Ordningen återställd

Sådär. Allt tillbaka där det skall vara.
Efter utställningen i helgen, hade vi planerat in ett besök i en närliggande, underbar och penningslukande butik.
De har söndagsöppet, obegränsat med saker man (läs jag) VILL ha, och måste ha. Vackra, roliga, vita, ovanliga, onödiga och livsnödvändiga pryttlar.

På inrådan av en god vän (Tack Maria) åkte vi dit för att titta på Stene. Ja, jag vet inte vad han egentligen hette, men jag döpte honom till det så fort Maria kontaktade mig och berättade om honom.
Stene var grå, stor och med svart näsa och mörksvarta ögon. Han borde absolut bli min, och sitta majestätiskt utanför Vita Huset. Det bestämde jag mig för direkt jag hörde om honom.

Vi hittade vår utvalde ganska snabbt, medan vi tog oss från rum till rum i den otroligt välfyllda affären, suktandes mest efter allt vi inte kunde få.
Han satt där mellan stegrandes hästar, boxrar, labbar, mopsar, katter, lejon, lusthus, blomkrukor, och annat varierande liv och rörelse i sten.

Med gemensamma krafter, och då menar jag KrAfTEr…!!! Fick vi in Stene i min bil. Tre personer, en pirra och några knäckta ryggar senare tronade han med pondus och stil, stolt på bilgolvet, hela vägen till vårt hem, där han släpades ut under stånk och stön, och lite allmänt skratt och gnäll.

Nu sitter han fint där ute, på den plats där hans företrädare också tronat, innan de stulits av klåfingriga och mindre nogräknade personer.
Stene passar perfekt här ute, och jag är glad att Vita Huset nu igen har en fin profil framför portarna att vila ögonen på.
Förhoppningsvis hittar vi snart en kompis till Stene, det är ju så att ensam inte är stark, vare sig man är en Stene eller en vanlig hederlig tvåbent.
Jag hoppas också att den nya kompisen inte väger riktigt lika mycket som Stene, 100 kg var TUFFT att baxa in i bilen, även om jag kan ta i när det behövs:-)))

Lite tomt utan en kompis, men ganska fint ändå...

Stene
Vår nya dobermann

Hur skall det här gå....

Häromdagen blev vår blivande mamma Minnie fotad. Hon har två och en halv vecka kvar till beräknad förlossning, och med tanke på hennes superkull (nio valpar) förra året känns det som om jag får fjärilar i magen av att se hur hon ser ut nu.

Jag tyckte själv att jag var smart som använde en tioårig stillig och grånande herre som pappa. Engelska Frankie har lämnat fantastiska ungar, bla ståtade två av dem som BIR och BIM på Österbybruk förra helgen. Det passade mig fint, tanken på jättejättefina valpar, och inte så många.
Men Frankie har visst full sprutt på grejerna, 10 år eller inte, och Minnie, ja, hon verkar vara besläktad med en frögurka. :-)

Vi hade ju tänkt oss en sisådär max 4-6 stycken iår. Menmen, time will tell, och kanske är hon bara lite uppblåst.....
Hursomhelst, fortsättning följer.

Minniemus, 5.5 veckor gången. Pust och stånk. 

Vilken härlig regnig solig dag:-)

Klockan ringde tidigt. Kroppen skrek att det var natt, och hjärnan försökte säga samma sak.

Kattungarna åt dock glatt sin extremt tidiga frukost, de vuxna funderade lite, men sade inte nej till morgonfika. Jag badade och iordningställde våra hundar, packade färdigt bilen, och kände hur magen gladde sig åt frukost.

Mötte yngsta dottern i trappen, tidigare än tidigaste barnprogrammet på TV. Ledsen och sjuk. Torka tårar, städa upp, pussa och trösta. Byta kläder, lasta hund i bilen, rasta de som skall vara hemma, och springa in och ut efter glömdaviktigabraatthasaker.

Tidig morgonstund rullar bilen på E4:an och jag sminkar mig i McDonalds kön medan jag väntar på min frukost. Fast det var ingen kö, för ingen annan var uppe och ville äta. Och McDonalds var stängt. Det var så tidigt att man inte ens kunde äta frukost. Den intogs vid ringside väl på plats på utställningen, i form av en ruggigt onyttig och god morotskaka.

Sedan satte vi upp tältet, packade ur bilen, möblerade vårt nya hem för dagen, och såg solen gå upp. Ja, den hade redan gått upp, men det var faktiskt urtidigt, och där satt vi allihop i samlad tropp i en park i Österbybruk en svinkall, regnig söndagsmorgon.

Inte var jag ensam heller, vi hunduppfödare är ett segt släkte, vi är många självplågare, och vi har oftast underbart kul när vi utöver vår hobby. :-)

Nå. Men seriöst då så blev det en bra dag. Vi träffade goda vänner, det finns många sådana inom hunderiet, och många skratt och pratstunder blev utbytta.

Saga ställdes för första gången i år, och fick Excellent, Ck och en tredjeplacering. Lilla Lisa - Jean Dark Endless Love - debuterade i ringarna, och slutade på en hedersam fjärdeplats i juniorklass, med Excellent och CK hon med. Roligt att Jean Dark kineser nu kan ses i ringarna:-)

Jean Dark Endless Love

Medan solen började titta fram, och torkade resterna av vattnet från våra hundar, tält och det mesta runt oss egentligen, började rapporterna droppa in från dagens andra stora utställning i Vallentuna.

Här stod våra dobermanntikar som tvåa och trea bästa tik, och vinnande hane hade även han vårt prefix. Grymt kul dessutom var det att vår K.A.N.O.N kille idag fick ytterligare en titel till sin redan vunna, och ganska långa rad.

Mr Kanonfin:-)

Jean Dark Kanon är KORAD, vilket betyder att han klarat en av de hårdaste mentaltester vi har i Sverige.
Han måste också exteriörbeskrivas av en utbildad beskrivare på just vår ras. En som är utbildad just på dobermann, som kan vår ras mått, längd och detaljer ända ut i fingerspetsarna.
Han har erövrat mer än fem cert i Tyskland, för resspecialister och flera kända domare.
Han har vunnit cert i hård kamp på norska utställningar.
Han startade sin karriär fint med att bli det årets Nordiska Juniorvinnare för en känd dobermannspecialist.
Han vann sin första Vinnartitel i ett grannland, för ytterligare en utländsk raskunnig domare.
Han fick idag sitt sista cacib, som skall erövras i ett flertal länder, för ett flertal domare och det skall gå minst ett år mellan första och sista cacibet. Kanonen har cacib i Danmark, Norge och Sverige. Hittills:-)
Kanonen själv tar det mesta med ro. Han har sina stora fina tassar tryggt ståendes på backen, och rattar snyggt sin välväxta och vackertbyggda  korrekta kropp både i ringarna och på bruksplan.

Hatten av idag för Kanonen med familj, men också till våra vackra tikar, Jean Dark Kiss and Tell och kusin Vitamin, Jean Dark Miracle med vidhängande familjer. (Samt övriga tävlande Jean Darkare)

TACK alla för att ni visar våra fina hundar, jag är så stolt över er alla!

Minnen

Åren går. Flyger och är plötsligt bara minnen.
År 2000 föddes vår sista dotter, och året därpå blev Uno till.

Vår lilla tvåbenta blonda yrhätta for runt i livet, stod sällan still och var alltid glad. Hennes pigga kornblå ögon fick med sig det mesta av det som hände, och benen bar henne dit hon ville i snabb takt.

Det som inte tar livet av en, stärker en har jag fått veta. Och att dela vardagen med en social, nyfiken och påhittig unge, busigare än Emil i Lönnerberga har mången gång fått mig att dra en lättnadens suck när den lilla prinsessan stängt sina oskyldiga blå för natten.

2001 föddes vår U-kull, och här utmärkte sig lilla truliga, stabbiga och envisa Uno från första stund. Han var nummer ett, därav namnet,
och han visste det själv också. :-)

När de andra valparna fick mat var inte alltid Uno med. Efter idogt letande återfanns han ofta på sin sedermera favoritplats, inne i våra fruktbuskar. Där satt han gärna och studerade grannarna när de hastade förbi till hus, hem, arbete eller kanske buss. Han kanske lekte en stund med några av alla fina pipdjur, eller stökade lite inne på döttrarnas rum. Så kom han rultandes när han hade tid. Helt enkelt.

Uno stannade inte hos oss, utan blev en högt, högt älskad bästa kamrat hos våra goda vänner, Ammi och Anders.
Uno älskade allt och alla, och mest i hela världen sin tvåbenta mamma. :-)

Som en parantes i Unos liv, måste det också nämnas att han var otroligt framgångsrik i det mesta han företog sig. Titlarna ramlade in, och han visade framtassarna både vad gäller mentalitet, arbetsduglighet och skönhet.
När han föddes där, en sensommardag i augusti utmärkte han sig också direkt. Han hade nämligen en högst annorlunda svans. En mycket annorlunda, kort och ganska ful knorr.

Många är de som tittat lite extra, funderat över Unos svans och kommenterat den. Men för alla oss nära Uno, var han så oändligt mycket mer, än sin udda, lite fulannorlunda Knorrsvans. :-)

För mig har alltid Uno varit en underbar representant för dobermann rasen. Vänlig, klok, nyfiken och väldigt arbetsglad.
Han var också otroligt envis, något vi såg redan då han tultade runt i valplådan hemma hos oss.

Men en annan sak hände också. Mellan vår lilla uppfinningsrika Kajsa Kavat och den trofasta och kraftfulla stora dobermannhanen växte det fram ett fantastisk samspel.

Ingen annan än Sofia kunde gå med stora Uno utan att han drog ett endaste gram i kopplet. Han gick försiktigt och höll koll så att den lilla aldrig snubblade.
Ingen annan kunde kommendera, pussa, kladda och bara älska honom så mycket som vår yngsta kunde.
Sofia kunde ge Uno order till höger och vänster, och han uppfyllde dem alltid, vänligt och lite lojt. Nästan som om han hade ett litet överseende smajl i sitt ansikte.
Jag är säker på att han med sitt stora, vänliga hjärta kände sig som en ”extrahundfarbror” åt henne, och det var alltid fantastiskt att se hur härligt barn och hund kan ha det tillsammans.

Idag är vår dotter snart en tonåring, och Uno är en änglavovve i Nangijala. Men jag minns honom så klart och tydligt när jag sätter mina minnen på pränt, så tydligt att tårarna nästan letar sig fram i ögonvrån.

Men Uno skall man inte gråta över, man skall le åt minnet av den Underbara hunden, som gav oss tvåbenta så många minnen att få ha, resten av livet.

Tack Ammi, för att jag får skriva om din och Anders finaste Uno.

LP II

I dag grattar vi Ella och matte Mia. Duon har tävlat sin sista gång i lydnadsklass 2, och fick en fin andraplacering och bäst av allt - ett första pris.

Detta renderade Ellabellabrunnäsa, ytterligare en titel, nämligen LP II. Förhoppningsvis finns där babysar i den bruna magen, vilket gör att kommande bruks och lydnadstävlingar får vänta lite, men säkert är duon MIA-ELLA ute i den aktiva svängen igen till hösten. :-)

Bästa Paradoxen

Vi har varit en tripp i Skåne, och den var så trevlig!

Resan ned var som vanligt en lång sträcka grå, ful och tjatig asfaltsbit, men väl framme sträckte naturen ut sig och visade sig från sin bästa och prunkande sida. Även om vi var ganska långt från vattnet, känns det på både lukt och luft att närheten till det fantastiska havet finns där.

Vi fick bo ståndsmässigt hemma hos Gösta, som enligt pappret är dryga åtta månader, men enligt sig själv (precis som Karlsson på taket) är en man i sina bästa år! Man och man… våra fullvuxna små hunddamer som fick följa med på helgutflykten, var måttligt imponerade över Gösta och alla hans talanger. Mest fascinerad var nog den unge herrn över sig själv:-)

Förutom Gösta bor matte Susanne och nära släktingen Signe på samma adress som Gösta. Signe är förvisso också av rasen dobermann, men där försvinner också likheterna mellan de två hundarna.
Medan Chokladbruna Signe tog det mesta med ro, och såg sådär världsvan ut, for hennes lacksvarta ”lillebror” runt och upptäckte världen. Unga, valpiga, egotrippade och känslosamma dobermannvalpar är härligt roande och alldeles underbara att få uppleva då och då.

Gösta var en härlig prick, och han avslutade vår kanonhelg med att slå till och bli BIR-Valp på Hässleholms stora Internationella utställning på söndagen!!
När jag tittar på bilderna av honom, slås jag av hur vuxen han ändå ser ut. Fast egentligen är han ju bara en liten kille. I alla fall inuti. :-)

Tusen TACK för att vi fick bo hos dig Susanne, och tack också till Tessan, Eva och Felicia, för en härligt, rolig och god tjejkväll med en massa träning, fotografering och hundprat! Jag hoppas vi snart gör om det:-)

                                                                             Foto F. Lemmeke
Jean Dark Paradox 8.5 månader
e. Korad VDH (tysk) CH Jean Dark In Canto
u. Korad Smart Wood Hill´s Vivre Vivien

Andra hållet

E4:an åt andra hållet är inte ett enda dugg glamorösare.... ! Vi är iallafall hemma, trötta, slut och mörbultade. Fortsättning följer, bilder likaså.

Godnatt och Gäääääsp

Usch

så lååångt det är att bila hela vägen ned till Skåne............ Men det är bara att bita ihop.

Trevlig helg alla!

Kia och Yang

För en tid sedan fick jag en bild på Marias ögonstenar.

Två av juvelerna kommer från min uppfödning, och den tredje har Marias prefix:-)) Bilden var så fin, att vi självklart vill visa den, och därför lägger jag ut den i bloggen.

Den föreställer (lilla) Korad Jean Dark Kia Ora, som faktiskt blev vuxen till slut och hennes pappa
Korad LP I LP II CH SDV ungh-04 NDV-05 Neumünstersieger 05 & 06 SDV - 06 Scand Dob W - 06 SV-06 FDV-08 Jean Dark Yang.

Yang är en kille i sina bästa år, det har han alltid varit, och jag är säker på att han skulle svara så, om vi frågade honom. Han är nämligen alltid glad, humoristisk och vänlig. Precis som Karlsson på taket.

Men Yang börjar bli ordentligt till åren, och han fyller tio år 2012. Många minns säkert vår trevliga och vackra hane i alla hans framfarter på många ställen i Europa. Jag minns mycket väl de tunga vinster han rott i land, stolt travandes in fina titlar för en lång rad specialister som höjt honom till skyarna.

Yang själv är som vanligt oberörd, han har alltid bara varit glad att alla runt honom blivit glada, och mest intresserad av att hans matte skulle pussa lite extra på honom.

Här är inte en glamorös bild av storvinnaren, utan en bild av den riktiga Yang, och hans fina vardag.

Tack för bilden Maria, vilken underbar kille ni har!

Kia, Alexander och Yang 2011

Arg som ett bi

Hundarna och jag har en favoritväg vi brukar promenera ett par gånger i veckan. Den går över stock och sten, åkrar, äng och i skog. Aldrig möter vi någon annan än kanske grannen som tränar sina förnämliga travhästar, eller kanske älg, rådjur eller de ganska (i mina ögon i alla fall) onödiga vildsvinen.

Igår upptäckte jag just som jag gick och filosoferade att jag nästan stötte in i en bil (!!) och en bit bakom den höll två personer på att lyfta stora lådor med ben på in i skogen. Både hundarna och jag tyckte det var märkligt, men eftersom ingen av mina åtta vovvar sade ett pip, bestämde jag mig för att vika av och slippa koppla mina följeslagare.

Lådorna i skogen tänkte jag inte mer på förrän idag, då vi faktiskt tog samma tur, och jag återigen gick i mina egna tankar.
Dem väcktes jag abrupt ur när Jenna skrek, och hon lät både skräckslagen och rädd. Det blev jag med - Jenna Sammetsöga brukar vara en ganska tyst hund, och när hon skriker, ja då känns det INTE bra!

Jenna hade sprungit fram till de okända lådorna på ben, och i samma sekund som hon satte nosen på dem, anfölls hon av miljarder (så många kändes de som) bin eller var det getingar? Jag vet inte, och det gick inte att se.
Min fina hund sprang runt och ylade i ett hav av surrande, brummande läskiga monster. De satt överallt på henne och stack, och stack och Jenna skrek och skrek. Det var inte kul, och jag som alltid har mobilen i högsta hugg för att föreviga det som skall bli minnen, hade inte en tanke på fotografering kan jag lova!
(Men för den som har en gnutta fantasi går det säkert lätt att få fram en bild på näthinnan hur otrevlig vår förmiddag där på den vackra maskrosängen plötsligt blev…)

Tankarna for genom huvudet, hur får man bort hysteriskt arga, stickande och galna getingar som satt sig i klasar på ens älskade hund??
Jag får ju erkänna att jag själv är ruskigt rädd för att bli stungen, och inte kände mig sugen på att närma mig getingsvärmen…

Både hundarna och jag rusade över ängen, bort från Jenna, medan jag ropade på henne, allt vad jag kunde.
Hon kom lyckligtvis rusande efter, och de tiotal envist stickande krigarna som satt fast på hennes kropp slog jag snabbt ihjäl. Stackars Jenna, hon förstod ingenting, och ont hade hon också, överallt tror jag. :-(

Väl hemma har vi plåstrat om vår lilla (stora) ynkliga Sammetsöga, och pussat extra mycket på henne. Vi hoppas inte hon får någon reaktion på händelsen, och blir dålig.

Vem sade att det är händelselöst att gå hundpromenader…!!

KINGE KUNG!

Korad ZTP V 1B IPO I BSL II III VDH CH (Tysk) Neumünstersieger -09 SDV ungh-09 Vice World Winner 2010 Jean Dark Kingdom

Svensk Dobermannvinnare unghund 2009 

Kinge och F. Coppola 2010 

Tessan och Kinge

Å hej och hå

Världens sötaste "lilla" Kinge och" mormor"

Ja, så har Kinge varit i farten igen!! Med matte Tessan såklart, och det är så skoj att få ta del av de glada sms:en som kommer intrillande!!

I helgen som varit har Kinge Blivit godkänd i BSL III, med fina betyg och framförande som vanligt. :-)

Hatten av - igen Tessan, jag har tur som får ha Jean Darkare hos bl.a. dig!!

Rymmaren

Vi har en rymmare i familjen, en liten, liten kille som hatar att vara instängd. Han klättrar direkt över staketet, ramlar ned om han inte får fäste ordentligt, och springer i full fart över golvet. Håret stretan åt alla håll och kanter på hans lilla svans, säkert är han lite pirrig i magen över sina tilltag, men med bestämda steg och åsikter tar han sig också glatt in i vardagsrummet, och dundrar förbi allt som är i hans väg. Nåja, dundrar och dundrar….. Han väger väl sisådär 700 gram… !

Vårt lilla busfrö är en handfull stor, söt som socker, och som sagt var, totalt orädd. Igår kom han insladdande i vardagsrummet,
förbi Jenna som förskräckt vaknade ur sin sömn och plötsligt satt och såg lite yr i mössan ut. :-)
Den lille fortsatte sin framfart till Juni fick fatt i honom, och gav honom en omgång tvätt. Drypande våt lyftes han tillbaka in i kattbabyhagen, för att strax rymma igen.

Nu har vi gett upp, och får helt enkelt passa våra stora fötter, och se till att inget litet lakritstroll hamnar under dem. Vår lilla klätterapa är nämligen högt och lågt och överallt och ingenstans. Samtidigt:-)
Det är tur att han älskar att ligga i en varm famn och mysa också!

Rastgården för katterna

Utanför vårt hus har vi en landsväg. På den vägen får man köra max 70 kilometer i timmen.
Någonstans har vägverket missat i sin kommunikation till bilisterna - alla verkar tro att hastigheten utanför vårt hus är MINST 70 kilometer i timmen. Och för att inte göra fel, trycker de -gammal som ung - gasen i botten, och bara susar förbi oss.

Autobahn á la Vita Huset 

Det är ganska irriterande, och jag kan känna att nerverna dallrar till lite när jag skall korsa vägen och mina småhundar fladdrar ner i diket av de förbipasserande bilarna. Eller när man får lätt tinnitus, efter att några motorcyklar vrÅÅÅÅÅÅLat förbi, och mina öron nästan krullat sig ända upp i pannloben, i ren förskräckelse av oljudet de utsatts för.

Detta med bilarna gör att vi inte känner oss sådär supersugna på att släppa ut våra katter på tomten.
Katterna själva vill hellre än gärna ut, och för att döva mitt dåliga samvete har vi byggt dem ett stort, vackert och luftigt katthägn på tomten.

Hathägnet

Vår hane Gandalf är den enda som gillar stora kattgården någorlunda..
Men ser han någon nära hägnet, skriker han också i högan sky, och vill ut....?? 

Det är utrustat med nättak, ett eget hus att vara i om regnet skulle slå till, klätterträd, gräsmatta och massor, massor med plats.

Det finns bara ett aber. Katterna avskyr platsen.
Jag tänkte att det snart skulle ändras, och vi har träget burit ut våra fyrbenta under fyra år, för att de skall få sol, gräs och frisk luft.
Så snart vi satt ned dem, stängt grinden och gått, har de gastat som fiskmåsar, hängt upp och ned i gallertaket och vrålat ut sin frustration över att bli förpassat till det värsta stället på Guds jord…?
Vi kan inte fatta och begripa varför de inte älskar stället, men det gör de alltså inte. Ingen, enda av våra jamare gillar katthägnet, och i dagsläget används det till valphage.

Det funkar i och för sig bra, men det irriterar mig att katterna inte kan vara ute, för det ser jag ju att de vill.
De hänger i fönstren, spanar vid dörren, och älskar att vara i uterummet, och titta på tjejerna när de är ute på tomten.

Ganska tidigt formades tanken om ett hägn i anslutning till huset i mitt huvud. Eftersom jag absolut inte kan snickra måste jag hitta någon som kan - husse:-)
Det tog några år av övertalning, men skam den som ger sig. Plötsligt en dag stod vårt nya katthägn på plats, och alla våra kissar har inspekterat det.
I våra ögon är det inte ens i närheten av det andra hägnet, men jag tror att katterna gillar möjligheten att själv få bestämma om de skall vara inne eller ute.

De är där nere så fort vädret tillåter, och det verkar vara poppis att de själva kan springa in och ut i huset och hägnet som de vill.

Tre av familjens kissekatter är ute och solar lite:-)

Härliga hundar

Jag fick just en glad, härlig och levande bild på en fin hane.

SCH I BH SL I Jean Dark High Love, och matte Kjersti bor i USA, och de gillar att träna, arbeta och tidvis tävla.

High Love inte bara gillar att arbeta - han ÄLSKAR det! Jag tänker inte utveckla det mer, bara säga att en bild säger mer än tusen ord. Och själv sitter jag här med ett leende på läpparna:-)

Lady och de sju små G-ullebarnen

Först höll magen på att spricka. Sedan kom de små ut i livet, och den stackars mamman fick fullt upp med sina sju små dvärgar.
Hon tvättar
Hon städar
Hon pussar
Hon håller reda på alla sina små
Hon ropar på dem
Hon nattar dem
Hon vaktar dem
Hon leker med dem
Hon lockar ut dem i huset, och de myllrar överallt. Svarta babysar i gardinerna, i hundbäddarna, i skåpen och var de nu hittar på att rota....
Och inte minst -
Hon matar dem. Hela tiden, från alla hålla och kanter.

De klänger, hänger, klättrar, river, snuttar, suger och smaskar. Den tålmodiga Ladymammakatt, bara älskar sina små, pussar dem fint, och försvinner introvert i blicken någonstans ut i fjärran när hon diar sina busbarn.

Mamma Lady och hennes sju telningar

Alla sätt är bra när man diar, man kan stå... 

Och stå.......

Man kan sitta också... knappt:-)

Närbild på en liten Svarte Petter
Vit hane

Svarte Petter 2.... Röd hane

Med sex svarta syskon, ser det skojjigt ut med en enda vit...
Brunmaskad hane

Äntligen hemma!

Ja, i natt landade vi sen kväll i Vita Huset. Äntligen. Både hundar och vi tvåbenta vecklade ut oss, sträckte på kropparna, och njöt av luften, och möjligheten att röra oss fritt. Borta bra, men hemma bäst. Och bästbästbäst att slippa sitta i den förhatliga bilen, och den sövande asfalten med vita streck som susar förbi i en tråkig grå massa.

Vi startade halvsex, lördag morgon med att åka till vackra Degerfors camping, där jag hade ett domaruppdrag.
Några timmar efter och med fina hundar och minnen på näthinnan, vände vi kosan, och åkte ned mot Danmark.

Vackra Värmland

Att beskriva hur man sitter bakom en ratt i ca hundra mil går knappast att göra med förskönande ord - det är helt enkelt hur trist som helst, och med träsmak därbak, trötta muskler och magen full av onyttigheter är det i alla fall kanon att ha sällskap av världens bästa kompis. Rekommenderas starkt:-)

Trollet i Jönköping, fotat i flygande fläng:-)

Väl framme på Jylland var vi runt 22:30 lördag kväll, rätt möra får jag nog säga. Hotellet var underbart, och kudden perfekt.

Dagen efter startade vi med att besöka Ellas utvalde hane. Från början hade vi stämt träff med en annan härlig kavaljer, men av olika anledningar kunde vi tvåbenta inte synka ihop det med skyddsläger, träning och personliga familjeskäl. Plan B kopplades in, och spännande blev det att äntligen få använda en hane jag tittat på ett par år, och faktiskt tänkt para med en av mina tidigare tikar, men inte fått till det.

Nu har han några år på nacken, och var stilfult grå om nosen, men man kunde se hur korrekt han var, och kraften, styrkan och den vackra hund han en gång varit lös fortfarande igenom.
Det för mig så viktiga temperamentet fanns också på plats; vänlig, balanserad, uppmärksam och social. Inget pip, gnäll, stissande eller studs och hopp. Jag är övertygad om att detta kommer att bli bra, och skall bara landa här hemma, innan den stiliga kavaljeren presenteras lite närmare.

Lördagseftermiddagen ägnades åt familjeanjelägenheter, så även söndagen, för att vid 11:tiden måndag förmiddag, stuva in packning, hundar och oss själva, och börja streta mot Stockholm.

Den förhatliga bron mellan Själland och Fyn. Lång, läskig och  okul.
Bilen skakar alltid av  blåst, och jag får tvångstankar om broar som går sönder,
och bilar i vattnet.
Men vi överlevde, den här gången med. Haha! 

Vi gjorde ett kort stopp i Helsingör för lunch (senmat får man säga, klockan var ju eftermiddag) och ett besök hos veterinären för avmaskning och stämplande av pass. Sköterskan flinade och tyckte det var kul att vi skulle avmaska mot rävbandmask - det har ni ju redan i Sverige, upplyste hon oss glatt om. Kanske bättre att avmaska när ni kommer till vårt land...? Haha, jättekul. Not.

Halvsex satte bilen hjulen på skånsk mark, och så var det bara att tuta och köra. Igen.

300 mil tur retur på dryga två dygn är inte mitt favoritgöra, men oj vad vi ser fram emot en förhoppningsvis, fin och lovande knippe dobermannvalpar! :-)
En närmare presentation kommer förstås inom kort på hemsidan.

Finaste Danmark, sol och våra glada hundtjejer:-)

Jag har krystat hela natten....

Phu, jag är helt färdig.  Sådär matt och lycklig, som när man gjort ett jättejobb. Och det har jag ju.

Jag har krystat, peppat och klämt fram ungar ett helt dygn. Eller, ja. Det har jag ju inte, egentligen….. bara mentalt. Det riktiga jobbet har mammakatt gjort. Jag har mest stått bredvid, servat med mat, vatten, peptalk och kärlek. Men man blir trött av det med! :-))

Dagen har varit lång, eftermiddagen ännu längre, och natten har liksom inte tagit slut.

Natten är tyst, svart, sval och stilla. Ute skimrar stjärnorna, långt borta hoar en fågel, eller är det kanske en räv?
Hela Vita Huset sover, snarkar och myser i sina varma sängar.

Mjukt sveper radions Lugna favoriter in i varje vrå där katten och jag befinner oss i, och lindar in den magiska känslan som uppstår varje gång nytt liv på jorden begynner. Den här gången är det Tintin som föder, och hon arbetar, stretar och kämpar. Det är inte hennes första kull, så hon vet vad som händer, och vill mest sköta allt själv.
Men hon vill inte vara ensam, och helst vill hon titta rätt in i mina ögon varje gång hon får en värk. En varm hand på magen vill hon också absolut ha, och då förlossningen tar längre tid den här gången, än vad hennes övriga har gjort, har vi således jobbat ihop några timmar vid det här laget.

Fyra små fina ungar ligger avnavlade, nytvättade och fint fluffiga i den ulliga babypälsen, vid mammas tutte och diar för fullt.
Varje gång Tintin får en värk, böljar hennes mage upp och ner, och fyrlingarna följer mjukt med, envist fastsugna på respektive bröstvårta.

Klockan är halvfyra, och mina ögon börjar kännas rejält sega. Usch vad tid det tar, varför kan inte den där sista ungen, (eller är det kanske en moderkaka? ) bara komma nu?
Jag bestämmer mig för att ta en powernap, och bäddar på golvet med en tjock (nåja, såå tjocka är de inte, det kan jag garantera) wetbed och en kudde från soffan.
Klockan fyra kliver jag upp, ganska frisk ändå, med tanke på omständigheterna. Så peppar vi varandra, mest jag, Tintin spinner, matar och tvättar sina små, medan hon varvar sina göromål med att titta upp på mig och jama lite och så återgå till mammagöromålen. Klockan 05:00 glider han ut, den sista kattungen, och kullen är komplett! Då moderkakan strax därefter också dyker upp, kan jag städa hos den lilla familjen, mata den duktiga och trötta nyblivna mamman, kasta alla grisiga filtar i tvätt och sova själv.
Fantastiskt vad man uppskattar sin säng efter en slitnatt, även om man bara får ha huvudet på kudden en dryg timme! :-)

06:30 ringer klockan, och jag vaknar istället klockan 07:00. Jag som aldrigaldrig försover mig. Phu!

Efter en stressomorgon, frukost med barnen på stående fot, tandborstning under hot och en lättnadens suck när alla hann med skolbussen, dricker jag min morgonlatte medan jag smyger in och andas tyst, och tittar på de små. Tittar och suger in blicken av dem i minnet.

De sover.
De sover med truliga små magar, läppar formade som runt en spene och snabba, korta andetag.
Mamma katt blinkar mot ljuset och jamar god morgon.

Och en ny dag i Vita Huset börjar....

Resultat att vara stolta över

Häromdagen tävlade Tessan och Kinge, och duon fick ytterligare en titel att lägga till Kinges redan härliga meritlista. BSL II med finfina betyg är roligt att kunna rapportera om, och jag som bara går här hemma och får mig tillsänt alla resultat är urstolt:-)

Jean Dark Kingdom föddes i en kull där samtliga hundar visat framtassarna på ett föredömligt sätt.
De syns i flera olika tävlingssammanhang, och är också trevliga, ärliga och snälla hundar. För mig är det oerhört viktigt.
Dessutom är de utrustade med en stark vilja att arbeta, något som är mycket viktigt på vår ras.

Kinge såldes som liten till en aktiv barnfamilj, men av olika skäl kom vår prins tillbaka till oss, redan som ung, busig och glad valp.
Jag insåg att min tid aldrig skulle räcka till att träna, ta hand om och inte minst, meritera en sådan fin och underbar ung hund. Valet föll på Tessan, och som tur var tyckte hon att hon också ville välja - vår Kinge:-)

Hos Tessan fick Kingekung fortsätta vara glad, och varje gång jag träffar honom, visar han upp ett lyckligt, glatt leende, och ser sådär oförskämt trygg och välmående ut.
Trots att han verkligen är högt, högt älskad, sover i säng och soffa, äter det gottaste och får så många kramar och pussar varje dag att hans ”älskaförråd” nog är överfullt, presterar både han och Tessan fantastiska resultat.

Tessan - jag är så glad att just DU tog hand om vår fina, underbara kille. Och jag är gladare än gladast över att du jobbar och sliter och ser till att han får fina titlar.

Mest glad är jag dock att du alltid är snäll med dina hundar, tar så väl hand om dem, och verkligen älskar dem.
Det är nämligen alla vovvar värda, oavsett resultat på tävlingsbanorna! Hatten av för dig - du inspirerar många på ett positivt sätt.

Åh, vad trött jag blir...

WANTED!!

Ja, jag blir så trött så jag vet inte var jag skall ta vägen. Jag har surat, svurit och klättrat på väggarna. Det hjälper förstås inte. Nu vet jag inte vad jag skall göra. Kanske bara strunta i det hela, som jag blivit tillsagd av dem runt i kring mig.

Jag hade en gång en dobermann. En i naturlig storlek, fin, och riktigt rastypisk. Den var gjord i porslin, och vi hittade den i Norge i samband med en hundutställning. Efter att ha blivit hemsläpad till Vita Huset fick han fint pryda vår framsida tills han en dag var borta. Stulen! :-(
Tänk att någon kan tjuva vår fina prydnadshund!

Så gick det ett bra tag, jag glömde nästan min fina hund. Eller så förträngde jag den… ? Men en dag när jag skulle gå domarelev utomlands, lagom nervös och stressad, upptäckte jag tidigt på morgonen två stiliga porslinshundar. Av rasen dobermann!
De båda tvillingarna stod i en minihage, med den danska skylten Til Salg på. Jag nappade direkt, och slog till. Den förvånade försäljaren tog glatt emot mina pengar och lovade vakta mina nyinköpta dobermann tills jag kunde hämta dem, efter bedömningen.

De stod fint kvar när jag anlände på eftermiddagen, och då kom jag på att jag skulle få hem duon också. Två dobermann i naturlig storlek….! De gick förstås inte in i min bil.

För att göra en lång historia kort, så förbarmade sig våra goda vänner över mig, och mina nyinköpta Bill och Bullhundar, fick åka ståndsmässigt hem till Sverige med Lisa och Thord. Och de blev inte ens granskade i tullen! :-)

Snyggingarna hamnade utanför Vita Huset, husse satte på dem varsitt halsband, och kedjade fast dem båda två med en stålvajer.

Där stod de fint och vaktade till häromdagen. Då blev de stulna någonstans mellan kl 12 och 12:45.
Hur ledsamt som helst, och snopet inser jag varje gång jag tittar på vår tomma hörna vid påskliljorna, att mina dobermann faktiskt är borta. Någon har helt sonika stannat sin bil, klippt av stålvajrarna med tång, och lyft in MINA hundar och tagit dem med sig. Inte klokt.

Ensamma påskliljor bredvid de avklippta varjrarna:-( 

Så nu finns inga vaktande, granna, stora porslinsdobbisar utanför vårt hus längre. Det ser tomt och fult ut, och jag vill så gärna ha två nya. Men hur få fatt i det? Och måste man kanske cementera fast eventuella nya i backen, eller hur gör man?

Äh, jag får nog deppa vidare ett tag. Eller låta Juni och Jenna påbörja något slags vaktschema;.)

Här pryder Bill och Bull framsidan på Vita Huset 2010 

Flyttfåglar

Så har vi då bara vår lilla rödtott kvar, ensam myser han med mamma Yan Lin. Brorsorna bus har flyttat, och plötsligt blev det tomt och tyst (njae, sanning med modifikation!). Våra fyrlingar har varit aktiva, busiga och alldeles underbara. jag hoppas deras nya familjer får njuta lika mycket av dem som vi gjort, och att de får bli riktga glädjesspridare:-)

Här hemma är det sista dagen med F-Kullen, endast en liten kille finns kvar och sover sött på sin näsa, såhär mitt i natten.