Efter en lång natt - jag har varit uppe varannan timme för att titta till våra nykomlingar - såg jag tyvärr efter att par timmar att den finaste lilla honan inte mådde bra.
Hon ville äta, men fick inte till det, och blev tröttare och tröttare varefter natten gick.
Jag gav henne lite extra mjölk, men lillan blev snabbt sämre. Kanske hade hon fostervatten i lungorna? Kanske någon missbildning? Kanske,kanske,kanske. Ja, det där får vi aldrig svar på, det har jag lärt mig efter många gånger, och när solen gick upp gick vår lilla fröken vidare till Nangijala.
Det är alltid ledsamt att mista små nyfödda, även om vi inte hunnit lära känna dem, eller ens få en relation till dem. Men för mig känns det snöpligt och orättvist att ta adjö, innan vi ens knappt fått välkomna till livet.
Men så är det att vara uppfödare, och ikväll när jag kvällsrastar kanske jag ser vår kattbaby uppe i stjärnhimlen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar