Arg som ett bi

Hundarna och jag har en favoritväg vi brukar promenera ett par gånger i veckan. Den går över stock och sten, åkrar, äng och i skog. Aldrig möter vi någon annan än kanske grannen som tränar sina förnämliga travhästar, eller kanske älg, rådjur eller de ganska (i mina ögon i alla fall) onödiga vildsvinen.

Igår upptäckte jag just som jag gick och filosoferade att jag nästan stötte in i en bil (!!) och en bit bakom den höll två personer på att lyfta stora lådor med ben på in i skogen. Både hundarna och jag tyckte det var märkligt, men eftersom ingen av mina åtta vovvar sade ett pip, bestämde jag mig för att vika av och slippa koppla mina följeslagare.

Lådorna i skogen tänkte jag inte mer på förrän idag, då vi faktiskt tog samma tur, och jag återigen gick i mina egna tankar.
Dem väcktes jag abrupt ur när Jenna skrek, och hon lät både skräckslagen och rädd. Det blev jag med - Jenna Sammetsöga brukar vara en ganska tyst hund, och när hon skriker, ja då känns det INTE bra!

Jenna hade sprungit fram till de okända lådorna på ben, och i samma sekund som hon satte nosen på dem, anfölls hon av miljarder (så många kändes de som) bin eller var det getingar? Jag vet inte, och det gick inte att se.
Min fina hund sprang runt och ylade i ett hav av surrande, brummande läskiga monster. De satt överallt på henne och stack, och stack och Jenna skrek och skrek. Det var inte kul, och jag som alltid har mobilen i högsta hugg för att föreviga det som skall bli minnen, hade inte en tanke på fotografering kan jag lova!
(Men för den som har en gnutta fantasi går det säkert lätt att få fram en bild på näthinnan hur otrevlig vår förmiddag där på den vackra maskrosängen plötsligt blev…)

Tankarna for genom huvudet, hur får man bort hysteriskt arga, stickande och galna getingar som satt sig i klasar på ens älskade hund??
Jag får ju erkänna att jag själv är ruskigt rädd för att bli stungen, och inte kände mig sugen på att närma mig getingsvärmen…

Både hundarna och jag rusade över ängen, bort från Jenna, medan jag ropade på henne, allt vad jag kunde.
Hon kom lyckligtvis rusande efter, och de tiotal envist stickande krigarna som satt fast på hennes kropp slog jag snabbt ihjäl. Stackars Jenna, hon förstod ingenting, och ont hade hon också, överallt tror jag. :-(

Väl hemma har vi plåstrat om vår lilla (stora) ynkliga Sammetsöga, och pussat extra mycket på henne. Vi hoppas inte hon får någon reaktion på händelsen, och blir dålig.

Vem sade att det är händelselöst att gå hundpromenader…!!