Testiklar och stroke

När man registrerar kattungar är det vissa saker man måste göra.
Som SVERAK (Sveriges kattklubbars riksförbund) har som krav:

1.  Man fyller i en registreringsansökan (Egentligen fyller man i två, för klubben vill ha en dubblett)
2. Man betalar registreringsavgiften och skickar med kvitto
3. Kopia på pappa och mammakatts PRA intyg skickas med (Ingen katt med PRA får avlas på, ej heller får man para två bärare)
4. Kopia på pappa och mammakatts navelbråcksintyg skickas med (Ingen katt med navelbråck får man avla på)
5. Testikelintyg på pappakatt skall skickas med (Alla hankatter som går i avel skall ha två normalt belägna testiklar)

Nåväl. Hur svårt kan det vara?
Inte alls svårt, för den som är något sånär företagsam, läskunnig och dessutom gjort detta förut. Som jag ungefär….
Med en radda kattbabysar genom åren, och med namn som kört alfabetet runt flera gånger om är jag ju faktiskt veteran i ärenden som dessa.

Idag skulle i alla fall registreringsansökan in på vår siames och orientalkull. Namnen är bestämda sedan länge, kattungarna skulle vaccineras (idag) och nu var det liksom dags. Papper samlades ihop, pengar betalades och jag plockade och plockade. Papper hit och papper dit. JAGHATARPAPPEEEEER!!
Och upptäcker att intyget på pappa Forsetis fina navel inte finns.
Suck.

Jag letar på alla tänkbara ställen, och på alla otänkbara. Jag har dessutom bra fantasi, så jag hinner vända upp och ned på huset, svära så in i baljan och lite till, samt ringa alla mina veterinärer för att försöka damma upp en kopia på det där förbenade intyget. Som ingen hittar.
Jag orkar inte, orkar inte och bara orkar inte.
Packar in vår vilt skrikande Forseti (han vrålar av upphetsning, bergsäker på att han skall på date, och stirrar lyckligt på mig när jag bannar honom och ber honom vara tyst) Tar sats och skriker liksom sådär nedifrån klorna.
Det hörs i hela bilen, och hans små barn i transporten bredvid fräser oroligt och stritter med pälsen åt alla håll och kanter. Fönsterrutorna nästan klirrar olycksbådande av Forsetis Picadilly circus vrål i äkta Pernilla Wahlgrenanda. Och jag kör nästan i diket av hjärtklappningen kattkräket framkallar
.
När vi stövlar in hos veterinären är de små fortfarande livrädda för den skön-sjungande farbrorn i buren bredvid deras, och kunderna i prydlig kö där på stolarna, studerar oss intresserat. Jag, den blonda med illrött ansikte, ansträngt leende och en vrålapa i ena buren och de fyra små söta kattungarna som sitter uppflugna på väggarna i transporten.
En dam ler och undrar om jag har fladdermöss med mig. FLADDERMÖSS!!!!??? Hallå.

Alla får sin spruta, Forseti sitt intyg stämplat och jag styr svettig kosan hem igen. Och börjar fixa papper. Det gick ju bra det här:-)

1 klart
2 Check
3 Klarat
4 Sådär ja
5 Fixat …. Not? Var är testikelintygspappret? Hm. Kliar mig i huvudet, och börjar inse att det inte finns.
Det behöver jag inte leta efter, för det har jag faktiskt helt enkelt glömt. Vad oenkelt det kändes plötsligt.

Tar telefonen, suckar och ringer för att boka en ny tid. Tanten i telefonen frågar vänligt om det inte var mig och mina små hon nyss träffade, med den såå fina hankatten. Han med den myckna rösten.
Jodå. För alldel. Det var jag. Jag som inte har annat för mig, än att köra ungar till och från aktiviteter, handla till hushållet och varva med trevliga och rosenröda utflykter till djurkliniken. För jag har inget liv.

Jag morrar ansträngt, får en ny tid och laddar om inför morgondagen.

 HEPP!