En Hjärtesak. Igen

Vågorna går höga kring våra fyrbentas hjärtfel.

Debatten rasar och det är bra. Det är bra att vi engagerar oss i DCM, för det är en hemsk sjukdom.

Det är också positivt att se att fler och fler vill jobba tillsammans mot cardiomyopathi.

Jag är övertygad om att vi aldrig får bort denna defekt, om vi inte samarbetar. Det är bara att spotta i nävarna och jobba, inte gnälla över klubarna. Klubbarna är VI.

För några år sedan drog jag igång hjärtscanning hos oss, ca 2-3 gånger per år, där en specialist kommer och hjärtscannar/ultraljudar hundar och katter.

Han ser företrädesvis efter DCM (hund) HCM (katt) och njurproblem hos katt. Alla som vill komma är välkomna.

Idag har vi haft Scanning igen i Vita Huset. Som vanligt var det hektiskt, fullt att göra, igenkorkat med bilar på vår uppfart och massormassor med djur i vår foajé.

Det hela avlöpte bra, alla 15 djur som skulle scannas kom i tid (TACK alla ägare) och hade sina papper, viktinfo och annat i ordning. Jag fick för första gången använda min julklapp – en egen id scanner (den funkade!) och nästan alla fyrfota var friska.

Tyvärr var det som alltid en tvåbent som fick gå hem med tunga steg och tårar i ögonen. Och även om det denna gång inte var mitt djur, så gör det oändligt ont att tänka på den som skall mista sin bästa vän. Jag vet ju tyvärr så väl hur det känns.:-(

Varje gång specialisten har besökt oss har han hittat affekterade djur. Varje gång har han hittat hundar under fyra år.

Den yngsta jag ha varit med om, var en dobermann som inte ens fyllt två år.

Det är hundar och katter från världens olika hörn samt uppfödare.

Alla är välkomna, jag gör detta för att jag hoppas att fler och fler skall testa och bli uppmärksamma på det stora problem vi faktiskt har.

Om vi inte hittar de sjuka djuren kan vi inget heller göra tror jag.

Vi kan svänga oss med statistik och siffor såklart. Men fakta är som specialisten sade till mig idag igen; Vi vet tyvärr fortfarande så lite om DCM.

All information är värdefull.

Efter att jag haft kattrasen sphynx i snart tio års tid, och levt med den rasens hjärtfel – HCM- som förövrigt påminner till stor del om DCM på dobermann, känner jag att det VISST GÅR ATT FÅ HUNDARNA BÄTTRE! Det kommer att ta tid, men det går.

Vägen att gå mot det är att scanna, ultraljuda och/eller holtertesta, samt DNA testa, när vi får ett tillförlitligt gentest.

Blindvägen är att prata skit, håna andra, peka med hela handen och hänga ut andras hundar tror jag.

Och en av de sämsta vägarna, som jag ser det, är att sluta föda upp.

Vår ras behöver och måste ha sina uppfödare. Om för lite hundar föds, har vi knappt något material kvar att jobba med.

I Vita Huset har massor med hundar screenats för DCM under åren.

Veterinären har hittat flera sjuka djur varje gång. Många av dem under tre år.

Det är hemskt att höra, och väldigt nedslående att tänka på. Men eftersom jag dock är en obotlig optimist, är jag övertygad om att vi kan få vår ras sundare på sikt.

Precis som andra uppfödare inom flertalet andra raser, lyckats med efter en målmedveten strategi och samarbete.

I dagsläget försöker jag jobba efter dessa riktlinjer. Men jag skall säga försöker, det är massor som spelar in när man skall avla hund.

Och det går inte bara att tänka hjärta, en dobermann är så mycket mer.... (Annan hälsa, höfter, tänder, ögon, mentalitet, arbetsduglighet, exteriör osv osv)

Ibland måste man ta hänsyn till fler saker, vi måste absolut tänka hjärtan, men inte BARA. Vi får inte tappa vår ras på vägen.

Jag hoppas förstås att fler och fler kan tänka sig att :

* Ultraljuda och /eller Holtertesta sina dobermann. Minst en gång om året, från hunden är två år, eller innan avel.

* Scanna sin hund årligen tills den är medelålders, därefter vartannat år.

* Försök använd hundar från fria föräldrar

* Försök använd hundar med så få sjuka syskon som möjligt. Titta hur det ser ut i kullen, är där för hög procentuell sjuka - avstå avel på syskon.

* Linje och inavla INTE på hundar med DCM

* Försök att undvika linjer där det förekommer mycket DCM

* Kom ihåg att testade affekterade linjer, är lika illa som otestade linjer. Strutsavel tjänar ingen på.

* Använd gärna äldre djur

* Undvik matadoravel, detta gäller också mor/farföräldrar

* De som inte avlar kan hjälpa till med att INTE skriva elakheter och sprida “information” 

Kom istället till möten, engagera er i rasklubben, var med och skapa gemenskap och delaktighet.

Utanförskap är värdelöst, och gynnar inte vår ras. Vill man diskutera, gör det på telefon eller IRL. Inte prata OM andra på bloggar, forum etc. Prata MED andra istället.

* De som inte avlar kan hjälpa till med att scanna sina egna hundar regelbundet.

Jag är övertygad om att kunskap om de olika linjernas hjärtstatus är viktig.

* Pekpinna inte andra. Hjälp där du kan istället. 

Mitt beslut att scanna våra hundar årligen har jag kommit fram till, i samråd med framförallt Anna Tidholm och Lennart Nilsfors.

Specialister i ämnet hjärtan, DCM och dobermann.

Stort TACK till dessa två, som gett så mycket av sin tid och sina tankar att försöka svara på alla mina frågor. 

Det går säkert att hitta en massa fel i mina tankar och text. Jag har tyvärr inte alla svar, i dagsläget har ingen det. Jag försöker dock göra mitt bästa, och det är jag övertygad om att de flesta av våra uppfödare och rasälskare vill. 


Här är en aktiv rasklubb med bra och starka tankar kring DCM. 
http://www.skk.se/om-skk/fonder/forskningsfonder/sgdk-hjartfond/

Hjärtscannade Hundar och Katter i Vita Huset 20120131

(Som vanligt redovisas endast egenuppfödda eller ägda djur.)

Jean Dark In Canto DCM Ua

Jean Dark Jazz Prestige DCM UA

Jean Dark Miracle DCM UA

Jean Dark Ophra Winfrey HCM UA

Wilfred´s Ashley To Jean Dark HCM UA 

Våra sovprinsar är nu två veckor

Pojkarna sover sött.... 

Men de är vakna ibland....

Och de kan nästan gå

Iallafall med lite hjälp

Ligga och titta är skönt

Men bäst är det ändå att sova:-)

Lika som bär…........ Som hund och katt..............?

I vårt hem finns många katter.
Vi har en grupp som i mina ögon är alldeles lagom.

Det är lagom mängd katter, lagom stor alltså. Lagom mängd att städa efter, lagom avpassade åldrar, lagom mängd för att må bra. Ja alldeles perfekt lagom. Enligt min åsikt.

I den här gruppen finns många olika individer, egna själar med sina bestämda åsikter och personligheter.
Bland annat så finns här Spöka.
Spöka är nio månader, välutvecklad, elegant, karismatisk och muskulös. Klurig men ändå tonåring. Välväxt, men ändå inte helt vuxen. Snäll, men ibland lite elak……. Och bara elak mot Felill, vår lilla Liten, som hon också kallas.
Liten är ny i flocken, ny i Vita Huset, och från dag ett, har Spöka bestämt att det bruna lilla äcklet skall bort. B.O.R.T.
Vår vackra chokladhona smyger efter den lilla bruna -de här två ser ju likadana ut- kniper ihop sina vackra knallgröna ögon till elaka, smala streck och måttar ut snytingar med knivskarp precision, om hon lyckas komma tillräckligt nära den lilla tvillingen.

Vi har klippt klorna, men ändå är det inte skönt att bli örfilad av en arg oriental, och vi försöker alla vakta på den tjuriga tonåringen.

Stackars Liten, hon aktar sig för sin sura kompis. Eller, är Spöka hennes kompis? Vi vill ju att hon skall bli det, att katterna skall kunna funka ihop, men det är vad vi vill det.
Felill ser sig för var hon går, och leker med Grisen, Samson och de andra, men försöker hålla utkik efter den arga polisen som vill ha lugn och ro och inga glada spralliga kattungar i sin väg. Inga kattungar alls faktisk, för det verkar inte spela så stor roll hur vår nykomling beter sig what so ever,,,

Spöka vaktar på sitt territorium, håller koll på vårt stora hus, alla rum, alla sängar, alla bäddar, alla de andra katterna, hundarna, vattenskålarna, maten och framförallt - oss människor.
Alla får ha allt. UTOM kattbabyn. Hon får inte vara med.

Ibland far mina tankar till oss djurälskare. Vi som har vår egen hund/kattras och älskar den över allt på jorden.

Vi pluggar om den, lever med den, umgås med den och utbildar oss inom denna ras.
Vi bloggar om dessa våra fyrbenta, skriver om våra tankar kring den, fyller våra sidor med statistik, vår egen och andras.
Vi umgås med likasinnade, skvallrar om de andra inom rasen - telefon går varm- och tillbringar timmar för att resa till och från tävlingar där vi försöker meritera våra djur.
Vi åker på möten och träffar andra som älskar rasen lika mycket som oss själva, bjuder in föreläsare och andra mötesdeltagare och förkovrar oss allt vi kan.

Vi avlar på våra fyrbenta, planerar framtiden in i minsta detalj, och lägger ned ofantliga summor vår älskade ras.

Sista timmarna med våra vänner ger oss ofta fruktansvärd sorg och smärta, och alla som lever med hundar och katter har varit i den mörka, bottenlösa förtvivlade ensamheten som blir kvar, när den älskade fyrbentingen vandrar vidare, och lämnar oss ensamma i tomma intet.
Alla har vi också upplevt den jublande lyckan att hämta hem en liten, varm, tillitsfull varelse som tultar runt kring ens ben, sover i ens armkrok och bara älskar en så förbehållslöst som bara en hundbaby (eller kattbaby) kan.

Precis som Spöka, vår vackra, eleganta oriental vaktar vi på vårt revir. För egentligen är vi alla lika. Vi har samma känslor, tankar, drömmar och intressen.
Vi har tappat våra hjärtan till samma raser som våra antagonister.

Samma 25-åring, 37-åring, 43-åring som också lämnar barn på dagis, läser läxor med tonåringar, följer med på aktiviteter, besiktigar bilen, handlar på ICA, betalar räkningarna lite för sent, lusläser allt om ens egna ras och trött sjunker ned i soffan på kvällen med någon älskad fyrbent vid sin sida.

Precis som jag, har min människotvilling gråtit över sin förlorade fyrbenta, känt den tomma saknaden på promenaden, hålet i hjärtat när den så invanda bästaste vännen inte längre finns.
Han eller hon har också delat den jublande lyckan över en ny liten vän som flyttat in. Borrat ned näsan och känt lukten av valp/kattunge, hört och känt det lilla tickande hjärtat, sett de stora uttryckfulla ögonen och charmats av den klumpiga kroppen med de okordinerade rörelserna.
Och vi har alla planerat för framtiden med nykomlingen i familjen, tävla, avel eller vad vi nu är intresserade av.

I Vita Huset finns en fin grupp med siameser och orientaler. De är fint anpassade för varandra, och borde egentligen trivas som fisken i vattnet.
Åldrar, utseende, intresse och liv borde kunna delas i bästa välförstånd bland dessa katter. Ändå går det inte.
Spöka vill ha bortbort nykomlingen. Fast de båda skulle kunna ha roligare än roligast.
Märkligt fenomen.
Bara att klia sig i huvudet.

Jag kliar mig i pannan och surfar runt lite på de olika rasbloggarna. Istället för att glädjas med sina djur är det fullt av knasigheter på dessa ”raljera.se” sidor. Man rekommenderar kullar, rapporterar sjukdomsresultat på hundar som man hittat på, eller på nätet…. skriver hit och dit, gissar och rapporterar om dödsfall, funderar och gräver i människors hundavel.  Ofta blir det mest fort och mycket fel.
Fast jag tror att intentionen är god och kärleken till rasen är stor.
Knasigt att vi inte kan se varandras likheter, utan odlar och ger näring till olikheterna.
Precis som vår Tjursurakatt, Spöka.

Den ensamma.

Klappat och klart

China och Felicia

Äntligen väntar vi kinesvalpar!! 

China, vår lilla karismatiska, glada och supersociala holländska tik, har träffat en i mina ögon kanonhane. Scott som han kallas, är en glad, öppen och sprallig kille med massor av utstrålning.

Vi hoppas och tror att denna duo kan få härliga, glada och fina valpar tillsammans. Båda kommer från friska, sunda och mentalt stabila linjer.
China hittade vi i Holland och Scott har vi fött upp själva.

Ytterligare information finns att läsa på Valpsidan/Chinese Crested inom kort. Vill Du veta mer - kontakta mig. Kennel@jeandark.com

Jean Dark Forever And A Day 

Finaste Jenna blev förevigad av Felicia häromdagen <3

Det är kul med namn

Nu bor Wille hos Jonathan, och han hoppar och busar fortfarande. Han är bara lite större.....
Jean Dark Privilege

Jag har alltid tyckte det är roligt med namn. Och det är spännande att hitta namn med olika teman.
Eftersom avel också är något som intresserar mig mycket, blir det många namn hos oss i Vita Huset. :-)

Stort TACK till alla Er som engagerar er, letar, funderar och hjälper mig att hitta Walt Disney, Kändis, Musik och Parfymnamn!

Femlingarna i vår dobermannkull är redan döpta, vi vet förstås inte vem som är vem ännu, men tids nog blir de egna individer.
Just nu har de fullt upp att äta, växa, kämpa med sina bröder om bästaste matplatsen och försöka undvika mammas långa, tvättande tunga.
De håller också på att öppna ögon och öron, och snart kommer de att vara fullt medvetna, också om omvärlden.

Här är en liten, sprallig optimist. Han föddes hos oss för drygt ett år sedan.
Hoppade, busade och flyttade så hemifrån. 

* Jean Dark Raffinee
* Jean Dark Rampage
* Jean Dark Rare Gold
* Jean Dark Rebellion
* Jean Dark Replay

Små Skalbaggar

China, alltid trygg, glad och avslappnad. I alla lägen:-)

Äntligen löper vår holländska glada nakenfis, och förhoppningsvis får vi små kinesvalpar i mars. :-)
Vår E-Kull har just China till mamma, och det blev ett knippe glada, positiva och härliga individer. Precis som sin röda mor.

Jean Dark E-barn, födda 2010

Gästbloggaren

Som uppfödare får jag ofta inblick i andras liv. Det kommer telefonsamtal, sms och mail med allehanda historier. 

Sorgliga historier, hjärtknipande historier och som häromdagen, jätteroliga historier. Jag skrattade gott och länge. 

Fast egentligen var det kanske inte kul? Jag försökte komma med glada tillrop och stötta min valpköpare, men skrattade så fort jag kontaktat henne, och var ensam igen. Varför var det så kul? Jag antar att jag ju faktiskt känner igen situationen allt för väl. Detta med dobermann och koppel är ett laddat kapitel för många av oss som lever med rasen. 

Det finns allehanda förståsigpåare som genom åren försökt komma till rätta med problemet, 
och många är buden kring rasens beteende. De stackars ägarna ger lätt upp, köper draglinor, har hunden lös, bokar kontinuerliga tider hos sin kiropraktor, och söker aldrig mera hjälp. 

Jag som har levt med rasen i snart 30 år vet av erfarenhet att många dobermann inte kan gå i koppel. Eller inte vill? 

De hoppar, studsar, snurrar, drar, rycker och trasslar in sig. Jättemärkligt, men så är det. De flesta envisa ägare får ordning på sin livsbejakande vän till slut, men vägen dit är ofta brokig och ganska lång. 

När jag tycker livet är jobbigt har jag valt att försöka se positivt på saken, och givetvis göra mitt bästa för att göra något åt saken. 

Mailet nedan fick jag av en härligt, livsglad-med-glimten-iögat-dobermannägare som alltid försöker se livet från den ljusa sidan. Det skulle vi andra kunna lära oss mycket av. Way to Go Susanne! TACK för att jag får dela med mig av dina underbara ord! 

Ps, jag hoppas inte detta kommer att ge mig svårigheter att sälja de fem små uuuunderbara pojkarna i vår valplåda. De kommer aldrig att göra enligt nedan.... Hahaha!! 

Hej Jeanett :-)

Jag insåg idag att om jag ska skriva en hundbok så hade det varit jag och Anna Wahlgren som får stå ute i medievärldens blåst. Super bra på ytan men skräp inunder till.

Så här började det hela, Gösta sträckte en muskel och var väldigt halt och öm, blev förordnad vila och smärtstillande plus några veckor i koppel. Det hela ger då en ickehalt och väldigt glad och pigg dobermann vars matte har missat den fina snygga koppelträningen. Imorse begav jag mig ut med Gösta, fanskapet till flexikoppel och ”den super stora retstickan” Signe. Försovit mig en timme, ska kanske ha mens vem vet, sovit för lite.

Eftersom jag får bita i det stora sura ”kan inte gå i koppel” äpplet, får jag köra koppelträning nu istället. Var tredje sekund påpekade jag för Gösta att kopplet inte är en draglina eller ett gymredskap och när han visar någon form av positiv respons, beröm. Så var tredje sekund beröm och var tredje sekund skäll, efter ca 10 minuter erbjöd jag Gösta att han kunde få sluta sitt liv med hjälp av en flexikoppel dosa. Nu är ju inte Gösta den mest lättskrämda så han hängde inte upp sig på detta.

När vi promenerat i ca 5 minuter till så näst intill bryter(kanske kanske jag över driver lite här men fruktansvärt ont gjorde det i alla fall) jag foten i en vrickningsolycka, liggandes på marken med en bultande och öm fot och dessutom vilket faktiskt inte är min stil storgråtandes. Vad gör fanskapen till hundar då, tänker dom små monsterna att deras matte behöver stöd och kärlek, absolut inte, dom påbörjar en ”nu djävlar ska vi leka och brottas medan kärringen är nere” aktivitet. Hulkande ber jag Signe att sluta att busa med sin brorsa så att han inte drar upp skadan men det skiter hon fullständigt i. Eftersom jag då är en mycket sofistikerad och väldigt mogen människa så grät jag nu likt gråterskorna i Mellanöstern samtidigt som jag bankade med händerna i marken (otroligt men sjukt nog sant, likt en tjurig treåring) och i den ena handen höll jag dosan till flexikopplet. Det måste ha sett mycket underhållande ut;)

När jag efter en stund hade hämtat mig, mindre gråtandes och nu fruktansvärt heligt jävligt förbannad, hotar jag Gösta att om han tar ett steg framför mina fötter får han se på icke pedagogiska träningsmetoder. Vilket förstås Gösta gör, här kommer det in lite censur, sen tror jag att Gösta inser att även ifall han gör som han vill för det mesta så var det nog inte läge nu att pressa sin matte ännu en bit över gränsen. Signe det lilla aset som går lös springer hela tiden omkring lagom långt ifrån oss för att överblicka läget men inte involvera sig. Med en min som är helt obetalbar, ett retsticke flin, som om man inte är heligt sur och förbannad kan skratta åt. Jag går där och mumlar om att jag hatar hundar och att jag aldrig någonsin vill ha någon mer hund och här ruinerar man sig (det kan vara så att jag är lite lite oekonomisk ändå) för deras jävla skull och vad får man för det, ingenting, ett skadat knä och en bruten fotled. Jag hotar med att dom ska fan inte få något bra foder längre utan ett skitfoder som man köper på Maxi, dom ska alltid få leva i en hundgård så jag slipper se dom men sen kom jag på det bästa, det är att åka till dagiset och lämna dom där och aldrig hämta dom igen. Sen kom det lite mer gråt, svärande och mumlande, dock måste det ju erkännas att Gösta under hela denna tiden gick väldigt bra i kopplet, däremot såg han ju inte helt harmonisk ut. Signe det fanskapet höll sig fortfarande undan, inte förrän jag öppnade bakluckan i bil kom hon fram och hoppade in.

Härligt att man är en stabil, pedagogisk och harmonisk människa, jag minns att Ceasar Milan sa att man inte ska blanda in känslor i sin hunduppfostran utan bara energier, jag tror inte han hade varit helt nöjd med mitt sätt att hantera mina hundar i morse.

Vad är kontentan av detta, att kvinnor, PMS, understimulerade Dobermann vars ägare inte har lärt dom att gå i koppel ska man inte blanda ihop, eller vad säger man.

Tack och lov är det väldigt väldigt sällan som jag uppför mig som en schizofren psykopat med mina hundar, fast det är ju ingen ursäkt när det väl händer.

Jag stukade min fot en gång när Ebbabebba och Agnes var med, då gick Ebba fram och ställde sig hos mig som tröst, en annan gång råkade jag cykla på ett cykelställ, flög en bit och landade på en stor sten med höften (det gjorde väldigt super mycket ont), då la sig Ebba hos mig tills jag hade hämtat mig, men mina nuvarande två ”vi har väldigt stora ego och bryr oss bara om oss själva” hundar dom är fan inte mycket och hänga i granen när man är skadad och har ont. Jag vill reklamera båda två, är det möjligt ;)

5 dagar

Våra fem små herrar växer så det knakar. De har en stark vilja, och gallskriiiiiker om de tycker något är fel. Tex om mamma hamnar för långt bort, eller favorittutten är upptagen. Värst av allt tycker de nog unisont är fotografering.

Endast fem dygn gamla (unga) har de idag haft sin första dåliga dag - de blev nämligen förevigade:-)
Dotter Felicia Lemmeke har fångat femlingarna på bild, och de blev lika underbart söta på kort som i verkligheten. Nästan....
TACK Felicia, ett toppenjobb som vanligt! Och ärligt talat tror jag Grabbarna Grus överlevde sessionen också:-)) 

En bra dag består av att sova, äta, få mys av mamma, sova mer och äta lite till. Ungefär så. Mer dramatik är det inte i valplådan för stunden, mest kanske när mamma Smilla skall ut och vi -snabba som blixten byter filt- innan den stressade mamman sladdar in till sina små igen. Hon rastar sig på ungefär en hundradel, och max fem gånger per dygn. Helst vill vår hängivna mamma ligga likt en strandad val i lådan, pussa på de små och äta god mat på sängkanten. Och det är väl ungefär vad hennes dagar består av. :-)
Hon låter oss tvåbenta titta lite snabbt, fota valparna kan man göra, men med mammahunds protest, och hålla dem i famnen går verkligen inte för sig. Smilla vill ha sina barn för sig själv.

Här är iallafall småpojkarna, som förövrigt skall ha namn på bokstaven R. Parfymnamn givetvis. Förslag emottages tacksamt!

Svart Hane med blått halsband

Blå

Svart Hane med grönt halsband

Grön

Svart omärkt hane

Omärkt

Brun Omärkt Hane

Omärkt

Brun Hane Orange halsband

Orange

En förlossning kort och gott

Ute blåser storm.
Vita vindar och piskande isdroppar knackar på fönstren, och jag hör hur det viner och tjuter kring husknuten.

Inne är det tyst och stilla. Mörkt och lugnt. Egentligen borde jag tycka om lugnet, det är precis som det skall vara vid en förlossning.
För Smilla föder, lugnt, sansat och erfaret. Fast hon har aldrig varit mamma tidigare verkar det nästan som om hon aldrig gjort annat. Hon flåsar, bäddar och arbetar med sin kropp när värkarna ger sig tillkänna.
Så kommer den första valpen, jag ser hur huden buktar hårt ut under svansen, och med ett par tre, kraftiga tryck är den plötsligt ute i världen. Han ligger stilla mellan sin mammas bakben, och rör sig inte heller när hon tvättar honom. Jag dunkar till honom lite och nyper honom hårt i skinnet, medan jag hjälper Smilla att ta bort fosterhinnorna. Då vaknar han till, och skriker i högan sky. Hans bruna mamma blir orolig och tittar förebrående på mig - ”Vad gör du med min baby?!”
Den sura babyn förlåter oss nog förklarar jag för henne, och sätter mig tillrätta för att bara njuta av synen framför mig.
Den lilla nya världsmedborgaren protesterar mot sin mammas envetna tunga, men så blir han ju också ren och torr. Strax försöker han klumpigt, men målmedvetet att ta sig till maten, ett företag han lyckas snabbt med. Det blir tyst igen, endast små pip och suckar kommer från den lilla, ganska nöjda, babyn.

Vi delar en skinkmacka ihop Smilla och jag, och när hon börjar pressa på igen känns det som om jag också har värkar. Och det har jag ju, sympativärkar.
Nästa valp anländer, och jag hinner filma hans ankomst. Det är också en hane.
Även han arbetas metodiskt ut i världen, och just som han hamnar utanför sin mammas kropp, på filten, går strömmen och det blir svart.
Vi har strömavbrott. Igen.
Elen har kommit och gått under hela jul och nyårshelgen. Igår, fredagen den 13:e var den borta flera timmar (förstås), och idag har den givetvis valt att lysa (ja, jag försöker vara rolig!) med sin frånvaro.

Det betyder att vi inte har värme, ljus, vatten eller ström. Inte det roligaste som finns med ett hus fullt med hundar, katter, människor och en valpande tik. Moderkakor, blod och fostervatten är skönt att tvätta bort så fort det dyker upp. Och dyker upp gör det, när en 35 kilos välväxt doberdam ger liv.
Jag försöker tänka positivt, och övertalar kroppen och min hjärna att det bara är skönt att sitta här i tystnaden. Att de levande ljusen är stämningsfulla och hur fridfullt det är här inne när nordanvinden jagar med sina långa fingrar där ute.
Mina försök lyckas väl sådär. Inte är det speciellt kul att ta emot valpar i skenet av fladdrande stearinljus, men det går ju det med.

Nummer tre och fyra anländer med några timmars mellanrum, och strax efter kom ljuset tillbaka. Om det stannar vet bara han där uppe, och Vattenfall.

Vi tittar noga på de små och ser att vi inte sett fel i mörkret - vi har fått fyra tjocka, välmående Prinskorvar. Två bruna och två svarta.

Så kom ljuset tillbaka, äntligen, men förlossningen som ju hade gått som på räls avstannade. Smilla fick mat på sängen, en ordning alla våra födande och ammande djurmammor får, samt en kort rastning medan det städades hos hennes fyfödda. Det är rent otroligt hur slaskigt det blir när en storväxt tik får smått.
Valparna ser underbart söta ut, där de ligger; knubbiga, kortbenta med trulig uppsyn på den rena filten, och väntar på sin mamma. De mumlar lite när vi flyttar på dem, och protesterar om vi blir för närgångna.

Fortfarande händer ingenting, Smilla tar en powernap, och jag börjar fundera över vilka veterinärkliniker som har öppet denna lördag. Jag hoppas verkligen inte vi måste åka in…. Det är alltid nervigt med valpningar, roligt när det går bra, och inte alls kul när det går dåligt.
Att tvingas åka till veterinären är tidsödande, stressande för mor och barn och oftast en pärs för alla inblandade. Nåväl. Än har vi inte bråttom någonstans.

Jag tar också en powerbrake, städar lite, tassar runt kring valplådan, fixar, tittar till Smilla, och hämtar fika.
Kaffe latte är gott, och kakan delas systerligt med den födande mamman som blir JÄTTEhungrig varje gång någon tuggar i hennes närhet. De flesta tikar som är mitt uppe i en förlossning är ganska introverta, jobbar liksom i sig själv, och knappast någon vill äta. I alla fall av rasen dobermann.
Smilla tycks inte veta om dessa sanningar. Hon tittar lystet på fikabrödet, och när det är uppätet får hon lite mer mat, fast hundmat den här gången. Jag hoppas att det skall ge henne en skjuts i värkarbetet.

Flera gånger har jag också känt efter inuti Smilla, ibland kan man ha tur och få fatt i en motsträvig unge, och helt sonika dra ut valpen. Men ingen baby i sikte, och vi går ut och springer och hoppar. (Detta hjälper också till att stimulera värkarbetet. En tik som har svårt att få ut en valp skall alltså inte ta det lugnt, utan snarare sättas i rörelse)
Eftersom vi inte har några trappor att springa i tar vi med pannlampan och en handduk (ifall nu någon tänker födas ute i vinterlandskapet) och släpar med den stackars mamman som inte alls vill gå ut och gymnastisera.

Haha, jag undrar vad bilisterna tror vi gör när de svischar förbi. En knasmänniska med illlysande pannlampa och chockrosa neonreflexjacka försöker muta den välväxta, motsträviga dobermanndamen till att springa.
Det går sådär. Smilla tittar vänligt, men lite uppgivet på mig. Hon är trött.
Jag tycker synd om henne, men valpen måste ut. Vi springer lite till, och sedan går vi in. Smilla sladdar runt hörnet, det är bråttom att ta sig fram till de små!

Hon kliver försiktigt ned i lådan och nosar fundersamt på de nya filtarna. Hur många gånger har vi bytt wetbeds under den här förlossningen?
Jag vet inte, det är så många att jag tappat räkningen redan. Mammor vill ha rent och snyggt, vare sig man är människa, katter eller hund.

Någon valp verkar fortfarande inte vara på väg, och jag undrar nästan om jag har fel. Är det kanske färdigt? Blev det bara fyra? Var är de beställda tikarna?
Strömmen är fortfarande på, så vi har i alla fall ljus, jag kan tvätta hundfiltar och surfa medan vi väntar. Trevligt.

Så går minutrarna, timmarna, och så tar värkarna vid igen. Jag känner efter, och når ett litet huvud, som är så nära, men ändå så långt borta. Mina fingrar är alltid för korta, typiskt…. Jag når precis så långt fram att jag ändå inte kan haka fast mig i valpen, bara toucha vid nosen.
Nära skjuter ingen hare.

Väntan är min bästa vän, och efter att vi har umgåtts ett tag tar Smilla i för kung och fosterland, och plötsligt är han här! Han.
Hundguden tycker tydligen vi skall ha pojkår i år, och börjar med att dela ut fem, fina och välväxta grabbar till Jean Dark.
Jaja, vad är väl en bal på slottet - och det har ju visat sig genom åren att vi företrädesvis får fram mer vinstrika hanar än tikar. Så vi får se det från den ljusa sidan tänker dottern och jag, när vi inspekterar femlingarna, pussar lite på de små näsorna, fingrar lite på öronen och beundrar de små tjocka tassarna. Helt oanvända trampdynor är det gulligaste som finns. Trubbiga, rena och liksom helt oanvända….J

Vi byter filtar och städar igen. Tvättar golvet för vilken gång i ordningen, fräschar till vatten och mat och pussar lite extra på den nyblivna mamman.
Tvättmaskinen mullrar stillsamt, och jag sänder en tacksamhetens tanke uppåt, över att vi kan tvätta och har ljus.
Smilla pysslar, fixar och grejar med de små, hon verkar trygg och självsäker. Tänk att få ett knippe ungar och bara sådär, plötsligt, så vet man hur man skall sköta alla. Utan att ha läst vare sig Barnaboken eller gått föräldrakurser.
Hundar är fantastiska!

Så är klockan midnatt.
Det är nu nästan 12 timmar sedan första valpen anlände och allt är lugnt. Smilla har fått ungefär en valp varannan timme, vilket är helt normalt för rasen dobermann.
De är ganska långsamma vad gäller förlossningar egentligen. Konstigt, så snabba de är med precis allt annat. :-)
Kineser och dvärgpinschrar får lika många valpar på två-tre timmar.

Familjen går till sängs, och jag funderar på om John Blund är välkommen, eller hur jag nu skall göra.
Mor och barn vilar i en varm hög, Smilla andas med långa, djupa andetag och runt henne ligger fem små korvar och andas sådär snabbt och fjärilslätt. Just så som bara nyfödda kan. De andas ljudlöst, men ändå hör man det.
Formar små munnar i söta trutande miner, smaskar lätt i sömnen och rycker till i okordinerade rörelser.
De ser ut som tjocka sälbjörnvalpbabysar.

Var det en värk jag såg!
?
Vet inte. Ingen förändring i valplådan. Alla sover.
Jag hänger runt lådan, surfar lite, plockar lite, klappar på trötta familjen, och gäspar själv.
Bäddar bredvid Smilla och de små.
Det kan nog vara vettigt att försöka stjäla lite sömn.
God natt.

Jag vaknar några gånger i timmen. Flyttar på en baby som hamnat bakom mamma.
Makar en bortkommen skrikande hundvalp närmare matbaren. Hjälper de små som blivit osams om en tutte.
Kissar mammahund som behöver ut. Fyller på rent vatten i skålen (jag gjorde ju det innan vi gick och lade oss…?)
Somnar om. Vaknar av ett ljud. Fick hon en valp till? Näe, bara ovana ljud. Ljud vi hört så många gånger, men som lätt glöms bort när de inte används.
Förlorar mig bort i tankar där jag ligger och tittar på den stillsamma familjen i nattlampans sken.
Valpar är otroligt söta. Alla nyfödda är speciella.
Tar mig i kragen och somnar om. Mammahund sover redan, fast med ett halvt vakande öga på sina små. Nyförlösta mammor -av vilken art de månde vara- sover egentligen aldrig har jag märkt.

John Blund kommer snabbt, och även om jag sover med ett lyssnande öra till den nyblivna familjen samt räknar valpar en gång i timmen, är det skönt att vila efter en lång dag.

Lika fort som jag stängde ögonen vid sex är de uppe sju. Solen skiner rosaskimrande på himlen, och det lyser nästan trolskt över åkrarna. När vi går ut på första kissrundan står dimman runt huset, och på väg in igen korsar tre stora älgar vägen. Smilla får bråttom, bråttom in, hon, precis som alla nya hundmammor vill inte alls ut och rasta sig, och man får släpa ut dem under lock, pock och envis övertalningsförmåga. Lika långsamt som det går ut går det fort in.
Jag hjälper henne ned i lådan, och hon tycks räkna, och räkna sina små. Nosar, luktar, tvättar och kolla, ingen har väl varit där medan vi var ute?
Det har ingen, bara jag som bytte filtar medan hon drack, och sakta börjar den oroliga raggen på Smillas rygg lägga sig. Efter att ha legat i en ostkrok, med alla sönerna intill sig och huvudet över dem, slappnar hon av och lägger sig på sidan.
Grabbarna grus är inte sena att ta för sig, de är som valpar alltid är - H.U.N.G.R.I.G.A.

Så är det frukost för två och fyrbenta, och dryga 24 timmar efter den första valpen anlänt är valpningen klar.
Smilla och jag pustar ut, vi har varit halvvakna i 48 timmar, en förlossning startar ju ofta långt innan valparna krystas ut, och jag konstaterar att efter dagens obligatoriska långpromenad med de övriga hundarna blir det en lugn dag idag i Vita Huset.

Ingen förlossning är den andra lik. 

Jag har fött tre barn och upplevt hundratals hund, katt och smådjursförlossningar. 

Alla har varit ensamma i sitt slag. 

Unika, sällsamma och nära upplevelser. 

Här är vi fyra

Fortfarande en kvartett

Sträcka på benen,
gå en runda och dricka en klunk är ett måste mellan varven

En chokladpojke

Sova vid matbaren gör alla små

Helt nyfödd, med en söt oanvänd liten fot...

Jag är också lika söt. Fast brun:-)

En brorsa är bra att ha och ligga nära

"Får jag tillbaka min baby!"

Vår babymarsipangris

Jean Dark Twiggy växer och växer. Hon testar små promenader på golvet, och man kan hitta henne på upptäcktsfärd lite här och var:-)
Hon är underbart söt, liten, marsipanaktig och med stora, fundersamma ögon.

Idag har hon förevigats av Sofia Lemmeke, den tredje fotografen i vår familj:-)

Liten Twiggy på upptäcktsfärd:-)

Femlingarna

Vi har fått valpar!
Fem välväxta, knubbiga och mycket försigkomna nyfödda hanvalpar ligger och myser med mamma Jean Dark Kylie Minouge.

Förhoppningen var förstås också några flickor, men det verkade inte Hundguden ha till oss denna gång.

Kanske får vi fler tjejer i årets kommande dobermannkullar, time will tell.

De små grabbarna är fallna efter den otroligt vinstrika, estländska hanen Yacheero´s Pando Pandero och vi har stora förhoppningar på denna kull.

e. IPOIII KK3 ZTP V1B ADpr EST LTU JCH LIT JW -09 FIN CLUB W-09 EST CLUB W-11 EST & LE& LIT& RYS & VITRYSK & FIN & POL & BALCH Yacheero´s Pando Pandero
(e. EST LV LTU BLR RUS UA PL BALT CH BALT EST LV LTU JCH ZTP V1B IPO 1 PJK 3 KK 3 BH Yacheero´s Dero Descaro 
u. INT LTU LV EST BALT BLR RUS UA PL CH LTU RUS BLR EST JCH LV W07 LV Cl W ZTP V1A IPO2 
Odette Hanired del Rio Bianco)

HD-A 
AD-UA
Fulltandad m korrekt bett 
CAH - UA
VWD-UA
PHTVL/PHPV Katarakt-UA
DCM-UA 2011
IPO III 

u. Korad Lp Jean Dark Kylie Minougue

(e. KORAD NUCH SDV ungh-04 NDV-05 Neumûnstersieger 05 
& 06 SDV-06 Scand Dob W-06 FDV-08 
Jean Dark Yang 
u. KORAD SDV ungh-03 SDV-03 KBHV-03 NORDV-03
SV-04 SDV avel-06 SDV -06 
Smart Wood Hills Lóréal)

HD-B
Fulltandad med korrekt bett
PHTVL/PHPV Katarakt - UA
DCM -UA 2011
Uppflyttad till lägre klass spår
Uppflyttad till lydnadsklass II

Debutanten Luna

BIR Bed-Ma´s Easy To Love och BIM Jean Dark Lady In Red
Domare K-E Johansson

Idag har lilla Jean Dark Lady In Red debuterat i ringarna. Efter ett uppehåll över jul och nyår, samt med 2011 års sparsamma tävlande, kändes det skoj att komma ut på tävlingsbanorna igen.

För egen del hann jag upp tidigt, bada och göra inordning fröken Luna, jobba lite på pensionatet, dvs morgonrasta och mata, samt ta hand om våra egna djur lite extra. Frukost hanns också med, och mätta, belåtna och inte alls stressade anlände vi till Sollentuna Badmintonhall under förmiddagen. :-)

Vi checkade in, köpte katalog, insöp den mysiga stämningen, babblade med vänner och bekanta som dök upp, och bara vilade ögonen på alla dessa vackra valpar som fanns överallt i hallen.
Längst in i lokalen hittade också vi bra platser, packade upp, och gjorde oss hemmastadda.

Då ringer plötsligt telefonen med bestämd signal, och jag blev beordrad hem.....
Dobermannvalpar på G.
Så är livet som uppfödare. Tikar valpar när de vill, och bebisarna vill komma ut.

Jag packade ihop, vinkade hejdå till dotter, hund och goda vännerna och åkte hem på sliriga, halkiga vintervägar.

Rapporterna kom plingande till min telefon istället. Den funkade någorlunda där jag satt hemma med valpmammahund, levande ljus och små nyfödda i strömavbrottet som kom och gick.

Luna visades fint av Felicia och slutade på första plats av de små tikvalparna. I BIR tävlan fick hon dock se sig slagen av en prydlig, vinstrik puffkille.

Vi är jätteglada över vår lilla glada tiks första utställningsdag, och ser med tillförsikt fram emot nästkommande tävlingar.

Födelsedagsbarnen

Kia, Smilla och Ella

Idag, fredagen den 13 fyller mina hjärtebarn fyra år.
Idag är det fyra år sedan de små K-Valparna föddes i mina händer, på Ultuna Djursjukhus, dit vi fick åka med mamma Lara då en av valparna vägrade komma ut.

Den lilla svarta tiken låg dubbelvikt (!) inne i livmodern, och satt som berget. Just som vi baxade upp vår omfångsrika mammahund på röntgenbordet flög ”proppvalpen” ut som skjuten ur en raket. Den levde inte, men det gjorde nästkommande valp som ramlade ut av bara farten, kändes det som.
Några små tjockisar anlände timmarna efter, och det beslutades efter det att förlossningen fick fortsätta hemma.
Allt gick bra, och framåt förmiddagen låg vår finaste Mamma Lara stolt med sina sju barn. Fyra hanar och tre tikar. Både bruna och svarta, precis så som jag hade önskat och hoppats.

Idag har dessa små gryn födelsedag. Sin fjärde. Som tiden går!

De växte, och växte och växte. Det blev en bra kull, alldeles superbra, nästan bättre än man ens en gång vågar hoppas som uppfödare.
Sunda, arbetsglada, vackra och snälla dobermann. Just så som jag tycker en bra dobermann skall vara. Så blev alla sjulingarna!

STORT GRATTIS till Ella, Kia, Smilla, Kanonen, Kinge, Fred och Exit i himlen. TACK till alla duktiga, ambitiösa och härliga valpköpare -Ammi & Anders, Tessan, Maria & Robert, Jill, Becca, Elaine och Mia.

Det är så kul att samarbeta med er - och ni är en källa till glädje och inspiration för mig som uppfödare!
Jag hoppas vi får många fina år tillsammans framöver också. :-)

Stolt mamma pustar ut

Lilla Grön
Sedermera:
Korad BH IPO I BSL II ZTP ViB Neumunstersieger -09 SDV ungh-09 Vice World Winner -10 VDH CH SEUCH
Jean Dark Kingdom

Lilla frk Rosa
Sedermera:
Korad Lp SPH I  fullcertad Jean Dark Kiss and  Tell 

Herr Orange, kullens alltid trötta Knubbsäl
sedermera
Korad NORD JV-08 NOV-10 C.I.B NO UCH VDHCH Jean Dark Kanon

Liten har blivit stor, Fred alias:
Korad NO UCH KBHV-10 C.I.B Jean Dark King Liqueur

Korad Jean Dark Kia Ora, blivande mamma under detta år... :-)

Smilla in action
Korad Jean Dark Kylie Minouge, som dessutom själv skall bli mamma vilken dag som helst







JÄTTEGRATTIS ALLA!
Vilka Härliga hundar vi har!!