Phu!

Häromdagen var det dags att höftledsröntga.
Vår lilla Tromb fyllde ett år, och det "firade" vi med att åka till doktorn. Kanske inte precis den roligaste födelsedagspresenten, men helt enkelt en måste grej om man är en dobermann.

Själv gjorde jag mig många tankar om allt som kunde hända. Om det skulle bli så att vår underbara busiga, glada och härliga tik skulle ha HD-fel.
Dobermann är en ras som - i mina ögon- knappast har större problem med sina leder, och skulle ens hund mot förmodan ha ett höftledsfel brukar det dagliga livet fungera alldeles utmärkt ändå. Men för en uppfödare är det förstås förödande med sådana defekter - vi avlar ju på våra hundar, och de måste vara så perfekta som det bara går när man har det för ögonen.

Som sagt så gjort, Tania och jag åkte till kliniken och TaniaTromb fick en spruta att bli trött av. För den som följt vårt yrväder kommer det kanske inte som någon förvåning att hon inte tänkte blir trött alls - inte för mig heller faktiskt.
Hon tittade uppmärksamt på de andra hundpatienterna, lyssnade på deras trötta andhämtning. De hade också blivit sederade.
Hon nosade intresserad på dofter, lukter och allt längs väggen och studerade alla som rörde sig med allvarlig min. Snart blev ögonen ändå lite sega, ja, de hängde till och med på tre kvart. Röda och sådär tröttsvullna.
Nåväl. Vår argentinske fröken sov inte alls, utan stapplade in med bestämda steg och vinglig gång till veterinären, hälsade ganska glatt och klev gärna upp på vågen när vi bad henne.

Hon accepterade att jag lyfte upp hennes knappa 32 kilo och baxade in henne på rygg i "trävaggan" som höll henne fixerad där på rygg på undersökningsbordet.

Tio minuter senare var det klart, och jag åkte med fjärilar i magen hem för att börja mina oroliga klickanden på Svenska kennelklubbens hemsida.
Typ en gång i timmen hela min vakna tid, och med nästan utslitet tangentbord dök så det efterlängtade resultatet upp i förmiddags. FRIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII!!!!!!!!!

Livet kändes med ens väldigt bra. Och efter ett samtal med husse som ville fira med lyxmat och champagne kändes pulsandet i snön med hundarna som små lätta änglahopp på moln.

Vår bruna huvudperson/hund tar det hela med fattning. Hon sysselsätter sig med sina dagliga hyss, nya grejer hon kommit på nu på senare tid.

Men det är en annan historia :-)

Här är vår lilla Argentinske dobbistjej Tania, första gången hon träffar sin, numera, bästa kompis Rulle.
Det är länge sedan bilden togs, nu är vår bustjej ett år och redan HD röntgad.
OCH FRI!! :-) 

Här kan du läsa om hur en HD-röntgen går till: http://www.hundsport.se/redaktionellt/artiklar_mapp/hoftledsrontgen_2.html