angrer meg IKKE!!”
”Aha, men när du sagt de här sakerna kan det ju kännas dumt?”
”Nejda, det kjennes bare mere dumt å ikke si noe. Jeanett, det er likom bare noe som MÅ UT. Og når jeg har fått det ut föles det lissom såååå godt!!”
Vi enades om att vi var oeniga i det där. 


Mariann uppmuntrade och hjälpte egentligen de flesta på sin väg.
Hittade hon ingen drillade hon det som fanns - mina barn.
Här är Sofia, ca fem år, som superhandler av Marianns dobermannhane Jack.
Givetvis förevigades det hela och skickades till barnets mor.
Efter att glass, godis och cocca (cola) delats ut som belöning för superbt arbete. 


Vi enades aldrig heller i det där med reglerna kring mina barn. De levde lyckliga och regellösa när Mariann och Ronny var i närheten.
Vi umgicks ibland ofta och ibland sällan. Men jag hade alltid en god och stark vän i Mariann. I med och i motgång.
Hon visste hur man var en god vän. 



För en tid sedan bokade Mariann en vit orientalkattunge av mig. Hon ville att den skulle ha den där stabila Jean Dark mentaliteten sade hon, och så skulle den vara SNYGG. Bäst i kullen. Minst lika snygg som vår Happy.
Jojo, Happy blev tvåa på World Cat Show och jag kände pressen komma krypande…. Mariann ryckte bara på axlarna, skrattade åt mig och frågade om jag kunde skynda på. Hon hade massor av planer för sin lilla katt och ville inte vänta.

Några månader senare kontaktade jag Mariann och sade att ungarna i den kull jag sett ut åt henne inte var helt kuranta, och att jag oroade mig för dem. Hon skrattade och sade att hon inte var helt kurant hon heller. Så de kunde passa fint ihop, eller så tog hon en i nästa kull. Och sen ville hon prata om roligare saker.
Jag lovade henne en hona i nästa kull. Snart. Fort. Och den bästa. Såklart.
Mariann gillade inte att vänta.

Förstås blev det inte så.
Finaste Mariann 

Samma dag som den väntande kattkullen bestämde sig för att födas, begravdes min kloka och viktiga vän. Samtidigt som jag satte mig i planet på väg mot Norge fick jag en bild hemifrån på den första kattungen.
Så förunderligt. 


Få kunde stråla som Mariann när hon vann! 

Mariann är för mig en helt fantastisk människa. Hon har lärt mig så mycket om att behålla sin glädje, sin nyfikenhet, sin barnslighet och sin vuxenhet och förstås sina drömmar.
Att aldrig släppa sina drömmar, för då lever man inte mer.
Jag är oändligt ledsen att mista Mariann. Och oändligt glad att få haft en sådan klok och knasig vän, och jag önskar henne en fin resa dit hon ska.
På alla vis försöker jag hedra min speciella vän genom att vara positiv, tänka glada tankar och minnas hennes ord om att ta hand om våra hundar och värna om dem inför morgondagen.

Lev i frid Fina Mariann. Lev, inte vila, du har vilat så mycket och genom din sjukdom missat så mycket som du velat gjort.
Där du är nu har ingen ont, och inget hindrar dig längre från att göra allt det du så gärna vill.
Så lev i frid.





Alla mina tankar till Marianns nära och kära och inte minst till Ronny 

1 kommentar:

  1. Fina Mariann ❤️ ❤️ Hon har varit en fin vän och följt kiros liv ❤️ Kraaam och ha det super bra där uppe med alla dina fina hundar..

    SvaraRadera