Klappat och klart

Just hemkommen.
I öronen hör jag vattnets mjuka vågor, känner den solvarma lukten hänga runt och kvar i näsan, och blundar jag  tror kroppen att den kan öppna ögonen och vara tvungen att kisa på grund av den starka solen.

Så är det ju inte. Vi har nyss kommit hem, fått ett stressanfall på flyget (var det verkligen så länge sedan jag hade småbarn, och varför placeras man med arga och trötta minimänniskor framför, bakom sig samt bredvid på flyget??) frusit oss blå i väntan på bussen till bilparkeringen och försökt gnugga ögonen i tron att det grå, mörka är något som fastnat på linsen.
Det var det inte. Bara november som härjar.

Efter nattens korta sömn, fick vi en lång glädjeträff med våra fyrbenta, och så körde vardagen på igen.

Idag har vi träffat Kaidie med en av mina absoluta favoriter i dobermannvärlden - den blivande pappan till vår R-Kull som förhoppningsvis föds i början av nästa år.

Brunbränd, huttrande och ovan vid bitande kyla har vi haft en lyckat träff idag, vår bruna tik tyckte att den ståtlige och vinstrika kavaljeren dög alldeles utmärkt, och nu kan vi bara hålla TUMMAR och TÅR!!
Fortsättning följer ... :-)