Nu grät jag en skvätt... Och klichén "Hunden, människans bäste vän"

Som uppfödare får man vara med om mycket. Det mesta är livsbejakande, spännande och utvecklande. Jag får leva näranära andra individer, andra själar, på gott och ont. 

Mina barn får lära sig om livet, att Moder Natur ger, och att hon tar. Oftast är det positivt att dela vardag med alla dessa fyrbenta vänner, och de fyller en viktig funktion i vår -mestadels- stressade vardag. 

Som uppfödare får jag också en inblick i andras liv, och ta del av deras upplevelser med sina hundar och katter från oss. 

Ibland är det tungt och svårt, kanske har något djur vi sålt blivit sjukt, och en valpköpare är arg, sorgsen och besviken. 

Ibland har någon fyrbent flyttat till Nangijala, och den ledsna familjen hör av sig till mig. Det svider alltid i hjärtat att höra om andras förluster, det är något vi uppfödare så allt för väl känner till. 

Ibland får vi vara lite terapi för allt möjligt, tex "jobbiga unghundar-den-kommer-aldrig-att-bli-normal-jag ger-upp-varianten. Hundar som inte vill göra som ägaren vill, eller kanske ägare som inte tycker de hinner allt man bör med en brukshund. Valpköpare som vill utbildas och behöver stöd och peppning, eller kanske bara människor som behöver prata om allt möjligt och omöjligt, eller bara få information om våra underbara raser. 

Häromkvällen fick jag ett brev som berörde mig mycket. Ett brev som så fint beskriver den oerhörda kärlek som kan uppstå mellan människa och hund, och återigen, varför just hunden är vår bäste vän. 

Jag har haft många hundar, och detta extrema, speciella band uppstår med några av dem. Det är de man älskar alldeles extra mycket. Och De Älskar tillbaka. Alltid. 

Min valpköpares rader är fantastiska, kärleksfulla och framförallt starka. Jag hoppas de kan få oss alla att tänka efter, och försöka vara våra fyrbentas bästaste vänner tillbaka. För det är de värda. 

Jag har ändrat namnet på de inblandade hundarna till X och A. 

Stort TACK till X och A:s matte, som lät mig publicera hennes brev. Jag är stolt och glad över Ditt fina brev, och oerhört glad på Dina vägnar att Du mår bra och lever! 

Hej Jeanett!

Vill bara skicka ett mail till dig, för att tacka dig för att du gett oss X. Våran första, våran prins.

Idag räddade han antagligen mitt liv. Hade det inte varit för honom, hans är ärlighet, hans selektiva vakt och hans otroliga förmåga att läsa människor så hade jag kanske inte levt eller i alla fall inte vart den jag fortfarande fick vara- tack vare honom.

Han är misstänksam- visst det kan ha sina nackdelar och folk uppskattar inte alltid hans sätt att betrakta och analysera. Han är jättestor och vissa tycker att han är rent av skräckinjagande- folk byter sida av vägen och mammor med barnvagnar vänder i motsatt riktning(fast han bara vill slicka glassen från deras ansikten:)).

När han känner att han måste låta, låter det mycket, som en dinosaurie, och alla varelser som har har flykt i sig drar sin kos.

Att han är så otroligt positiv och entusiastisk kan ibland slå över till "jobbig".

Men hans stora bruna ögon, hans klokhet, hans enorma hjärta och all kärlek han ger. Hur han tar hand om A som att hon vore hans egen avkomma. Han leker så försiktigt med henne, springer vid hennes sida, och varje gång hon klarar någonting hon inte kunnat förut, kan man nästan se stolthet i hans ögon. Från första dagen hon kom, tills nu, har det aldrig funnits konkurrens. Han har aldrig tävlat om uppmärksamhet, bara älskat henne.

Hur han ligger på min kudde och snusar mig i nacken varje natt, trots att det är sommar och 30grader varmt kryper han in under mitt täcke. När jag vaknar ligger han där, tittar in i mina ögon, ger mig en puss på munnen. Sträcker på sig, smyger förbi A (han vet att hon är morgontrött och inte vill bli störd) och kilar före mig ut i badrummet, han vet att det är dit jag går först. Lyckligt skuttar han ut på tomten, rusar av sig all energi, flera varv runt huset, för att sedan följa mig på morgonpromenad. Flera gånger tittar han upp på mig, för att säga att "det är bara du och jag".

Hur han stadigt följer mig vart jag än går, min skugga skulle svika mig innan än han. När jag kommer hem är han alltid överlycklig, som att vi inte setts på evigheter... Han tittar på mig med dyrkan! Hur kommer det sig att jag förtjänat hans eviga, konstanta och villkorslösa kärlek?

Du förde oss tillsammans. Jag vill att du ska veta hur mycket det betyder. Du har också gett oss A, vår bebis, som vi älskar så löjligt mycket. Om inte du fanns hade inte vår familj existerat i den perfekta form den antagit nu.

Ikväll råkade jag ut för något fruktansvärt. X, av någon anledning, kände av det- som att vi är länkade tillsammans trots ett avstånd på säkert en kilometer. Han tog sig på något sätt ur huset, och räddade mig. Kanske var det mitt skrik. Det är helt sjukt, som en film. Och folk tycker illa om dobermanns...

Jag kan inte ens beskriva hur mycket han betyder för mig.

Tänkte att du säkert vill veta vilken fantastisk individ du född upp. Han är perfekt. Dobermanns får spela skurkarna i alla filmer. Från stora Hollywoodfilmer till löjliga barnfimer med animerade hundar som kan prata, så det är inte så konstigt att samhället får en skev bild av dessa fantastiska hundar.

Egentligen är de hjältar.

Mvh,