Harry Houdini

Häromdagen bestämde jag mig för att fotografera några av våra gäster på Hundpensionatet. Som sagt, så gjort. Utrustad med mobilkameran, glatt humör och diverse fyrbenta gäster fick jag mig ett gott skratt. För det funkade sådär att försöka föreviga hundar med mina enkla medel, och talanglösa fotografegenskaper.

Jag fick dock foto på goldenhanen.
Springertiken och cockerhanen blev söta ihop och lilla taxen förevigades lite halvkaxigt uppe på en stol. Flatten satt snällt och lydigt där jag bad honom och jag tyckte allt gick bra till siste man:

Ser ni hunden? 

 Jag ville ha en springbild. En bild med fart och fläkt i. Så jag släppte ut vår glada och bussprallige Dustin, och såg häpen på när han bara sådär, exploderade på tomten.
Med tungan rätt i mun försökte jag följa med och knäppa galningen där han for fram.

Nu då? 

Det funkade sådär. Hur jag än försökte, sprang efter och kastade mig framför mitt springande objekt misslyckades jag. Han fastnade liksom inte ens på bild!!!
Efter trehundrasjuttionio miljarder försök gav jag upp. Och jag brukar inte bara ge upp mina projekt utan motstånd...

Dustin.
Den virvelvindsspringande afghanen. Även kallad Blixten, alias Harry Houdini

Med en näve färska frolicar kunde den unge mannen tänka sig stå still några millimeters hundradelar - OM jag kastade åt honom godisarna snabbt och med beröm.
Håll till godo gott folk, detta är vad man kan alls få till, med en lös, glad afghanunge med spring i benen. :-)

Efter en lång stunds ret och bus av fotograf, kunde Dustin tänka sig att skruva ned på takten och leka med sina låååångsamma snigelkompisar. Här försöker han få fart på Vita Husets egna Tromb, dobbistiken Tania:-)