Åsikten på stranden

Himlen är ganska blå och solen håller på att vakna bakom molnen. Det är tyst men ändå inte. Vågorna rullar stilla upp över strandkanten och det välbekanta ljudet känns skönt i hela mig. Havet glittrar inbjudande och det luktar av tång, frihet och välmående.
Hundarna ser glada ut. Jag vet att det sägs att hundar inte kan skratta, men det är inte sant. Mina hundar har glada ansikten, lyckliga ögon och mungiporna uppdragna i leende flin. De hoppar och far i sanden och kastar sig glatt ut i vågorna för att leka tafatt.

Tania hoppbackar framförmig och hennes bedjande ögon hänger vid min hand där jag bär skorna för att kunna strosa barfota i vattenkanten.
Hon vill att jag ska kasta pinnar, stenar, leksaker ja, vad som helst som hon bara kan slänga sig efter, dyka och fånga och komma tillbaka med och bara vara superglad i hela sin spralliga dobermannkropp.
Twiggy är avundsjuk och biter henne i svansen men hon är så fokuserad att hon inte ens märker det.

En bit bort står en kille och fiskar, han är lika koncentrerad på sitt som mina hundar på att njuta. Jag ropar in de fyrbenta, lockar med godisar och lotsar oss förbi fiskeatilarjer, cykel, fiskar på fat och mannen med spöet. Jag tror inte ens han noterar att vi går förbi.

Halvvägs har vi en bänk som vi brukar nyttja. Jag älskar att sitta där och titta ut över horisonten, höra vågorna och känna livet i mig som Astrid Lindgren brukar säga. Och livet känns alldeles jättemycket när man sitter nära havet och bara känner hur sommaren är överallt och ens fyrbenta hoppar runt och är fulla med njut.

Jag sitter där en stund och känner plötsligt att jag inte är ensam.
Joggaren pustar och sätter sig på min bänk fast i andra änden. Han hejjar lätt och stånkar vidare. Jag vill sitta ensam, men det kan jag ju inte säga så jag säger inget utan vilar ögonen på naturen och hundarna som inte bryr sig om joggaren.
Mannen säger hej och jag svarar och tittar bort. Hoppas han kan ta sin svettiga kropp och bara jogga vidare.
Men det gör han inte, utan svarar glatt att han blir så GLAD att jag pratar svenska! För danska går ju bara inte att fatta. De där danskarna, de har ett vackert land, men de har ändå vääärldens fulaste språk. Har de typ en potatis i halsen? Normala människor kan ju bara inte fatta vad de säger. Men maten är god och naturen perfekt att springa i.
Jag säger inte så mycket, nickar lite bara, halvartigt sådär.

Joggaren makar sig närmare och vilar blicken på hundarna. Pekar och säger att de är fina. Frågar vad de heter och konstaterar att jag har många. SJU STYCKEN!!
Jag svarar inte, har hört det förr och orkar inte helt enkelt. Börjar istället plocka ihop kopplen och göra mig redo för promenaden hemåt, innan alla nakenbadare, småbarnsföräldar och hundägare tänker inta stranden.
Då säger han, kamratligt, joggaren, ”Du, dina hundar är verkligen vackra! Inte ofta man ser så snygga stora hundar, ståtliga och eleganta. Dessutom är de i toppkondition, det är schysst tycker jag. Feta hundar är skitfult.”

Han blinkar lite och makar sig närmare. Och lite förtroendefullt säger han tystare ”Jo, jag hoppas du inte misstycker, jag menar inte att vara elak eller så, men de där små?
Vad gör du med dem? De ser ju inte kloka ut…. Typ som små kräftstjärtar? Vad HAR du dem till egentligen? Ja, jag förstår att du har de stora, de väger upp med skönhet!”
Han avslutar sin tirad med ett leende och borstar bort några osynliga sandkorn från byxorna.

Jag reser mig och ler avmätt. Orkar inte förklara eller försvara. Konstaterar bara att det är dags att gå och att vi alla har olika smak. Att det är tur att det finns så många hundraser att man förstås inte måste ha fula hundar utan alla kan köpa en ras som är fin för just den personen. Och så säger jag hejdå och går.

Strosar långsamt hemåt i strandkanten.
Tänker att en del människor är märkliga. Varför känner de att det är okey att tala om att någon annans älskade hund är FUL?
Tänk om vi skulle göra så med tex kläder? Hoppa fram och i förtroende viska att ”Hej, din skjorta är snygg, men guuuuuuuud herreminje så hiskeligt fula skor du har! Varför valde du just svarta, brunt är snyggare och märket du valt är inte precis det hippaste”
Eller man skriver på Facebook om någons hus som de lagt ut bilder på, kanske vill visa sin fina trädgård eller annat.
”Japp, snygga blommor har du, men asså, allvarligt! Vad HAR du för hus egentligen? Inte snyggt alls faktiskt. Inte snyggt.
Taskigt tak och fönstren ser små ut. Trivs ni verkligen med det där?”

Eller ta i hand och hälsa, träffa någons partner och faktiskt fråga om vederbörande inte kunnat hitta en bättre livskamrat?

Jaja, jag bestämmer mig för att strunta i den kamratlige joggaren och hans små åsikter i förtroende. Vinden tar fatt  i mina små kräftstjärtshundars hår och det fladdrar i luften.

Jag tycker de är underbart vackra J

Saga i spat 

Luna 

Saga 

Galningarna får också vara med :-)