Det här med att leva...

 - Hej!
Nu var det länge sedan jag skrev, inte för att jag inte har något att säga men jag har liksom annat för mig. 

Men häromveckan började det kännas konstigt i min mun, och mattarna sade att jag luktade död och det kanske jag gjorde? 
För min del gjorde det mest ont och fast jag försökte äta som vanligt kändes det inte bra. Jobbigt. 
Det värsta var att de tog mig till vår vanliga veterinär, Laura, och henne gillar jag för det mesta, men nu sade hon att jag måste opereras och att hon inte kunde för att det var känsligt att söva en så gammal hund. 
Jag förstod inte vad hon pratade om om jag ska vara ärlig? Det enda som är känsligt på mig är min mage som inte vill vara tom....

Och jo, jag har ju levt ganska många år, men det var inte så länge sedan jag var på en stor SKK utställning, och där slutade det ju som det bara kan sluta - Jag blev Best In Show såklart!
Det var typ en månad sedan och nu tror människorna att jag ska dö? 

I alla fall så körde gammelmatte mig till Vendelsö Djurklinik där taxens första mamma bestämmer. Jag trodde hon var schysst, men de lurade mig totalt med en spruta och sen vaknade jag upp några timmar senare utan de sista av mina tänder! Det var inte så kul, så jag skrek tills matte kom, och då släppte de ut mig direkt. Skönt! 
Och nu pratar alla om att jag är fantastisk som opererats och överlevt, men jag själv tycker det häftigaste är att jag får värsta lyxigaste maten! Det var det jag var mest intresserad av direkt jag kom hem - MAT! Det riktigt gnagde i magen gjorde det. Usch. 

Hur som helst, ingen behöver vara orolig för mig, jag har det fint, kanske lite hungrig men annars är det bra tack. 😊

Hälsar Saga
Född 2009 

Äntligen på väg hem från det här hemska stället!

 

Värmer mig med Loppan. Kattkompisar är okej ändå.... 

Hej jag heter Okie!

Hej! Jag heter Okie och är alldeles ny.

Mitt namn är nytt, min ork är ny, mitt utseende är nytt, ja hela jag är på ett vis ny. Fast inuti mig bor mitt förut-jag också. Ibland poppar det gamla upp, och då blir jag osäker och ledsen, eller arg eller egentligen mest rädd.
Faktiskt har jag inte helt koll på vad jag känner, de bara kommer, känslorna.
Det är också nytt för mig. 

Alltså, historien om mig är som så att jag föddes och växte upp tillsammans med alla mina syskon och min fina mamma Annie.
Faktiskt minns jag inte så mycket från den tiden mer än att jag alltid var glad och hade massor med spring i benen.
Hela jag ville alltid göra något kul, och allt var kul!

Sen blev vi äldre och fick nya familjer. Jag flyttade också, precis som de andra och min nya husse var jättesnäll och trygg.
Precis som jag var van vid från mina första människor.

Ganska snart fick jag börja vara ensam, mer och mer, och längre och längre och husse började förändra sig.
Det var inte så himla kul, och ofta grät jag högt. Husse lät mig bara vara i köket och sen sa han att hundar måste klara av att vara ensamma.
Jag gjorde inte det.
Jag var himla dålig på det faktiskt. I alla fall i början.

Det kändes som om väggarna kröp in i mitt huvud, och jag lyssnade efter alla ljud utifrån. Grannarnas prat, TV apparater, avlägsna motorljud, skrattande barn och sjungande människor i badet.
När jag koncentrerade mig kunde jag höra allt och alla verkade ha så roligt, alla utom jag. Dessutom kände jag mig rädd.

Det var svårt att sova för det luktade ganska illa i vårt kök.
På slutet fick jag bara vara där, i köket.
Husse sa att det var då själva farao att jag var tvungen att göra toalett överallt jag var.
Fast jag visste ju inte var jag skulle göra toaletten alls, ingen visade mig? 

Några gånger kastade han mig in på badrummet och det var inte kul. När man träffar väggarna där inne gör det ont i kroppen och om nån stänger dörren blir det både kallt och mörkt. Jag gillar INTE badrum alls!
Ibland ropade jag högt efter någon, och när grannen ovanför bankade i golvet blundade jag hårt och ropade ännu mer.
Ju mer jag ropade ju mer bankade de där uppe. Ibland såg jag mamma Annies mjuka ögon i mitt minne och undrade vad hon gjorde?
Var hon kvar där på den oändligt stora gräsmattan med de andra hundarna? Var hon stormatte där också? Jag minns att hon fanns men jag minns inte mer. Kanske en svag doft av henne, håret, parfymen och skrattet?
När jag öppnade ögonen försvann allt i ett blink och jag var tillbaka i det kaklade mörka rummet och hade ont.

När husse öppnade var han ofta arg och ljuset sved i mina ögon.
En dag fick jag aldrig mer vara i badrummet – jag skrek för mycket och störde sade han, och lika glad var jag för det.
Köket var ensamt det med, men i alla fall kunde jag nästan se ut genom fönstret, himlen och några trädtoppar.
När husse inte var hemma låg jag på bordet bland tidningar och gamla glas och tallrikar.

En dag fick jag en present! En Lillebror!
Han var såååå liten, minsta fötterna jag sett på en hund, stora ögon och en tanig pynkig kropp. Han var väldigt söt och jag var så glad över att slippa vara ensam! 
Förstås fick jag sluta ligga på bordet och sova – Lillebror nådde inte upp, hur vi än försökte var han för liten, men det gjorde inget, vi sov i en hög tillsammans och det var skönt att ha någon att ligga nära.

Ofta när husse försvann fick vi lite mat, bröd, pålägg eller katt eller hundmat som han slängde ut och vi kastade oss över det.
Jagade genom bordsbenen, knaprade på en matrest tillsammans, åt från var sin ände och så lekte vi tafatt under stolarna tills vi blev trötta och så vilade vi.

Jag brukade berätta för Lillebror om tiden när jag också var liten, om tiden när vi var så där många hundar i det stora vita huset där vi hade människomattar som kramades och hade mjuka händer och vi fick vara ute på gräsmattan som doftade sommar, värme sol och himlen var oändligt stor och liksom aldrig tog slut.
Jag förklarade och förklarade och Lillebror förstod ingenting. Hur ska man förstå hur en gräsmatta doftar om man aldrig sett någon, eller hur stor en himmel kan vara och hur varma strålarna från solen egentligen är?

Lillebror trodde nästan inte heller på att man kunde sova i en människosäng eller få massage och kramar av människorna, han trodde mest att alla hade hårda händer och vassa röster, som husse.

Till slut tog mina förklaringar slut, jag mindes knappast inte mattarna mer, och dagsljuset på min hud kändes lika avlägset som att känna sig mätt och inte fundera över mat.  
Min mage var alltid hungrig, knorrade och protesterade och allt oftare kände jag mig trött och hängig.
Jag blev bra på att bygga ett bo i tidningarna och sen bara sov jag.
Jag sov och sov och sov.
Kissade ibland, nära spisen, för där försvann det oftast bakom eftersom golvet lutade lite där.
En gång kissade Lillebror vid kylen och när husse hämtade sina öl halkade han och blev vansinnig.
Märket från ölburken satt kvar på Lillebrors kropp i flera månader, men först blödde det hemskt och Lillebrors tårar tog aldrig slut.
Jag försökte gå emellan, men då sparkade husse mig i pannan och det kändes som om huvudet skulle gå i tusen bitar.
Det gjorde det inte, huvudet alltså, men både Lillebror och jag lärde oss att hålla oss hur länge som helst, och att när det inte gick mer fick det bli nånstans husse inte gick.

Som sagt var, jag började sova mer och mer, dagarna var ganska tråkiga, ensamma, mörka, och när man bli väldigt hungrig så blir man också väldigt trött.

Jag låg ofta intill Lillebror som också var mer och mer trött, faktiskt så hade han slutat tjata om att vi skulle leka kull runt bordet, och dagar och nätter flöt in i varandra och månaderna gick.

En dag när vi inte sett husse på nästan en vecka och vi hade boat ner oss under tidningarna och bestämt oss för att det alltid skulle vara vi två, både i köket och i hungern och kanske i hundhimlen rasslade det till i dörren och husses barn kom på besök.

Jag hörde dem ute i trappuppgången och deras mamma som sade att de inte fick gå in i misären och så kom hon in medan hon höll för näsan och klagade högljutt över stanken.
Lillebror blev jätterädd och skrek högt när hon försökte få tag i honom och jag morrade åt henne först, men när jag kände lukten av köttbullarna hon hade i handen fick hon koppla mig. Barnen grät och sa att jag var ful och slapp och frågade om jag skulle dö.
Klart jag inte tänkte dö! Vem skulle då ta hand om Lillebror?

Med Lillebror nära mig fick vi åka bil hem till dem och så blev vi badade och fick mera mat och sova hos ett av barnen.
De grät och kramades och ville aldrig släppa mig.
Det ville inte jag heller. Jag hade nästan glömt hur det var att vara nära människor, att de luktade gott och att de kunde prata så mycket och så högt!

Dagen efter fick jag åka bil igen, till en som kallades uppfödaren. Hon fanns i ett stort, stort hus, och allt jag kunde tänka på var vad Lillebror gjorde och om han var rädd och ensam? Han skrek när jag åkte och fast jag ropade hejdå och jag kommer snart, lyssnade han inte.
Barnen höll i honom och vinkade till mig. Sa att jag skulle få det bra hos uppfödaren. Jag ville bara vara med Lillebror.
Uppfödaren pratade länge med barnens mamma. De tittade på mig flera gånger och jag tror de grät fast jag vet inte säkert. Jag vågade inte titta tillbaka, utan stirrade ner i golvet hela tiden. Uppfödaren kom närmare, pratade med mig, satte sig på huk, och verkade snäll.
Ändå blev jag blev superrädd när jag såg henne. Jag ställde mig längst bort i kopplet och ville inte att hon skulle ta i mig alls. Tänk om det skulle göra ont!

Det gjorde det inte, hon hade mjuka snälla händer, en vänlig röst och hon kändes mjuk att sitta hos när hon lyfte upp mig.

Samtidigt med att jag fick en slängkyss av barnens mamma gick uppfödaren upp i huset med mig.
Jag fick ett långt bad, och så klippte hon bort alla mina tovor och berättade för mig att jag var superfin, och bara kunde bli finare nu.
Jag skulle få långa promenader, sol på min bleka kropp och snart skulle inga blåmärken synas och jag skulle vara lika snabb som vinden och glad som när jag var valp.

                       I mitt nya liv ingår att vara ren och bli badad. Jag tycker det är helt                                                          okej, för att lukta illa och ha tovor och för långa klor är inte kul alls. 

                                                       Jag har testat det... 

Det blev faktiskt himla jobbigt kan jag säga.
Hos uppfödaren bodde en massa kompisar som jag fick lära känna. De tyckte oftast jag var korkad.
- Fattar du inget alls eller? Så där gör man inte. Norah undrade om jag var blåst. Jag visste inte vad det betydde, och då skrattade Barbie och sa att jag var ganska ful och undrade var jag kom ifrån? King, den stora killen svarade att det inte spelade nån roll var jag kom ifrån, jag skulle tillbaka dit och inte lägga mig i hans flock. 

                                            Här är jag och mina kompisar! 

                                           Jag slapp stå bredvid surkartet King

Den där King var jag ganska rädd för faktiskt, och mattarna fick rädda mig många gånger när vi blev osams.
Saga, den gamla, stirrade på min mat och himlade med ögonen när jag inte åt. Viskade att man inte måste ha maten på golvet, utan skålar var bra. När jag inte vågade testa erbjöd hon sig att äta upp så jag slapp… men jag var ju hungrig.
Matten såg det och satt med mig i lugn och ro, så nu äter jag lika snyggt som alla de andra, och godisbitar är ju galet gott!
Tänk att jag inte vågade testa i början? Jag ääälskar godisar nu!!

Numera älskar jag godis,och jag tigger gärna,
och jag vet att det mesta är gott och att det inte är farligt att smaka. Mat är gott! 

Sen fanns det också några enorma monsterhundar i familjen. De var typ gigantiska och jag blev så galet rädd för dem, speciellt den vita, Celia, hon var som ett jättespöke! 

                         Så här uppfattar jag Celia, SUPERLÄBBIG JU!! 

När de kom nära körde jag mitt skällande allt jag kunde och då gick de oftast. Jag kan skälla hur högt som helst faktiskt!
Gammelmatten hatar det. Men jag kan inte låta bli, det bara bubblar upp och kastar sig ut från min kropp. Jag behöver skälla när jag blir rädd eller när det är kul och mycket känslor, speciellt om jag inte vet vad jag ska göra.
När jag skäller och springer runt runt, så känner jag mig mindre rädd och så har jag också nåt att göra.

I alla fall så har jag faktiskt fått en bästis.
Hon heter Blomma och vi leker och leker och leker. I början försökte King stoppa det men mattarna säger till honom, så nu låter han mig vara.
Jag kan leka med Blomma allt jag vill, sova med henne också och hon är faktiskt min bästa vän nu. Min bästa hundvän. 

Här är jag i somras, i något som hette Skåne. De hade huuuuuur mycket vatten som helst! Jag trodde faktiskt nästan inte mina egna ögon... Men det var kul! 

Ju mer tiden går här i Vita Huset som mitt nya hus heter känner jag att jag älskar mina mattar och mitt nya liv. Varje dag är bra, varje dag är spännande och varje dag är snäll. Det känns nytt.

Förresten har jag blivit alldeles svart i skinnet! Och jag har blivit snabb som vinden, det blir man när man jagar en greyhound som Celia varje dag.
Hon är inte farlig, och himla kul att springa efter, det känns som om jag flyyyger! Det är så roligt att jag aldrig vill sluta, och inte blir jag trött längre heller. Jag gillar min kropp faktiskt! Den kan göra allt  jag vill nu. 

Mattarna var tveksamma till att ha mig lös ute, de var rädda att jag skulle springa bort – ha! De fattar ju inte så mycket, fast de är ganska kloka.

Det är ju JAG som är rädd att de ska försvinna!
På varenda promenad måste jag ofta, ofta försäkra mig om att jag är jag och att de är där. Jag vill INTE att de ska försvinna! Jag springer förbi, och stannar till, måste ha ögonkontakt och gärna en godis, eller i alla fall att de säger hej så jag är säker. Sen kan jag springa igen. 

                                            Jag behöver liksom prata lite med dem ute också... 

Jag känner att jag måste ha lite koll. Såna här människor ska man vara rädd om.
Jag har sagt det till de andra, att man kan råka få en annan sorts husse eller matte, och vad som händer då, men de verkar inte fatta.
Ja, jag tar i alla fall inga risker, jag tänker se till att vi aldrig tappar bort varandra, för jag vill aldrig mer bo som jag bodde förut. Det var faktiskt inte så bra. Inte alls när jag tänker efter. 

Om nätterna sover jag i sängen hos ena matten, och jag älskar att ligga nära henne. Hon luktar så gott, är alltid snäll och jag kan liksom inte få nog av att hon klappar mig.

När hon slutar krafsar jag på henne och då skrattar hon och kramas. Det gör den andra också, och hussen vi har är faktiskt också jättesnäll. Han är ganska stor så jag höll mig undan i början, tänkte att de där händerna nog kunde göra ont, men ingen av de andra var rädd och Blomma klättrar runt i hans famn och bara pussas, jag tror nog att jag med kan vara nära honom nu.

När jag tänker efter är mitt liv helt fantastiskt!
Jag är alltid varm, jag är ren och har inga smutskockor i håret, min mage är alltid mätt och jag får kramar varenda dag.
Mina kompisar är toppen att leka med och jag får sova nära min snälla matte som har varma mjuka händer, och aldrig slåss eller sparkas. 

Fast nu kommer kruxet – jag trivs ju fantastiskt med mitt nya liv. Men det är en liten grej som skaver. Och mina mattar säger att man ska leva utan saker som skaver. Att livet ska vara helt bra.

Alltså, jag känner mig stressad av för många hundar, och det känns jobbigt när han King blir sur på mig hela tiden.
Jag hamnar lätt utanför och om det blir mycket tjo och tjim blir jag stressad. Mattarna har berättat att jag skulle kunna få en alldeles egen människomamma -eller husse- och när de sade det blev jag först jätterädd, men sen när jag funderat på det kanske det inte är så dumt? 

                      Jag har massor med kompisar, men skulle egentligen vilja ha min egen människa. 

En egen matte, inte för många killhundar, helst bara tjejer så ingen blir sur på mig. Jag försöker göra rätt, men det tar liksom lite tid att lära sig allt som alla de andra redan kan.
Tänk om det finns någon som har en stor famn, och som skulle kunna tänka sig att gå några kurser med mig? Jag älskar att lära mig saker, och mattarna säger att jag är jättesmart och jättesnygg!!! (Min gamla husse sa alltid att jag var dum, så det trodde jag länge var sant)
Men jag gillar att klura, träna, och vara ute och springa och vara alldeles fri i naturen! Gammelmatte säger att mitt förråd är på minus vad gäller att leka, springa och kramas och att det behöver fyllas på hur mycket som helst – och jag tror faktiskt hon har rätt! 😊 

Jag avskyr att vara ensam, fast jag är himla bra på det. Jag bara borrar ned mig i sängen och stänger av allt. Faktiskt är jag BÄST av alla hundarna i Vita Huset på att vara ensam.
Gammelmatte säger i alla fall att jag aldrig mer ska vara ensam, jag har fyllt min kvot för livet på det,så nu är det slut med det säger hon.
Det känns bra, för jag tycker inte alls om att vara ensam. 

Jag tränar och tränar på att vara duktig och stå fint som de andra.
Det går bättre och bättre! Här var jag fortfarande tunn och blek säger matte. 

Fast här börjar det likna nåt,visst?
Jag har blivit solbränd och känner mig SNYGG och glad! 

Jag skulle faktiskt vilja ha en alldeles egen matte (för om jag ska vara ärlig så gillar jag människotjejer lite mer än killar) och så ska hon skratta mycket och älska mig mest i hela världen. Jag kommer älska henne ännu mer hursomhelst!
Hon måste ha en massa tid med mig och inte lämna mig ensam alls mycket. Och så måste hon ha tålamod för ibland har jag inte lärt mig lika mycket som vanliga hundar och ibland glömmer jag bort att alla människor nu är snälla och tror jag att de tänker slåss och så blir jag rädd.
När det händer vill jag helst ha en lång kram. Jag gillar barn och jag är jättesmart och klurig, så det är bra om du är det med 😊 

I alla fall.
Om du skulle vara en sån matte, som inte bor för långt från Stockholm, får du gärna skriva till mina mattar – de vill ha mail eller PM på Facebook.
De hälsar att om allt går som de tänkt sig så vill de att jag ska bli pappa framöver, så jag ska minsann få gå på utställning och mentaltest och andra tester med, spännande ju!

Glada hälsningar från Okie 

 Läs mer om Okie här

Två mörka ögon

  

Om jag betraktar mina hundars ögon så är de alla olika.

Saga med sin finurliga blick, envis, stark, klok, tjuvaktig och när hon betraktar dottern, alldeles full av kärlek. 

Valpen Blomma, med sina pepparkornsögon, glittrande-glänsande, glada, pigga och på något vis synkroniserade med den alltid glatt och irriterande - för oss- evinnerligt skällande lilla munnen.

Tania, trogna mörkt bruna, vackra och med den där blicken, trygg, snäll men också, ”här bor jag, och jag gör vad som helst för min familj” skärpan. Den som knappt syns, men som finns bakom det andra.

Jag skulle kunna fortsätta, för vi har många hundar, att rabbla hur jag uppfattar deras ögon. Ögon som jag hört andra kalla livets själ.

Ögonen är nog det jag uppfattar starkast hos både hundar och människor.
Både medvetet och omedvetet möter jag andras blickar och bildar mig en uppfattning. Jag vet inte om det är så att våra själar precis möts, kanske? I så fall måste ju båda själsägarna vilja mötas?

Men definitivt kan man se en bit av någons inre många gånger genom att betrakta ögonen - det är jag fullkomligt övertygad om.

När jag betraktar hunden framför mig, så möts jag av två mörka ögon. Vackra, mandelformade med långa ögonfransar.
Blicken är orolig, frågande, rädd och ensam.
Ägaren är tunn, omusklad, blek i hyn fast det är strålande sommar, och den lilla päls han har på kroppen – det vackra behänget -är hackat-klippt på grund av att tovorna var omöjliga att få bort.

När jag tittar på honom och stillsamt säger hej, sänker han blicken och försvinner in i sig själv. Nästan skamset.
Jag minns äldsta dotterns ord om att kineser vill vara fina. Kineser vill vara rena, ha borstat hår och känna sig ståtligt vackra.
Kanske har hon nog rätt ändå?
Mina tankar gör ett hopp till filmerna jag sett om de norska kvinnorna som under andra världskriget haft umgänge med tyskarna. Som när kriget tog slut fångades in av byborna och man klippte av deras  hår, rev sönder deras kläder och satte dem på en vagn och drog dem till allmän beskådan genom staden.

De satt där med huvudet sänkt, ynkliga hårtestar på huvudet, trötta kroppar och bara såg ut som….skal?
Ingenting.
Inget liv. Ingen lust. Smutsiga, ledsna, övergivna, strykrädda och tomma.

Hunden framför mig sitter på golvet och ser likadan ut. Medan han överlämnas får jag höra detaljerna om husse.
Den jag sålt min söta och levnadsglada lilla valp till.
Mannen som var lite excentrisk men verkade smart, klok och rolig hade missbruksproblem, och ganska snart blev min lilla valps liv alldeles fruktansvärt.

Det hela eskalerade och grannar, polis, myndigheter och familj reagerade på livet där inne i lägenheten många gånger.
Och till slut blev det ett slut, fast det tog lång tid.
När man är en hund kan man få lida länge innan samhället reagerar.

I alla fall.
Här är han nu.  
Liten. Ledsen. Luggsliten.

Blek och tunn efter tre månaders vistelse i mannens kök utan sol och knappt någon mat eller dryck.
Mitt hjärta går nästan sönder.
Jag sålde honom dit.

Lilla, lilla hund.
Jag sätter mig på huk och rör honom försiktigt. Huden spänns under mina fingrar, ögonen fladdrar och han ser orolig ut.
Tur han är i koppel, annars hade han kanske sprungit sin väg? Han kissar på sig lite grann och backar undan så långt han kan. Jag sitter kvar, håller fast i kopplet och lyfter upp honom.
Klappar försiktigt och stönar inombords över den tunna kroppen i min famn. Han luktar inte helt gott, och skakar som ett asplöv men accepterar hanteringen och fast han tittar bort när jag pratar ser jag att han lyssnar.

Fast han verkar inte förstå orden han hör. Inte heller vet han vad han heter.
Faktiskt vet han nog ingenting upptäcker vi efter hand.
Han har ingen aning om att man kissar och bajsar ute.
Han vet inte att man ska lyfta på benet när man är en vuxen hane.
Han vet inte hur man leker och han vet inte att man kan äta ur en egen matskål.
Han kan inte hundspråk och våra försök att kalla honom till oss förstår han inte heller.

Han får en bit ost och har aldrig smakat något liknande. Kan man rulla sig på den? Kan man hoppa på den? Han smakar försiktigt självmant efter att dottern stoppat in osten i hans mun och han spottat ut många gånger.
Plötsligt förstår han och vill ha MASSOR av ost!

Han ser glad ut. Mumsar ost och kissar på soffan. Vi suckar och torkar och suckar igen när han uppvaktar gamla Saga.
Hon är 11 år och kastrat. Inget lilla herrn förstår, han har ju precis fattat att det finns tjejer överhuvudtaget.
Gammeltanten hugger efter honom med sin tandlösa mun och han springer skrikande av skräck genom vardagsrummet medan osten flyger.

Varje dag går vi promenad. Okie går med för att han måste. I koppel. Bakom mig, motvilligt och lite räddhågsen om de stora hundarna kommer för nära, och skräckslaget om någon kompis går med och deras hund ens tittar på honom.
Helst vill han att dottern är med och helst ska hon hålla i hans koppel också. Han gillar henne, går nära, luktar på henne, hänger vid hennes ögon, och sitter vid hennes ben när hon är på toa.

Jag har sett det förr.
Hundar som farit illa kan bonda hårt och tillitsfullt med den människa de upptäcker efter att de kommit till ett bra hem. Ett normalt hem, där de får mat och rent vatten, trygghet ingen spark och inga skrik och långa promenader och ligga i någons famn varje dag.

Sådana hundar som levt ett liv som vi vanligtvis inte kan drömma om och får ett liv som de aldrig heller drömt om, behöver en egen människa.
Någon som låter dem vara nära och som hela tiden fyller på deras förråd av kärlek.
Det där förrådet tar tid att fylla, när det ligger på minus, som för Okie.

Han sitter nära dottern, mellansystern och mig. Krafsar plötsligt tafatt när vi slutar klappa. ”Mer! Mer” Mer”

De mörka ögonen blinkar tillitsfullt in i mina, vågar möta min blick och det går förstås inte att stå emot.
Lilla du…. Ensam i ett kök i tre långa månader utan dagsljus. Klumpen i halsen åker upp och ner och inget enda supertorrfoder/vitaminer/långpromenad/mjukt halsband/fluffig hundbädd eller lek i vår stora trädgård kan ta bort alla hemska ensamma timmar och veckor och månader han levt under vidriga förhållanden.
Jag förstår att han har allvarliga ögon, är rädd för husse i vår familj, och tycker maten han får smakar konstigt.

Jag klappar och smeker och myser och pillar och hela lilla hunden njuter som bara en liten hund som farit väldigt illa kan. Jag förklarar för honom att jag inte visste, att jag är så ledsen att jag knappt kan andas och att jag lovar att han alltid, alltid ska ha det bra från och med nu.

Okie som har ett stort hjärta möter min blick och säger att det är okey. Hans mjuka tunga slickar på min hand och så struttar han iväg in i dotterns rum, kryper upp till henne i sängen, lägger sig tillrätta nära, suckar tillitsfullt och ser glad ut. 

Jag suckar också och känner mig tacksam att vi möjlighet att få hem Lilleman igen. Och imorgon ska vi gå promenad igen, och kanske vågar han lyfta svansen och leka lite med de andra? Eller kanske inte? Vem vet.

Men snart så. Snart kommer han att vara en del av oss. Leka, hoppa, studsa, komma när vi ropar och jag ser såååå mycket fram emot att hans crest och svansbehåring växer ut och han får visa sig från sin vackraste sida.
För den vet jag finns 😊

På vårt pensionat ........

Ja, alltså, vi har ett hundpensionat.
 - Vita Husets Hund och Kattpensionat.

Det har vi haft ända sedan mannen och jag bestämde oss för att sälja allt vi ägde och hade, starta ett hundpensionat och komma ut på landet och förhoppningsvis närmare naturen, och kanske hitta ett större lugn för oss och våra barn.

Vi hittade det mesta, utom kanske lugnet.
Det finns här, absolut, men jag tror inte helt vi tillåter det att blomma.

Vi startade pensionatet, och det är mitt heltids (och lite till) arbete fortfarande. Och vi skaffade hästar, höns, mera katter och några flera hundar.
Mannen jobbar heltid med annat och när han är ledig, så jobbar han också med pensionatet. Lagar fönster, klipper gräs, ordnar papper och renoverar på allt det som går sönder hela tiden.

Och medan vi gör detta går åren, och plötsligt har vi haft vår Hundhotell i 15 år!!
Barnen växer och testar att stå på egna ben. Störst har lägenhet och mellan flyttar in hos goda vänner i södra delen av Sverige.
Hon har med sig tre av husets vovvar, och hälsar på då och då tillsammans med dem.

Den ena, som är en extra speciell liten Prick, ÄLSKAR sin matte, vårt mellanbarn, över allt på jorden.
Hon älskar mellanmatte så mycket att om hon inte får vara med henne HELA tiden, så straffar hon oss andra med att bajsa på köksbänken eller på fruktfatet eller någons mobil. Allt är mycket noga uträknat för att Saga som hon heter, ska vägra ut sig hos oss, och det kan jag säga, har hon lyckats fint med.
Alla vill att Saga ska vara med sin matte.
Den andra lilla grejen med Saga är att hon har en grav ätstörning. Hon äter allt, och hon är smart. Tar sig fram ÖVERALLT, hoppar/låser upp/öppnar/gräver och får fatt i ALLT man kan stoppa i sin mage. Om detta kan du bla läsa HÄR och HÄR och  HÄR och HÄR  och phu, det finns mer men jag orkar inte.... !

Nåväl.
Nu är alltså Saga, hennes två kompisar och mellanmatte på besök, och när matte måste åka och handla och äta lunch ute var jag snabb, klok och smart - jag satte ner den lilla Älsklingen på pensionatet för att slippa bajskorvar i mitt kök.

Tänk så bra det fungerade!
Sen skulle jag bara rasta alla, och missade att en älskling smög undan och stannade inne på pensionatet....
 #stressadjobbarharvalparochärallmäntvirrig?

Och medan jag rastade och pustade ut lite efter alla valpningar, jobbet, handlandet och bristen på sömnen, njöt av solen och pratade med hundarna fixade Saga lite inne.
Ni vet, kollade soptunnan på jobbet, åt lite av det våra hotellgäster har med sig och icke att förglömma, personalens lunch.

Om ni undrar vad hon gör just nu, så tömmer hon magen. Den kan nämligen inte hushålla med allt magägaren stoppat dit, så just nu kräks hon som en räv och jag springer efter och torkar.

Suck, suck och dubbelsuck.
Men ha en fin helg alla - det ska jag också ha. Sen!!

Saga was here..... 

--------------------------------------------------------------------------------------------

Och för att jag ändå vill försvara vår lilla jobbiga, envisa och ganska ofta -äckliga- sopätande, stjälande, bajsande hund, så får ni också texten om en av de finaste hundsjälar jag någonsin mött:

Läs mer om Saga, klicka här: Sagas Upprättelse

💓

Bebisplaner

Och så parade de minsann! 

Valpar om allt går enligt planerna får Annie sin tredje kull i juli. Guuuuud vad kul!! 

Mer info följer - inom kort.

Baby Annie 

Baby Annie 

Annie växer och tycker livet är härligt! Vi tycker hon är härlig 💜

Ett år och redan vinstrik 

Annie med sin son Jean Dark King For A Day och mamma Saga - Sun Hee`s I´m A Marionette

En stark familjelinje, snälla, kloka, sunda, gulliga och proppfulla med titlar. Här hemma har vi nu också Anniedottern Cora, (Jean Dark Only If) som verkar följa i samma tasspår som släkten

Annie är förvisso en utställningskantarell av rang,
 men mest av allt är hon vår högt älskade familjehund

Sagas upprättelse

Idag ska jag berätta en saga.
Om Saga
Om Saga som bajsar på köksbänkar, snor, roffar åt sig och stjäl så vi alla blir galna. 

Idag ska jag berätta varför Saga kan göra precis vad hon vill, och varför vi älskar henne alldeles galet mycket i alla fall.
Äldsta dottern och jag tänker att vår lilla tjuvaktiga och bajsglada hund får göra vad hon vill. När hon vill. Och faktiskt nästan hur hon vill.
Vi är henne oändligt tacksamma.
Alltid. 
💗

*

Första gången vi mötte Saga såg hon ut så här 😊💛

Innan allt För nästan tio år sedan kom hon till familjen. Liten, sötare än sötast, ganska trulig och redan då utrustad med en stor portion egen vilja.

Det lilla huvudet bars högt på halsen, kolsvart fint rundad näsa och högre upp - ögonen. Redan då svåra att förbise, kolsvarta, djupa och oftast med studerande blick. De var iögonfallande och lätta att drunkna i, och också då utrustade med långa, inramande ögonfransar och en touch av eyeliner runt om.
Huvudet kröntes av den för rasen karakteristiska hårtofsen, men Sagas, förstås, låg redan nu tjejigt tillrätta och fast hon bara var drygt åtta veckor föll håret mjukt nedför kinderna. 

Jag tror Saga var den sötaste valp jag nånsin sett!

Dotterns lilla hundbebis utvecklade snart ett kavat sätt att vara på, hon var aldrig rädd eller blyg, men hade sina egna åsikter om det mesta.
Vissa gillade hon, och vissa inte.
Mat ville hon alltid ha, och förstås klapp och kel.
Dottern vill hon helst vara med hela tiden, och som god tvåa kom jag, mamman i familjen.
Övriga i vårt hus kom på samma plats, hundar/katter/hästar och andra familjemedlemmar.

Åren gick och valpen blev tonåring, dottern också, och de två växte upp med finnar, flottigt hår, en portion plötslig blyghet, bångliga kroppar och lite för stora fötter och plötsligt en dag så satt de ihop.
Jag vet inte när längs vägen det hände, men den lilla hunden utvecklade en stor och äkta kärlek för sin lillmatte.

Förstås älskade de varann sådär som hund och ägare gör. Förstås var de tillsammans på promenader, sov ihop och tränade på kurser.
Men den här kärleken från Saga, den kändes STOR!

Jag minns att Saga ibland vägrade springa snyggt i utställningsringen och så kom duon tvåa, eller rent av sist.
Jag minns att hon sprang som ett Jehu på första agilitytävlingen och dottern var så glad! Ända tills hennes lilla kompis fick matdoft i näsan och i samma sekund bestämde sig för att kolla upp de i publiken som åt lunch medan de tittade på hundtävling, och så var den sagan slut.
Dottern kom i håg förnedringen i åratal och satte inte sin fot på agilitytävlingar efter det.
Saga själv var -förstås- fullständigt oberörd.

Saga med sin dotter Annie, och en hundkompis

Jag minns att de båda åkte hem till kompisar och sov över, och att knappnålsögonen med sammetsblick charmade de flesta. Föräldrar och vänner tyckte alla att dotterns lilla hund var ursöt och alltid välkommen – fast hon stal en del.
För så var det.
Saga hade (och har) en stor kärlek till allt ätbart och hon kan inte låta bli att ta det hon inte får. Att det blir dålig stämning struntar hon totalt i.
Hon öppnar väskor, knappar, lås och blixtlås – nemas problemas.
Hon klättrar upp på bänkar och käkar kattmat och hon tar sig lätt in i sopskåpet om hon bara får vara ifred och tänka på hur hon ska få fatt i skåpsdörren och bända upp den.
Hon tar sig ur burar, klättrar upp på klösställningar för katter med mat i toppen och biter sönder jackfickor för att sno åt sig det som är ätbart i fickorna.
Givetvis öppnar hon julklappar, presenter, och vet med stor precision vilka som innehåller mat eller godis.

Saga äter allt, Alladinaskar (ja, jag VET att det är farligt, Saga med för vi har sagt det TUSEN gånger, och det struntar hon i) matrester, en påse med lussebullar eller någons dricka. Juice, läsk, sopor, o'boy eller kaffe latte – allt är gott och funkar perfekt – Saga är inte knusslig på det viset!

Ska jag vara ärlig så har jag varit både arg, uppgiven och förtvivlat orolig många gånger. Det är inte kul när en lunch/godispåse/gästernas medhavda matsäck och så vidare HELA TIDEN försvinner.

Hon har ytterligare en grej för sig, den lilla Sagohunden. Hon ogillar å det grövsta om dottern sover borta utan att ta med sin lilla bundsförvant.
När det sker har vi som är kvar i familjen alltid, och jag menar verkligen – ALLTID, en liten present i form av en bajskorv på köksbänken att inkassera de morgnar dottern alltså inte är hemma.
Och ja, jag har gjort ALLT och inget hjälper.
Dotter sover borta = Bajskorv på bänken. Punkt.
Hunden har med jämna mellanrum drivit mig till vansinne.

Nåväl.
Om Sagas eskapader kan man läsa om HÄR och HÄR och HÄR och till sist HÄR.

*

Klok som en bok
Hon har allvarsam blick. Sammetsögon som betraktar mig med bestämt uttryck. Säger något, men jag är inte säker på vad?
Ögonen ser uppmanande ut, flackar mellan hallen och vardagsrummet och jag förstår inte vad hon vill, orkar liksom inte tänka eller lyssna.
Äh, jag har inte tid för den delen heller! Klockan går, tickar, tackar och knäpper, låter högt i mitt huvud och stressar mig något kopiöst, middagen måste vara klar till klockan sex.
MÅSTE!  

Vi har just kommit hem, solen lyser, det är vackert grönt ute och fåglarna sjunger glada strofer för varandra.
Jag orkar inte med det heller.
Dottern är hämtad från sjukhuset, jag har handlat, andats inne på ICA, kört oss hem utan att smälla av och nu ska jag laga mat. 
Hur ska jag klara det? Jag kan inte tänka…..
Anorexiamonstret skrattar åt mig, och pekar på klockan med sitt krokiga och fula finger;
 - Hahaha! Du är sen som vanligt! Klarar inte ens att hålla tiden som du fått från läkarna! Ett noll till mig. Igen!

Det känns som om hjärnan ska brinna upp, och jag anstränger mig hårt att komma ihåg hur jag ska göra den potatismos som jag lagat i säkert 35 år.
Det är inte lätt när man har huvudet nån annanstans.

Hunden sitter vid mitt ben och jag snubblar över henne.
Fasiken då!!
Jag fräser irriterat och tar fram smöret. Hur mycket smör kan jag ha i utan att hon känner det? Och ska jag ta mjölk eller vatten?
Hunden sitter vid mitt andra ben, så jag snubblar åt det hållet också. Jag svär igen och klockan tickar på.

De andra hundarna känner min irritation och den sista, modigaste, försvinner nu in på sovrummet med dyster min. Bara katten ligger oberörd och betraktar mig från sin plats på fönsterkarmen.
Saga betraktar också. Hennes mörka ögon in i mina. Allvarsamma. – Men kom då, envisa människa tycks hon säga. Går några steg och ber mig följa efter.
Jag ser det. Vet att hon pratar med mig men vägrar lyssna.
Jag har inte tiiiiiid!! Dumma hund! Gå!
Jag pekar mot sovrummet där de andra är, befaller henne att försvinna in och joina sina fyrbenta kompisar och suckar lättat när hon reser sig och går.

Tre meter.
Sätter sig.
Andas tungt.

Kommer tillbaka och lutar sig hårt mot mitt ben. Krafsar lite och möter min blick.
Allvarliga ögon som vill prata med mig. Pratar med mig. – Kan du komma nån gång. Nu. Det är viktigt.
Ögonfransarna klipper oroligt och den stadiga blicken släpper inte min.
Vi går tillsammans, hon före och jag strax efter mot toaletten.
Det är tyst i huset och jag börjar fundera över var dottern är och så vänder jag och kollar hennes rum som visar sig vara alldeles tomt.
Tomt!
Oroskänslan fladdrar lätt i min mage men störs av Saga som upptäcker att jag lämnat henne och som omedelbart kommer och hämtar mig.
- Men kom nu då? Du skulle ju gå med mig!

Hon leder mig till toadörren, lägger sig tätt, snusar in lukt i näsan från springan och krafsar på dörren, hårt och uppmanande. Tittar på mig; - Är du med? Vi måste in där. Och DU ska öppna nu!!
Hon ser orolig ut, ledsen och allvarlig. Sammetsögonen som jag sett in i så många gånger, de hungriga, envisa, busiga, glada och uppfinningsrika, vakna och tjuvaktiga är nästan svarta av oro, och stora och uttrycksfulla. 
Pratar med mig som aldrig förr och plötsligt förstår jag!

Jag kastar mig på dörren, knackar och bankar och känner oron riva i magen när jag inte får svar. Saga backar undan och låter mig ordna dörren, och så fort jag fått upp den pressar hon sig in och rusar fram till dottern som ligger på golvet i en onaturlig ställning.
Hon är vit som ett lakan i ansiktet och de gråblå ögonen är stängde och inget av de kända dragen pratar tillbaka när jag slänger mig ner och försöker få kontakt med henne.
Vad har hänt?
Lever hon?
Har hon brutit något?
Andas jag? Vet inte, men jag känner skräcken som dunkar i huvudet och iskylan som vill förlama mig totalt, fast jag behöver kunna använda min kropp just nu. 

Saga har lagt sig uppe vid dotterns nacke. Betraktar mig stillsamt medan hon snusar med sin lilla nos i dotterns halsgrop.
Släpper inte min blick och håller fast mig med att vi nog ska fixa det här. Jag pratar med hund och dotter och drar en lättnadens suck när vi får kontakt. Dottern är trött och medtagen och har slagit sig i fallet när hon svimmade.
Saga slickar kinder och tårar och så sitter vi där tillsammans på det hårda golvet och väntar på att dottern kan resa sig.
Det kan hon inte och jag bunkrar med handdukar på det hårda golvet och tänder några levande ljus. Vi sitter alla tre i en hög till storasyster kommer hem och hjälper oss. 

Storasyster bär till soffan, hämtar täcke och kudde och så sitter de där, tjejerna, medan jag lagar mat. Saga äter ben, tittar ibland på döttrarna och äter vidare, till synes oberörd när jag tackar henne senare på kvällen, nickar nådigt och tycker att jag bara kunnat lyssna tidigare.
Jag lovar att jag ska tänka på det i framtiden.

*

Iskall promenad

Vi ska på hundpromenad. Det är vinter och vackert ute, isblå himmel, kristaller som hänger från träden och dimmigt över fälten.
Snön ligger pudertät och det är alldeles lagom kallt. Våra fyrbenta är glada, och för en gång skull har dottern fått tillåtelse från läkarna att gå och röra på sig, och vi ska äntligen (!) få ta en långis tillsammans.
Jag släpper ut hundarna från bilen medan dottern ser på, det måste hushållas med krafterna, och hon vilar allt hon kan och gör så lite som möjligt.
Inte för att hon vill, utan för att hon måste.

De fyrbenta är glada, lite vilda och krumbuktar sig, fladdrar med lyckliga kroppar så fort de kommer ut.
Vi ler mot varann och börjar gå. Babblar, nästan som förr. Pratar glatt med dottern men så plötsligt möts vi inte längre i samtalet, den goda stämningen är som bortblåst. Tankarna virvlar ut ur arga munnar, och det vi säger är faktiskt ganska så fult. 

Vad blev vi arga över? Jag minns inte, men stämningen är kall. Hård. Arg. Ledsen. Och orden som vi delar gör ont på båda två.
Ingen av oss vill gå tillsammans, och jag vill hem.  
Det vill dottern också, och inte vill hon åka bil med mig i alla fall.
Hon tar sina hundar, vänder och går. Bestämda steg på trötta och smala ben trampar en vit stig i snön tillsammans med småhundarna.
De tittar inte ens på oss, och jag ser dem försvinna längre och längre bort. Funderar över om hon verkligen klarar att gå hela vägen hem – hon är ju inte frisk.
Ropar till henne att vi åker hem ihop – hennes ryggtavla ger sitt tydliga svar.
Hojtar att så här kan vi inte ha det – hela gångstilen där framme talar om att jag kan dra nånstans.
Ropar lite till, utan svar och så känner jag ilskan komma krypande och så tar jag mina stora hundar och vänder för att gå. Jag kan minsann gå en egen promenad!

Små, små krafs på mina ben, Saga tittar upp på mig – Hej, du är faktiskt vuxen här, och hon är sjuk. Hon kan inte gå hela vägen hem, det fattar du va?  Du måste ordna det här- jag känner mig väldigt orolig.

Hela lilla Saga hänger med huvudet och ser ledsen ut. Hon vänder snabbt och travar tillbaka mot dottern. Halvvägs. Vänder tillbaka till mig, springer. Krafsar på mina ben och tittar mot kompisarna långa där borta i snöyran tillsammans med Lillmatte.
Kloka knappnålsögon som betraktar mig och påminner mig om att jag är mamma och hon den ensamma, ledsna där borta är mitt barn, som jag älskar även om jag är arg och upprörd just nu.
- Åk och hämta henne!

Jag förstår det som Saga redan talat om. Att jag måste ta mitt ansvar.
Medan jag lastar in de stora i bilen, och knökar in mig själv rusar vår lilla tik i full rulle till lillmatte. Hoppar, övertygar, tjatar och får henne att stanna. Kramas med henne där på vägen och viskar på hundvis att hon ska vänta på mamma.
Tittar efter mig och bilen och vill att jag ska skynda på.

Sitter i dotterns knä på vägen hem och betraktar oss båda. Jag ser att hon tycker vi är onödiga, och att vi måste skärpa till oss och vara vänner.
- Med långsinthet kommer man ingen vart, säger hennes blick till mig där hon sitter. Och jag smeker henne över kinden med min lediga hand, och viskar att hon såklart har rätt.
Duktiga lilla Saga 💗

*

Saga säger

- Mamma! Mammaaaaa!!
Äldsta dottern ropar högt att jag måste komma, och hon låter allvarlig. Jag släpper det jag har i händerna och springer henne till mötes.
Hon ser stressad ut och vill veta var jag varit, för - Saga säger att hon inte hittar dig! Jag påminner henne om att Saga är en hund, och dottern skrattar inte ens, bara hojtar att den här ”hunden” som du kallar henne mamma, har just hämtat mig i stallet, och säger att lillasyster inte mår bra. – Mamma, Saga är orolig säger hon, skynda dig då!!

Hon kan inte släppa hästen, men har hoppat av, och stampar oroligt med fötterna.
Saga sitter mellan oss och vill att vi ska snabba på, och det gör vi. Jag springer på raska fötter in i huset, och ber Saga visa var vi ska.
Såklart hon gör.
Hon förstår precis – vänder på en femöring, rusar med blixtens hastighet upp för trappan och in i rummet där Ätstörningseländet härjar i Lillmatte.
Hon har svimmat igen, men vaknat till liv och klarar inte resa sig. Rösten är svag och ögonen dimmiga. Hon är öm i kroppen efter fallet, vimmelkantig, och mår allmänt illa.
Saga stannar och låter mig ta hand om dottern, och medan jag pysslar lägger hon sig till rätta bredvid, tätt och försiktigt, sin kind mot dotterns, och jag ser hennes kloka ögon smeka Lillmattes hår med bara sin blick.

Idag har jag inte lika ont i magen, och kan lyfta vår sjukling för egen maskin. Hon är som ett plock-i-pinnspel, och hela jag blir full av ledsenhet när jag försiktigt bär in min sjuka unge på hennes rum, bäddar ner henne och lägger mig en stund bredvid och så bara kramas vi två.
Eller ja, vi tre.
Saga ålar sig upp mellan oss. Torkar några tårar som letat sig ned över kinderna på en av oss, lägger sin varma lilla hundkropp tätt, tätt intill oss båda, och betraktar oss med klok blick som säger att det nog ska bli bra så småningom.

Och det blev det ju. Fast ingen kunde våga tro det.

*

Det är 2018 och Chinese Crested Club har sin specialutställning.
Av misstag råkade vi anmäla Saga, och velade länge om vi verkligen skulle ha med henne……. YTTERLIGARE en hund att bada, fixa och ha koll på… Orkar vi det? Och virrig som jag är kommer vi på att jag ska döma någonstans och inte alls vara med på specialen.
Håhåjaja – dottern ska fixa allt själv.
Hur tänkte vi -jag- där?
Jag skäms som en hund, och är otroligt glad och tacksam över våra fina vänner och valpköpare som lovar att hjälpa till (TACK gulliga ni, jag är sååå glad att ni finns!)

Jag dömer i min ring på en annan plats och koncentrerar mig på den ena fina hunden efter den andra. Det är underbart kul och stimulerande att få döma andras fyrbenta. Tänk att just jag fått ynnesten att se så många fina hundar både med ögon och händer!
Jag älskar att få jobba som domare!

Idag koncentrerar jag mig alldeles extra – jag vill såklart hinna se om dottern och våra fyrbenta haft det bra, och så fort jag är klar tar jag bilen de få milen till specialen, letar mig fram till ringen och blir förvånad över alla grattisar som haglar.

Jag vet att valpen blev BIR. Jag vet att vår supeduperhane åkte ut. Jag vet att vi vann uppfödargrupperna och att dottern är glad. Jag är också glad!
Men jag förstår inte när folk hojtar att det är FANTASTISKT med ett sånt resultat för en gamling.
?

Jag ler, och känner mig dum, får en kram av någon och raskar på stegen. Möter dottern och ser Saga sitta på en utställningsbur och tugga på en godis.
Hon ser finurlig ut och betraktar mig nöjt under lugg. Och jag får höra att vår gamling slagit alla och blivit BEST IN SHOW. 

Va? Kan det vara sant?
- Ja, säger Saga, ska man vinna kan man lika gärna göra det över minst 100 andra. Det känns skönast så.
Dottern ler, och jag får en glädjeklump i magen.
Annie vann inte. Barbie vann inte. Våra andra tikar vann inte.
Saga klådde alla, och hon är så nöjd med dagen. Jag med!! 

- Mamma, det är avslutande kinesrace!! Massa, massa hundar ska tävla mot varann, snabbast är bäst, vi måste också vara med! Vilken tar vi?
Vi kastar en blick på hanen, vår snygga, unga starka och virila.
Viril ja… Han är såsig i blicken, kan inte tänka eller sköta sig, sitter i tältet med ryggen mot oss och ser knasig ut. Kärlekskrank så det förslår och minns inte ens vilken dag det är. Han kan definitivt inte springa!

I vår stora utställningsbur sitter tanterna. De löper. Blinkar med långa ögonfransar, fnittrar och svänger på höfterna så hanen smäller av.
De kan nog inte heller springa kommer vi fram till. Och valpen är för liten. Vad göra?

Saga knaprar vidare och struntar i oss. Hon är nöjd med dagen, sig själv och att bara vara med. Givetvis sitter hon inte i en bur utan spankulerar runt efter eget huvud.
Som det anstår en BIS-Vinnare.

Jag tittar på henne och utbrister – Ta Saga!!
- De andra som vet att jag är allmänt virrig tittar chockat på mig, och frågar om jag är medveten om att hunden ska fylla TIO år och att Saga är LAT???
- Ska veteranen vara med på kinesracet mamma, utbrister dottern och ser skeptisk ut. Och hur har du ens tänkt dig att hon kan tänka sig kuta den där slingan frivilligt?

Jag betraktar vår lilla, gamla Sammetsöga som mest tittar på dottern och så säger jag att de ska visa henne köttbullepåsen.
-Visa henne alla köttbullarna, och så säger ni att hon får ALLA, om hon springer det bästa hon kan, och jag lägger till, bara till dottern;  Och så viska till henne att DU vill att hon gör det, att hon springer för dig. 
Gör det bara!

De andra skrattar, skakar på huvudet och jag ser att de viskar med dottern som tar Saga under armen och så försvinner de med alla de andra bakom kröken. 

Det går en stund som känns som en evighet och så ringer telefonen och jag hör hur de vrålar – SAGA VANN!! ALLA GÅNGER, I ALLA HEATEN VANN HON!!! DET ÄR JU SJUKT JU!!!
HON ÄR JU SUPERGAMMAL!!! 

Vi packar bilen, stuvar in priser, utmärkelser och alla våra stolta känslor.
Saga strosar runt bilen och letar godisar trots att magen står i fyra köttbullehörn. Hon rapar lätt och ser tillfreds ut med dagen, och ja, inte minst med sig själv.
Sol, köttbullar och bara vara med dottern. Lillmatte.

Jag fångar upp henne, lägger min kind intill hennes och smeker henne lätt. Viskar att hon hade rätt, det ordnade sig ju till slut. Solen skiner, dottern är nästan frisk och jag har kommit på att jag kan skratta igen.
Och Saga kramas mjukt tillbaka, viskar att det visste hon ju hela tiden och så glider hon ur min famn och ner i gräset. 
Traskar fram till dottern som byter om och pladdrar i telefonen med en vän. Vår lilla hund suckar nöjt och lägger sig bredvid sin ägarinna och betraktar henne från sitt håll där nere i gräset.
Kloka, svarta hundögon som är alldeles fulla med kärlek.

Vilken hund!
Vilken Saga!