Mina Hjärtebarn

(English below)

Hur snabbt man kan mista en linje. 

Eller två.

Eller fler ....
Våren och sommaren under året har varit tufft för oss som kattuppfödare. Från att ha haft ganska många honor att tillgå, känt glädje, stort hopp och hunger på framtiden, kastades vi plötsligt ner tillbaks till ruta 1.
Eller -1000 om man ska uttrycka det mer realistiskt.

Jag har under flera veckor hängt läpp, tyckt lite synd om mig själv, men också fått pepp och stöd från goda vänner (TACK! Ni vet vilka ni är <3 ) och inte minst familjen. Förstås har vi skakat av oss det ledsna, försökt lära oss av våra upplevelser, och tagit nya tag.
Det är så livet som uppfödare är.

Jag tänker att andra som vill avla, eller bara är intresserade kanske har nytta av våra erfarenheter, och därför har jag bestämt mig för att sätta dem på pränt och lägga dem här i bloggen.

Här är nummer ett i raden av fler avsnitt som kommer publiceras lite då och då 

Mina Hjärtebarn

Jag hade en gång en perfekt avelshona.
Hon var vacker, inte en BIS-vinnare, men korrekt, frisk och sund, snygg all over, stabil, social och trevlig samt en underbar mamma.
Hon hade också en tilltalande stamtavla, något jag tycker är viktigt i min avel.

Den här honan fick några kullar –alla väldigt stora- men hon tog mer än gärna hand om varenda en av sina barn, stolt och full av mammkärlek.
I samtliga kullar föddes det också några osedvanligt fina ungar. Såna barn som vinner massor på tävling och som är de flesta uppfödares stolthet.

En dag föddes min drömkull.
Alla barnen var exceptionellt vackra. Sådär så man inte kunde sluta titta. Jag KUNDE inte sluta titta.
Jag tittade, och tittade. Trodde liksom inte på mina ögon. För de måste väl ha några fel? Ja, både ungarna och ögonen :)
Jag måste ju vara full (fast jag aldrig ens dricker!) för inte såg jag väl rätt?
Kattungarna var sällsamt vackra.

Uttrycksfulla ögon, vackert placerade i alla de små ansiktena. Stooora och väl ansatta öron. Långa svansar, långa ben, slanka kroppar och kortkort päls.
Jag tog loven om kattungerummet närhelst jag hade tid. Och närhelst jag inte hade tid.
Jag njöt, funderade och skrattade! Såna små Hjärtegryn!!

Alla andra njöt också. Bilderna vi lade upp fick många att häpna, och ännu fler att vilja ha.
Jag ville också ha. Allihop!
Husse ville nog ha skilsmässa. Fast så illa gick det såklart inte, en liten fick stanna och resten fick nya underbara hem.

Jag betraktade vår egna baby varje dag.
Hur KAN man liksom vara så vacker? Hur KAN man ha sådana ögon?? Hur KAN en liten kattvarelse vara så fulländad?
Förstås KAN hon inte vara på riktigt (JO det var hon!) Förstås kan detta inte vara sant – snart vaknar jag och det är en dröm - katten är skitful?

Varje morgon jag vaknade var vår lilla unge fortfarande sötare än sötast och vackrare än vackrast. Jag kunde inte se mig mätt, och jag kunde inte tro mina ögon varenda gång hon elegant spatserade förbi mig på köksbänken.

Syskonen var nästan lika vackra de.

Flera vann på utställning. Massor och inte bara en gång.
Vilka ungar!!

Så blev en sjuk, tunn och hängig. Matte ringer och gråter, orolig, funderar och vi gör förstås samma sak. Vad kan det vara, vad säger veterinären? Vad ska vi göra för att hjälpa?

Matte undersöker och lilla kissen ligger plötsligt på sjukhus. Och hon dör. Kattköparen är förtvivlad.. Skriver många saker.
Jag förstår ingenting.
Inga katter i den här linjen har tidigare haft problem. Men den här ungen hade det.
Och det är tyvärr sådant som kan hända när man föder upp. Ibland blir någon sjuk, men sällan fler av syskonen.

Dagarna, veckorna och månaderna går, och resten av kullen verkar friska. Vår ögonsten har ungar i magen och vi kan knappt bärga oss av nyfikenhet.
Vad ska det väl bli?!

Så blir syskon nummer två sjuk. Jättesjuk.
Vi kontrollerar efter det så många vi kan av resten av kullen hos en specialist.
Mina Hjärtebarn har fel på sina hjärtan. Så även vår lilla eleganta fröken hemma. Dottern är otröstlig, precis som kattköpare nummer två.
Våra katter är sjuka, och de kommer att dö.

De dör.
Vår finaste lilla perfekta katt har det fulaste hjärta du kan tänka dig. Och sådana hjärtan kan man inte leva med.

Det känns som om jag ska gå sönder den natten kattguden tar henne. Han är en bajskorv konstaterar jag, och den åsikten håller jag fast vid den dag i dag.

Efter sju resor sorg, frustration och undersökningar hos hjärtspecialister har man konstaterat att den här kullen troligtvis drabbats av en mutation.
Antagligen inte ärftligt, utan en defekt som bara slog på dem. De här ungarna.

Jahaja, men tack så himla jättemycket då.
Såklart att JUST den här kullen var tvungen att drabbas. Det blir så när kattguden är en bajskorv.
Faktiskt.

Det stormar i kattvärlden precis om det gör när många blir oroliga. Tänk om MIN katt också är sjuk, tänk om MIN uppfödning också har drabbats. Tänk om MIN avelskatt/hane/hona/ungar/blivande katt etc etc etc har det.
Kattägare blir osams, debatterar och skriker med versaler.

Bajskorven i himlen skrattar åt oss.

Jag deltar inte i debatten.
Jag sörjer.
Hemma är det ofattbart tomt.
Ögonstenen fattas oss.
Överallt där hon inte är ser jag henne. Elegant jamar hon och tar sig runt på långa vackra ben.
Såklart Bajskorven ville ha henne i himlen!

Dottern gråter och jag med när ingen ser. Resten av tiden håller jag huvudet kallt och försöker stötta kattköparna som inte är så speciellt glada.
Det kan jag förstå.

Våra Hjärtebarn ska lämna oss.

Jag lever efter devisen att allt är ärftligt och mammakatt blir kastrat. Kullen efter Hjärtebarnen säljs till sällskap och jag släcker linjen på mammas sida.

Veterinärspecialisten ringer och hojtar att jag kanske ska lugna mig lite. Sjukt är sjukt, men mutationer något annat.

Pappakatt blir inte kastrat med det samma.
Jag avvaktar lite och ger mig själv betänketid.
Just nu går mina tankar så.

Och våra Hjärtebarn har lämnat oss. 

ENGLISH

Babies Of My Heart

How quickly you can loose a line.

Or two.

Or more…….

Spring and summer of this year have been tough for us as cat breeders. From having quite a bunch of available breeding females, felt joy, big hopes and a hunger for the future, we were suddenly thrown back to square one.

Or – square 1000 to put it more realistically.

For several weeks now I have been feeling down, felt a little sorry for myself, but also received pep and support from good friends (THANKS! You know who you are <3 ) and not least from my family. Naturally we have tried to shake off the sad, tried to learn from the experience, and have another go. That’s what the life of a breeder is like.

My thought is that other people who want to breed, or just take an interest, may find our experiences useful, and so I decided to write them down and publish them here on my blog.

This is the first part of a few stories which will be published now and then.

Babies Of My Heart

Once upon a time I had a perfect breeding cat. She was good-looking, not a BIS winner, but correct, healthy and sound, pretty all over, stable, social and pleasant and also a wonderful mother.

On top of that she had an attractive pedigree, something I value in my breeding

This female had a couple of litters – all very large – but she took care of every single one of her children, proudly and full of motherly love.

In each litter there were also a couple of unusually handsome kittens. The kind of children who win lots at shows and who are every breeder’s pride.

One day my dream litter was born.

All the babies were exceptionally beautiful. In a way that made it hard to stop looking. I COULD NOT stop looking.

I looked, and I looked. Couldn’t quite believe my eyes.  I must be drunk (although I never, ever drink at all!) because I just couldn’t be right in what I was seeing?

The kittens were extraordinarily lovely.

Expressive eyes, beautifully placed in each of their little faces. Biiiiig, well set ears. Long tails, long legs, slim bodies and ultra-short coats.

I took the route past the kittens’ room whenever I had time. And whenever I didn’t have time. I enjoyed the sight of them, wondered and laughed! Such little Gems!

Everybody else enjoyed them too. The photos we posted made many amazed, and even more to want. I too wanted. All of them!

Hubby probably wanted a divorce. But of course it never came to that. One little one stayed and the rest had wonderful new homes.

I studied our own baby every day.

How is it even possible to be so beautiful? How can she have such lovely eyes?? How CAN a little cat person be so perfect?

Of course there is NO way that she can be for real (YES she was!). Of course this can’t all be true – soon I’ll wake up from this dream – and the kitten is really ugly?

Every morning when I woke up, our little baby was still sweeter than sugar and more beautiful than you could imagine. I could not satisfy my need to look at her, and I couldn’t believe my eyes every time she elegantly strutted past me on the kitchen worktop.

Her siblings were almost as beautiful.

Several won at shows. Lots of times, not just once.

What a bunch of kids!!

Then one day one got sick, thin and off colour. Her mummy calls and cries, she is worried, speculates and we do the same thing. What could it be, what does the vet say? What can we do to help?

Mummy gets her examined and suddenly the little cat is in hospital. And she dies. The cat buyer is heartbroken. Writes many things.

I am at a loss.

No cat from these lines have ever had problems like this before. But this little one did. And that is unfortunately something which can happen when you breed. Sometimes one gets ill, but rarely several in the litter.

Days, weeks and months pass, and the rest of the litter seem to be healty. Our gem has babies in her tummy and we can hardly wait, we are so excited.

What will they be like?!

Then sibling number two falls ill. Really ill.

After that we have as many as we can from this litter checked by a specialist.

The Babies of My Heart have something wrong with their hearts. So too our little elegant missy at home. The daughter is miserable and broken-hearted, just like cat buyer number two.

Our cats are ill, and they will die.

They die.

Our loveliest perfect little cat has the ugliest of hearts that you can imagine. And you cannot live with such hearts.

I feel like I am breaking into a million pieces the night the Cat God takes her. I decice that he is a Pile of poop, and that’s an opinion I hold to this day.

After much sorrow, frustration and consultations with heart specialist, vets have found that this litter were victims of a mutation.

Probably not hereditary, but a defect that just hit them. These kittens.

Ok – right – well thank you very much for that.

Naturally this particular litter had to be affected. That’s what happens when the Cat God is a Pile of poop. Yes sir.

There is a storm in the cat world just like there always is when many people are worried. What if MY cat is ill too, what if my lines are affected too. What if MY stud cat/female/kittens/future cat etc etc etc has this.

Cat owners become enemies, debate and shout with BIG LETTERS.

The Pile of poop up in heaven laughs at us.

I do not join in the debate.

I mourn.

At home it is unbelievably empty.

We miss our Gem.

I see her in all the places where she is not. Elegantly she meows and glides around on her lovely long legs. Of course the Pile of poop wanted her in heaven!

The daughter cries and so do I when nobody sees. The rest of the time i keep my wits about me and try to support the cat buyers, who are not very happy.

I can understand them.

The Babies of Our Hearts will leave us.

I live by the motto that everything is hereditary and so mummy cat is castrated. Her litter following the Babies of My Heart are sold as pets and I discontinue the line on mummy’s side.

The vet specialist rings me up and hollers that perhaps I should hold my horses for a while. Sickness is sickness but mutations are a different thing.

Daddy cat is not castrated straight away.

I will wait and see and give myself some time to think.

At the moment those are my thoughts.

And The Babies of Our Hearts have left us.

Translated by Dodo Sandahl - Thank you!