Linslusar från Vita Huset

För en tid sedan var ICA KURIREN på besök hos oss. De ringde förstås innan, en trevlig dam, som ville prata med mig. Jag förklarade snabbt och ganska kort att jag inget ville köpa. Jag verkligen avskyr telefonförsäljare…. 


Kvinnan lyssnade klart, och presenterade sig igen. Jag lyssnade inte då heller, utan förklarade att jag jobbade, och inte hade tid att handla per telefon. 
Så fick jag skämmas lite - den trevliga rösten i andra änden förklarade -återigen- att hon inget skulle sälja, utan ville komma till oss och göra en intervju. Hoppsan! :-)


Bra reklam för oss givetvis, tur att reportern stod på sig, och inte tröttnade på den sura hunddagistanten på Vita Huset…. 


Dagen efter kom en reporter och en fotograf och delade några timmar med oss i Vita Huset, alla djuren och arbetet. 


En del av allt detta kan man läsa om i nummer 15 av ICA Kuriren som utkommer den 11 april. 

Vår Gandlaf pryder framsidan:-)

Möss, sorkar och mat

Häromdagen när vi var ute på vår vanliga långpromenad, upptäckte jag att lilla, lilla Ivy gick omkring med lite böjd nacke. Det såg ut som om hon bar något ganska tungt. Eller hade hon gjort illa sig? Fått nackspärr…? Kan små dvärghundar få det? Jag ropade på henne, och hon kom lite motvilligt, inte sådär glatt och snabbt som hon annars alltid gör. Med sig i munnen hade hon en halvstor råttasorkjättemus? Jag tittade inte så noga, utan beordrade henne loss.
Hon kan inte loss. Inte ville hon heller. Med sitt alldeles egna jättebyte svängde hon stolt på huvudet och tittade på mig som om jag inte var riktigt klok. ”Hallå matte, hur är det fatt? Fånga en egen sork (eller råtta eller vad det nu var) om du så gärna vill ha en” blicken kopplades på, och Ivy ville på inga villkors vis släppa sin nyvunna ställning i hundflocken som nummer ett med byte i munnen.

Jag lyckades till slut få ur henne det hon bar, väl medveten om att en del av det döda djuret slunkit ner i min lilla söta hunds mun och mage. BLÄÄÄÄ! De andra hundarna såg lite avundsjuka ut, och försökte ta ifrån Ivy det hon bar. Hur kan de bara vara så äckliga..? Och när det finns fina, välformade runda smakliga hundmatskulor??? J Ändå vill mina fyrbenta äta egenhändigt dödade möss/råttor/sorkar ellervaddetnuär, jaga skalbaggar, gräva fram maskar, snoka i dikena, rulla sig i skit och smuts eller bara bära egna små och stora byten. HUA.
Man kan i alla fall konstatera att hur bra nu än de stora fodertillverkarna marknadsför sig, kan de aldrig tävla mot en sork. Om den är död….

Stolt som en tupp.......

Smutsgris a´la dobermann

Apropå det tidigare inlägget om lera, smuts och gegga.

Vi har återigen gått en härlig, lång och njutningsfull promenad i den gryende vårsolen. Jenna och Juni ägnade sig som vanligt åt sin favoritsyssla - sorkjakt.
Sorkarna bor som bekant i underjorden, och för att få fatt i dem (vilket mina knasänglar aldrig lyckas med) måste man stoppa ner nosen i alla hålor man kan hitta. Hittas de inte gräver man fram dem.

Och när man grävt och nosat, nosat och grävt, ser man ut som Jenna Sammetsöga. Alias lerklumpen.

Så här vacker vill Jenna vara,
om hon får bestämma själv. :-)

Strax innan hemgång.
Där väntade förövrigt rotborsten.....

Grabbarna Grus

Jean Dark
Filurkatten, Figaro, Fat Cat och Flin 8 v. 

Idag har vårt fyrklöver varit hos veterinären för första gången i sina unga liv. Och de var föga imponerade.... Efter att ha blivit instoppade i en tråkig plasttransport, fått åka bil och så bli stuckna i nackskinnet var alla småpojkarna glada över att få komma hem till mamma Yanyan igen.

Jag får alltid dåligt samvete av att åka med dem, skrämma dem och utsätta dem för ont, och som plåster på såren fick de små nykokt torsk vid hemkomsten.
Denna delikatess togs emot under vilt slagsmål, så såååååå dåligt mådde fyrlingarna nog inte iallafall. Och med magarna fulla med fisk, lite ömma i skinnet och trötta i huvudet, somnade de gott i mamma katts trygga famn.

Vi har fortfarande en osåld kisse i kullen, hör gärna av dig om du är intresserad.

Tröst

Juni och Jenna på Gotland
Världens bästaste Ö

Idag tröstar jag mig själv med tanken på att SOMMAREN KOMMER. Ute har snön tinat bort, den ligger envist kvar på få ställen, men har mestadels bytts ut mot den envisa leran. Gegga, slask, upptinat snusk, blöt sand, smuts och regn gör mig nästan gaaaaalen!

Med ett helt hundpang att hålla rent, och en ansenlig mängd egna hundar är tiden jag badar mina fyrbenta varje dag, alldeles för lång. Enligt mig själv.
Jag vill ha rent, lukta gott och fint. Inte alls dammiga hundar, med lera på näsan, prickiga ryggar av smuts, sand i bilen, intorkad gegga på hundfiltarna och en tom plånbok pga alla inköp av tvättmedel.

Av erfarenhet VET jag förstås att sommaren kommer. Och idag tröstar jag mig med sommarminnen, och tanken på vad som komma skall:-)

En vecka

Idag fyller våra sjulingar en vecka, och de växer så det knakar. Det är sällan helt tyst i boet, alltid är det någon som suckar, piper, knorrar, spinner (ja, trots sin unga ålder spinner de redan. Ett knarrande, knastrande tyst litet gulligt läte) krafsar på sin mammas mage, eller helt sonika skriker rakt ut. Och när det lätet kommer släpper vi alla i familjen det vi har för våra händer för att rädda den lille som håller på att dö. Än har ingen dock dött, och det ser inte ut till att hända heller, men de små kattungarna verkar i alla fall vara helt övertygade om att sista stunden är kommen….. Detta händer ett par gånger varje dag, eller natt för den delen. Och då är det jag som flyger upp ur sängen och springer för brinnande livet. 
För att rädda den lille som just blivit av med tutten till ett mer framåt syskon, eller kanske han/hon hamnat på fel ställe i lådan… 


Hursomhelst, alla sju är underbart söta, och vi börjar så smått se skillnad på de sex svarta trollungarna. Namn har de också fått, och vi presenterar samtliga inom kort på kattungesidan. 

Så här stora har vi blivit nu

Mamma Lady äter oavbrutet känns det som,
 nästan ett måste när man skall föda sju hungriga ungar....

En av de fem svarta orientalhanarna

Siameshanen

Kinesvalpar i sommar

Suanho´s Minnehaha
"Minnie"

Minnie med sina förstfödda,
niolingarna i F-kullen, födda 2010

Ja, äntligen löper Minnie!! Flera månader för sent, och vi hade nästan gett upp hoppet om kinesvalpar i sommar, slutat drömma och börjat titta på passande utställningar istället.

Så gick vi promenad med Kanonen och hans familj igår, och den stilige herrn upptäckte hur fantastiskt förälskad han plötsligt var i vår söta Minnie med de långa ögonfransarna. Minnie själv var måttligt road av den klunsige Janne Långbenkillen, hon verkar mest tycka han är stor, bufflig och inte alls snygg någonstans……
Men lite koll hade han, för idag upptäckte vi att vi nog skall planera in resan för parning och kanske kan vi skämma bort oss med att redan börja tänka på namn.
Låtar på L……:-)

Det tar aldrig slut

Nej, nyfikenheten, glädjen och energin jag som uppfödare får av de av mig uppfödda hundarna och kattungarna, tar aldrig slut.

Att få se dem utvecklas, skänka glädje till sina familjer men också ofta bli så nära det mål jag själv försöker nå, är otroligt spännande och häftigt för mig som uppfödare.

Just nu har vi lite tunga dagar här hemma, med sjukdom i familjen. Då är just uppfödningen något som verkligen kan ge kraft, styrka och energi. Alla härliga bilder som trillar in, och inte minst alla underbara valp och kattungeköpare. Livet med hund och katt är otroligt berikande, och jag är väldigt tacksam över alla fina människor jag stöter på i livet som uppfödare.

Jean Dark One Million 9 månader
Den här snyggingen träffade vi för en tid sedan, och han har verkligen utvecklats enormt.
Jag blev så stolt över att se hur fin han var!

Jean Dark One man Show 7 månader på bilden
Vackra huvuden är så knepigt att få till. Scooby har ett fint,
och jag blir lika glad varje gång jag träffar honom:-)

Jean Dark Gossip och Jean Dark Kanon
Livsglädje. Frihet och bus i blick. Mer behöver inte sägas.

Jean Dark Fat Cat tar igen sig.
Ena sekunden vild och vacker far han över golvet.
 I nästa sover han som en människobaby, och hela jag vill bara krama honom:-)

Jean Dark Yan Lin tar igen sig med sitt fyrklöver grabbar.
De är i sin tur femte generationen Jean Dark, och det är skoj att tänka på....

Ivy och Hallon.
Våra numera veteraner som vi tycker så ofantligt mycket om.
De passar fint i prinsesstolen,
där de kan blicka ut över barn och barnbarn som de bla själva varit med och producerat. 

Jean Dark Ophra Winfrey
Från en av våra senaste kullar

Jean Dark Kiss and Tell
En studie i vackra och korrekta rörelse. Jag bara älskar den här bilden.
 Och hunden ännu mer:-)