Favorit i repris

Får man göra så? Lägga in ett gammalt inlägg? Vet inte, det kanske inte räknas som att blogga. Men det är ju MIN blogg, så jag bestämmer. :-)

Nedanstående tankar klottrade jag snabbt ned i somras, och av mina hastiga tankar blev det ett enormt gensvar. Massormassormassor läste och tyckte till.
I helgen har jag deltagit på konferens, och det fick mig att tänka till ännu mer. Medan jag tänker får det gamla inlägget Hundliv från juli månad ligga ute och synas en snabbis till:

Hundliv

Jag har funderat på en sak.
Jag har funderat ganska mycket på den här saken. Men det är svårt att sätta på pränt. Helst vill jag knappt inte tänka på det. För jag tycker att jag får ont i halva mig när jag gör det.

Jag tycker det är skoj med hundar. Faktiskt så kul att det gränsar till besatthet.
Mitt liv består av hund.
Jobba med hund, hobby hund, mysa hund, sport hund, träna hund, tävla hund. Prata hund. Ja, andas hund. Det går inte över, och det är en aldrig sinande källa till glädje.
Jag Ä.L.S.K.A.R hundar. .-)

Hundarna i vår i familj är våra familjemedlemmar. De lever med oss i den dagliga vardagen, de är älskade vänner, som vi alla har ansvar för, ett ansvar att se till att dessa bästaste vänner har ett gott, lyckligt och anständigt liv.
Detta betyder inte att de är människor. Det betyder inte att de måste sova i sängen (fast de gör det) Det betyder inte heller att de måste få göra vad de vill.

Men det betyder att de skal ha mat, motion, social samvaro och en innehållsrik vardag.

Ibland i min egen vardag stöter jag på kollegor som har hund på ett annat vis än jag. Det är väl okey. Vi är alla olika, och vi lever våra liv på olika sätt.
Men länge levde jag den blåögda Blondiens liv;
“Alla hundar hos oss hundidioter har det bra”
“Alla hundar hos oss tävlingsdårar är omhuldade, och omhändertagna”
“Alla hundar hos ambitiösa och duktiga hundfolk är fint omskötta och välmående”

Jag har upptäckt och sett att så icke är fallet.
Många brukshundar lever åtskilda från social samvaro. Totalt. De bor i bur. Ensamma och amputerade. Själsligt.
Varför då - jo, de skall PRESTERA på plan. Och det gör de. De jobbar som FAN. För att få uppmärksamhet. För att få beröm. För att få kontakt.
De ger allt de kan, och så när de kommer hem igen får de bo i en bur. Eller - om de har tur - ensamma i ett rum. Ensamma i ett rum….
Ett fåtal lever med andra - de får vara "sociala". De bor flera hanar ihop, men går med munkorg. För att inte bitas när de slåss..? :-(

Många små utställningshundar åker kors och tvärs överallt. De är vackra, välskötta, kammade och trimmade.
Men de blir sällan rastade. De körs i burarna, Ställs ut, fixas, blåses och borstas. Sällan får de uträtta sina behov, de får helt enkelt vara kissnödiga.
De blir intryckta i transportburar, flera stycken. Trångt. Kallt ibland. Varmt ibland. Medan människan fikar i tältet, babblar med kompisar, funderar över kläder, väder domare och konkurrenter.

Gamla hundar glöms bort. De blir feta, bubbliga i kroppen och får nästan aldrig gå ut. Motion… ? Varför då… Platsen viks åt en yngre förmåga. “Man har ju bara två armar. Man kan ju bara träna ett visst antal hundar. Man behöver ju inget när man blivit så gammal”.
Trotjänaren får stå tillbaka.

Det är faktiskt inte okey. Vi som älskar hundar får inte glömma vilka vi är. Hundens bästa vän.

?

Hundar är hundar. Men de har en själ. Och de är fantastiska varelser. Och våra bästaste vänner.
Det är väl klart de förtjänar bättre.

Rastas.
Ha kompisar.
Omplaceras och få bli ÄLSKADE, OMSKÖTTA OCH LEVA VÄRDIGT om vi tvåbenta inte hinner.
Det är varje individs rätt tycker jag.

Glad sommar - och pussa på era hundar!