En lång fylla

Det här med att vara full är inget för mig. Faktiskt är jag aldrig någonsin det. Inte på sprit iallafall.
En del tycker att jag är en tråkmåns. :-)

I lördags gick vi upp klockan fem - helt galet. F.E.M!! Usch. Badade hundar, packade och fick ordning på fjärilarna i magen. Tillbringade sedan hela långa dagen på Mässan och tävlade hund - hur det gick? Njae, sådär. Men vi hade skoj och vi såg en massamassa fina vovvar!

Seneftermiddag styrde vi våra trötta fötter hem, handlade middag, tog hand om djuren hemma, kvällsrastade hotellgäster och dog i soffan efter alla göromål. Klockan 24:00 tumlade alla trötta i säng och katten fick värkar.
Jahaja. Snälla mellandottern vaktade till ett och med en timmes vila var jag fräsch som en nyponros....

Klockan 01:00, värkarna kom och gick och Vita Huset Zzzzzzzzov. Inte jag. Inte mammakatt.
Hon funderade över en bättre plats att föda sina ungar på? Checkade under fåtöljen, i skåp, under skohyllan, i en säng och i tvättmaskinen.

Soffan inspekterade, kanske bakom kuddarna? Vattnet gick. Jag försöker övertala snällt - titta Rosa, vad fiiint vi har fixat här i ditt bo. Lagom stort, lagom varmt och lagom mjukt. Rosa knappt intresserad. Och inte alls imponerad. Hon droppade rödfärgat fostervatten vidare i en sträng på golvet där hon tassade vidare i sitt letande efter bättre plats.

Värk. Värk. Värk. Inget händer.
Jag torkar lite fläckar här och där och peppar mammakatt. Hon är varm och trött och jag bestämmer mig för att de här ungarna inte kommer att komma ut här hemma. Värmer bilen, packar saker och tar med mig ledsen kisse Rosa till Uppsala .
Snitt kl 04:45

----------------------------------------------------------------

Åter hemma i Vita Huset 07:30 söndag morgon.
Trött och groggy Rosa, trött och groggy Jeanett. Vita Huset är vaket. Döttrarna fixar djuren, husse funderar över veterinärräkningen och vi försöker förklara för mammakatt att hon ÄR en MAMMAkatt nu.
De små vita skrikhalsarna är HENNES.

Skrikhalsarna ylar som övergivna fiskmåsar. Det gör en del nyfödda som snittats ut, gapar ur sig narkosen och det låter inget vidare. Rosa ser förskräckt ut och de andra katterna morrar nervöst.

Yngsta dottern och storasyster gör ett sittschema med lilla nya kattfamiljen, och vi dukar fram dator, hörlurar, varm choklad och frukost.
Jag får en snabbdusch, stoppar mig själv i hundkläderna och upptäcker att jag inte kommer i min kjol. Men VAD FAAAAAAAEN?! Tårarna vill nästan komma och en isande hand klämmer runt hela mig känns det som.
Jaha, så här FET har du blivit och nu blir det ingen uppfödargrupp för Jeanett kommer inte i sina kläder ens en gång.
Jagsvimmar-nästan-och-börjar-fundera-över-hur-jag-skall-få-alla-tjejerna-att-hitta-nya-kläder-som-fetknoppen-jag-kan-komma-i när dottern som skall vara med i uppfödargruppen och visa hund,  inte hittar sin kjol. Sin Xtra SMALL kjol!

Jag fiskar lyckligt MIN svarta i storlek 1082 ur hennes händer och kastar glatt ifrån mig hennes lilla tygstycke. Phu. Dagen räddad!

Älvsjömässan tar emot oss klockan 9, inte så värst gemytligt med sin brist på parkering men vi blir härligt uppfriskade efter morgonpromenaden i minusgraderna och jag vaknar till efter direktkontakt med parkeringsvakt och muttriga hundar i veterinärkön.

Vi visar hundar, springer -swisch- tävlar och får ganska fina resultat. Den här domaren gillar att låta hundarna röra sig och jag som varit vaken snart två dygn känner mig lätt svimfärdig.
Femte varvet med den busiga, dragiga och hoppiga dobermannhanen på 45 kilo ville jag lägga mig ned, grina en skvätt och VÄGRA springa en meter till. Vi slapp röra oss mer - TACK Gud -och Fru Domare! (Ibland funkar det att be faktiskt)

Vi tävlar och tävlar. Knaprar godis och jag är hög som en knarkare på allt socker.
Socker is da shit. Om ni inte redan visste det.

Vi avslutar med uppfödargruppen. För 21:a gången vinner vi den på Stora Stockholm (konstigt, jag som bara är 25, fniss) och dagen är slut.
Jag med.
Tjejerna shoppar, handlar och det är härlig stämning bland alla. Vi babblar hund, äter lunch, fikar och tittar på kritiker och hundar. Jag har parkerat mig i min stol och sitter ned tills vi skall hem.

Anländer till Vita Huset tidig kväll.
Husse är döende.
Sjuk. Slut som artist. Förkyld. Snorar och hostar.
Men han har fixat middag. Och försvinner sen i säng innan kvällen ens börjat. Mat i magen, mammakatt mår ganska bra, hon gillar sina ungar men är lite förvirrad fortfarande.

Jag somnar på soffan medan BÄSTA FELICIA och JONATHAN rastar alla hundar hemma och på jobbet.

Vi avslutar kvällen med mer godis och chips. Kan man sova efter så här mycket socker i kroppen?

Kl 22 testar vi det.
Det kan man. Och det var så zzzzzzzkönt!!

Det här med att vara full är inget för mig.
Jag är full ändå.
Av upplevelser, av livet, av glädje och av alla underbara varelser (två och fyrbenta) runt mig.
Och förstås av allt onyttigt i sockerväg....

Sofia och Linn - Ni är BÄST! Tusen TACK för kattpassningshjälp!
Felicia och Jonathan - Tusen TACK för all hjälp med allt praktiskt så den här helgen funkade!