När katter är borta dansar råttan på bordet

När jag kom hem idag efter en lång resa tur retur till Jönköping fick jag höra om min knasiga hund. 

Juni har njutit av vädret, solen och livet. Ensam hemma med barnen är en dröm, speciellt när man kan sola, njuta och bättra på brunfärgen. Det gör man bäst där solen lyser mest, och idag var det på………… VARDAGSRUMSBORDET! 

 

Men Juni….? Jag kan inte fatta hur min välartade, uppfostrade och duktiga hund kan ta sig sådana friheter. 

Men det gör hon tydligen, i alla fall när jag inte är hemma. Barnen skrattade gott, och fotade mammas knasiga hund. :-)

 

 

 

Förövrigt blev det bara hem, knapra alvedon och ta nässpray. Med 38.2 i feber kändes det ganska tufft att måste åka 75 mil på några timmar. 

 

Ännu mer tufft var det att se gamla trotjänare behandlas illa av nya hungriga. 

 

För mig som brinner för rasen är det sorgligt att se att endast 25 medlemmar mötte upp på vårt årsmöte, och att måste ta ett så abrupt adjö av många som jobbat hårt, länge och mycket för alla oss andra utan en blomma, knappt ett tack och ett handslag för gångna år. 

Så bör ingen lönas, även om man har olika åsikter. Tycker jag. 

 

Det blev en annorlunda styrelse än vad valberedningen lagt ut på klubbens sida, inte helt otippat kanske, då jag noterat att samma valberedning uppmanat medlemmar att komma på mötet och gärna lägga fler förslag och rösta annat än de liggande personer just valberedningen tagit fram……. 

 

För mig är detta ett märkligt sätt att arbeta på, och jag tycker det känns konstigt att vara en av de tillfrågade, men sedan upptäcka att valberedningen jobbat parallellt…

 

Jag tycker också det är tråkigt att man som medlem och blivande del i styrelsen, tar plats genom en såkallad kupp. 

För mig känns det mer genomtänkt med en ledning i klubben som går genom valberedningen och har en dialog med andra intresserade, tillfrågade och engagerade i klubben. 

 

Jag hoppas nu i alla fall att den nya styrelsen får ro att arbeta för klubbens, medlemmarnas och rasens bästa för ögonen. Jag hoppas också att vi på sikt blir en starkare klubb, får friskare hundar och mer positiv reklam för våra fina dobermann. 

 

Mest önskar jag att vi inom en snar framtid kan mötas på ett vänligare sätt, att vi inom en överskådlig framtid kan jobba med rasens bästa för ögonen och inte minst att dobermann blir en ras som ökar i våra svenska hem. Inte fortsätter att minska. 

 

Jag hoppas också att fler medlemmar hittar till årsmötet nästa år, till medlems och uppfödarmöten under 2011 och att tongångarna alla dobermannägare förhoppningsvis kan bli positivare.