Minnen och lite annat

 Eftersom vi har tankar om att eventuellt inseminera en av våra tikar under året, har jag plöjt igenom en hel del i ämnet. 

 

En intressant hemsida är professor Catharina Linde-Forsbergs www.canirep.com

Mycket matnyttigt kan man hitta här, och för uppfödare finns många bra svar på ens funderingar. 

 

Själv har jag träffat professor Catharina Linde Forsberg flera gånger under mitt aktiva ”uppfödarliv”, och hon är otroligt kunnig inom sitt område. 

1995 inseminerade hon vår första tik, Jean Dark Elisabeth Arden, med resultatet 15 (!!) friska fina valpar. 

Efter det har vi gjort flera försök, men tyvärr utan resultat. 

 

Sista gången var för några år sedan, då vi försökte få till en kull från vår ryska tik, och den i mina ögon, underbara avelshanen Jaqcues V Roveline.

 (Pappa till kennel Jean Darks J och E kull, samt en radda framstående ungar här och var i landet)

 

Jag hade med mig vår yngsta dotter, och hon följde våra förehavanden med stora ögon. 

Hon tittade allvarligt på när tiken lyftes upp på undersökningsbordet, hon rynkade pannan när blodprov togs, och funderade varför doktortanten helat tiden kollade vår hund där bak? Eftersom hon var (och är) en frågvis ung dam bombarderade hon fru doktor med sina frågor; Vad gör ni? Varför måste Laran vara på bordet? Varför sticker du henne, det gör ju ont! Varför petar du henne i rumpan? Varför…Varförvarförvarför? ...... 

Veterinären svarade lite kort i tonen på någon av frågorna, tittade på dottern, och sade ” Vi försöker göra valpar här. Jag hjälper din mamma så att er tik skall få valpar i magen”. 

 

Upplysningen fick tyst på fröken frågvis, och hon tittade fundersamt ett tag till. När Catharina gick iväg för att hämta behållaren med spermier, teaterviskade hon ”Mamma, är det jättejättedyrt att gå här? Hon vet ju inte ens hur valpar blir till!” 

 

Jag skrattade tyst för mig själv, jag hann se professorns blick på det pratsamma barnet, och kände att inte alla älskar småbarn överallt. Men uppfödare har ju också privatliv, och tikar som skall insemineras, eller för all del paras på naturlig väg, gör det när det passar. Oftast har man inte alls barnvakt då:-)

 

Hursomhaver, den stora behållaren rullades in, och vår frågvisa dotter blev faktiskt knäpptyst. Hon gjorde stora ögon när locket togs av, och röken steg upp och ringlade sig mot taket. 

Hon följde veterinären med blicken, och när hon petade med en lång sticka ner i tanken, utbrast hon;

”Nu vet jag!! Du är i alla fall INTE veterinär. Du är ju en äkta häxa!!” 

 

Vår allvarliga veterinärprofessor drog knappt på munnen, men själv svimmade jag nästan av skratt….. 

Tyvärr blev det inga valpar.  Jag är säker på att de hade blivit underbara… Om inte om hade varit, och allt det där.

 

Men minnet av den där dagen kommer jag alltid att bära med mig. :-)