Ordningen återställd

Sådär. Allt tillbaka där det skall vara.
Efter utställningen i helgen, hade vi planerat in ett besök i en närliggande, underbar och penningslukande butik.
De har söndagsöppet, obegränsat med saker man (läs jag) VILL ha, och måste ha. Vackra, roliga, vita, ovanliga, onödiga och livsnödvändiga pryttlar.

På inrådan av en god vän (Tack Maria) åkte vi dit för att titta på Stene. Ja, jag vet inte vad han egentligen hette, men jag döpte honom till det så fort Maria kontaktade mig och berättade om honom.
Stene var grå, stor och med svart näsa och mörksvarta ögon. Han borde absolut bli min, och sitta majestätiskt utanför Vita Huset. Det bestämde jag mig för direkt jag hörde om honom.

Vi hittade vår utvalde ganska snabbt, medan vi tog oss från rum till rum i den otroligt välfyllda affären, suktandes mest efter allt vi inte kunde få.
Han satt där mellan stegrandes hästar, boxrar, labbar, mopsar, katter, lejon, lusthus, blomkrukor, och annat varierande liv och rörelse i sten.

Med gemensamma krafter, och då menar jag KrAfTEr…!!! Fick vi in Stene i min bil. Tre personer, en pirra och några knäckta ryggar senare tronade han med pondus och stil, stolt på bilgolvet, hela vägen till vårt hem, där han släpades ut under stånk och stön, och lite allmänt skratt och gnäll.

Nu sitter han fint där ute, på den plats där hans företrädare också tronat, innan de stulits av klåfingriga och mindre nogräknade personer.
Stene passar perfekt här ute, och jag är glad att Vita Huset nu igen har en fin profil framför portarna att vila ögonen på.
Förhoppningsvis hittar vi snart en kompis till Stene, det är ju så att ensam inte är stark, vare sig man är en Stene eller en vanlig hederlig tvåbent.
Jag hoppas också att den nya kompisen inte väger riktigt lika mycket som Stene, 100 kg var TUFFT att baxa in i bilen, även om jag kan ta i när det behövs:-)))

Lite tomt utan en kompis, men ganska fint ändå...

Stene
Vår nya dobermann