Mitt i natten

Mitt i natten är det svart.
Det är tyst.
Klockan tickar metodiskt, monotont,  och envist. Långt borta svinner inga nattens drömmar, för jag har inte sovit. Natten har varit lång.
Ännu längre bort ylar en hund. Ledset, uppgivet. Jag vill också yla, eller hellre vara hemma i min säng och lyssna till ljudet av nyföddas nöjda suckar, mjölktramp och se deras små kroppar försiktigt rycka i sömnen.

Fast jag är här. Stora fönster i rummet, stora dörrar,  stora rum, stort allting egentligen,  precis som jag antar att räkningen blir.
Fast veterinären är liten. Smal, späd och ung. Jätteung.
Kan man vara veterinär och såhär ung?? Hon ser ut att typ gå i nian..... Inte mycket äldre än min yngsta. Fast det måste hon ju vara...
Jag känner mig gammal, och oändligt trött.

Den långa dagen på Älvsjömässan slutade med middag, mat och film. Sängen vid midnatt blev inget, för Rosas ungar vill ut.
Men inte tillräckligt tydligen, för här sitter jag med den monotona klockan och tänker att snart går solen upp.
Göromålen startar där hemma och hundarna skall göras klara inför söndagens viktiga tävlingar på Svensk Vinnare på Älvsjö Mässan.
Undrar om vi kan åka.
Undrar hur lilla tjocka Rosa mår? Hon sover nog djupt, för att strax bli av med sin stora mage. Undrar om bebisarna lever?
Överlever?
Snart kommer snabba steg i korridoren och några små blir lagda i min famn.

Gnugga torr. Kolla om frisk? Hur ser du ut? Välkommen till världen!!
Pip lite lilla vän.
Överlev är du snäll.

Ute är det mörkt. Staden sover,  och lamporna blink-blinkar sömnigt. Några festflanerare trallar förbi, jag hör dem genom fönstret.  De sjunger en glad trudelutt i ölets tecken,  snubblar vidare och jag hör klockan. Monotont ticktack.

Ticktack.
Babyn suckar i min famn. Så liten.
Utanför gryr dagen.