License to kill

Nyhetsmorgon står på och babblar förstrött till ingen alls. Barn och man har flugit iväg till skolor och arbete, snart ska jag ned på mitt jobb, måste bara städastäda lite till innan.
Valparna jagar katten, Tania dobermann muttrar surt och vill ha lugn. Twiggy har just plockat isär husses glasögon och ser gladpillemarisk ut när jag försöker rädda resterna. En helt vanlig dag hos oss helt enkelt.

Jag hör kvinnan på TV säga med indignerad röst:  ”Det är DAGS nu att klubbarna tar ansvar! De som har ansvar för fotbollen måste ta ansvar. Klubbarna, kommunerna, skolorna, ja för detta går inte! Jag gillar fotboll, men nu har jag slutat titta på sporten. Mina barn får inte heller se. Nu får de helt enkelt ta ANSVAR!”

Igår stod TV:n också på.
Jag hörde en ung man prata med värme i rösten om sin sport. Han var fotbollsgalning sade han. Han pratade om att när man var det, skulle man liksom hata motståndaren. Inte personen bakom motståndarlaget, inte individen bakom motståndarlagets supportrar, men liksom allt annat som hade med de andra lagen att göra.
Namnet, färgerna, accessoarerna, platserna, coacherna, spelarna, ja, you name it. (Så förstod jag det i alla fall) Det skulle man hata. Massor. Det gav spänning och sund krydda till sporten som han uttryckte sig. Jaha?

Jag har funderat på det där.
Hata.
Det är ett starkt ord.
För vad betyder det egentligen? VAD betyder ordet HATA?
Motsatsen till att hata är Älska.

Jag älskar några personer på jorden, och många andra är nära ordet älska. Jag tycker enormt mycket om dem.
En människa jag älskat mest i hela världen gick bort förra året, och när jag tänker på henne kan jag nästan inte andas. Huvudet vill gå sönder och tårarna bränner bakom ögonlocken. För sorgen river i hjärtat.
Sorg gör ont, det är fruktansvärt, men älska är underbart. 

Hat är motsatsen till att älska.

Jag funderar på om de som kastar ordet HAT omkring sig verkligen förstår innebörden av det. Att tycka så illa om någon annan människa att man hatar den?
Jag vet nog egentligen ingen alls som jag hatar. På riktigt.

I veckan har jag funderat mycket på att det finns en sport som så många människor älskar. Och i allt detta som de tycker så mycket om finns det här hatet?
Varför då?
Jag fattar inte det.

I veckan blev en pappa ihjälslagen. Han dog ensam i en folkhoper full av människor som älskar samma sak som han gjorde.
Fotboll.
De som älskar samma sport som den här mannen har bestämt att de hatar honom. Så de stoppade hans liv, en flaska i huvudet, spark, hugg och slag. De slog honom så han dog. Av kärlek och hat till sin sport?
Hans fyra barn som säkert älskade sin pappa över allt på jorden har ingen pappa mer. Bara i sitt minne.
Ett minne som han funnits alldeles för kort på jorden för att påverka tillräckligt. Hans fyra barn fick alldeles för kort tid med sin pappa och deras mamma blev änka.
Hon blev ensam, utan sin livskamrat bara för att de som älskar samma sak som hennes man släckte hans liv.
För att det här hatet måste få utlopp. Hatet?

Hur mycket jag än vänder och vrider på det kan jag liksom inte fatta det här. Jag får inte ihop det?

En av mina bästa vänner brukar säga ”Livet är så kort och man är död så länge” Det är verkligen sant. Det där slitna uttycket, "Fånga dagen", det är viktigt tycker jag.

I min värld är det mycket djur. Jag älskar djur.
Och jag är mycket engagerad och intresserad av de raser jag valt att leva med.

I min värld finns det också hat. Fast lite tvärtom mot fotbollsvärlden kan man säga. För jag har aldrig sett någon boxerägare slå ihjäl taxmänniskorna längs ringside. Och jag har aldrig hört om upplopp och kravaller mellan siames och perserfolket efter en utställning?
När jag tänker på hur det skulle kunna se ut drar jag på smilbanden där jag sitter och skriver. För vad knasiga de är, fotbollsmänniskorna.
Så är det ju verkligen inte i min värld.

Fast.....
I min värld behöver man egentligen inte gå så långt, faktiskt inte längre än ut på nätet, så kan man tyvärr stöta på hat.
Fast människorna använder det på varandra, de som har samma raser?
De skriver fruktansvärda saker om andra som älskar samma hundar, katter eller hästar som de själva.
De åker långväga för att tävla och sitter absolut inte med sina medtävlande vid ringen – OH NEJ! Rasfränderna är nämligen I.D.I.O.T.E.R.
Och idioter får sitta ensamma. Faktiskt.

Idiot blir man när man parar fel hund/katt, köper fel hund/katt, vinner för mycket med sin hund/katt eller helt enkelt bara har fel åsikter.
Man föder upp ett sjukt djur eller flera eller kanske bara har lite (eller mycket) framgång. Då är man idiot, med licens för andra att jaga?

Istället för att glädjas åt att den ras man älskar tillsammans får synas och kanske entusiasmera fler att vilja ha dessa underbara djur skriver man all skit man kan komma på på nätet.
Anmäler människor till SKK/SBK/Polisen/Skattemyndigheten/Socialen/Miljö och Hälsa och fler kluriga saker som inte jag kan komma på här och nu.
Man ställer till ett rent helvete för sin raskollega. Förlåt – konkurrent. Idioten. 

Förstås pratar man skit –

Hen vann för att hen haft sex med domaren/är bästa kompis med domaren/känner hunden. Hen sköter inte om sina hundar, föder bara upp sjuka hundar och mest bara för att tjäna pengar.
Hen kan inget, fattar inget och är dessutom FUL. Kolla bara!
Och så vidare.

Jag tänker på kvinnan på nyhetsmorgonen som krävde att alla ansvariga tar ansvar.
Jag tänker att hon missat det essentiella i saken. 

Ansvar är det vi alla måste ta.
VI måste ta ansvar för våra egna handlingar. VI måste ta ansvar för hur VI uppträder, och det börjar inte i klubbar, på skolor och andra offentliga ställen, det börjar förstås i våra egna hjärtan.
Ska klubbarna säga till oss att vi inte får slå glasflaskor och tegelstenar i huvudena på varandra så vi dör?
Ska klubbarna egentligen säga till oss att vi inte får skriva hemska saker om varandra på nätet så människor dör lite inuti. Och vill sluta med hund och katt?
Ska de ansvariga stoppa våldet?

Är vi inte ansvariga först och främst själva, när vi sätter oss vid datan, ringside eller på tävlingsplanen och pekar finger?
När våra munnar vill forma fula ord om en kollega, vi viskar skvaller i lönndom, eller vi uppfostrar våra barn som ska gå i våra fotspår?

Såklart vi är ansvariga själva.
Och tillsammans.