Dr Jekyll and Mrs Hyde

(English below)

Dr Jekyll and Mrs Hyde  

Hur snabbt man kan mista en linje.
Eller två.

Eller fler ....
Våren och sommaren under året har varit tufft för oss som kattuppfödare. Från att ha haft ganska många honor att tillgå, känt glädje, stort hopp och hunger på framtiden, kastades vi plötsligt ner tillbaks till ruta 1.
Eller -1000 om man ska uttrycka det mer realistiskt.

Jag har under flera veckor hängt läpp, tyckt lite synd om mig själv, men också fått pepp och stöd från goda vänner (TACK! Ni vet vilka ni är <3 ) och inte minst familjen. Förstås har vi skakat av oss det ledsna, försökt lära oss av våra upplevelser, och tagit nya tag.
Det är så livet som uppfödare är.

Jag tänker att andra som vill avla, eller bara är intresserade kanske har nytta av våra erfarenheter, och har bestämt att jag ska samla några av dem på pränt för den som vill läsa.

Här är nummer två i raden: 

Dr Jekyll and Mrs Hyde  

Detta med uppfödning är fantastiskt, roligt, utvecklande och väldigt lärorikt. Under de 30 år jag hittills fött upp har jag lärt mig massor och upplevt massor!

Jag har träffat svåra människor, enkla människor, glada människor och arga människor. Det är spännande, detta med människor. Att förstå sig på människor är en viktig del när det gäller uppfödning, och jag tränar varje dag på att bli bättre på det.
Ibland funkar det, ibland inte. :) 

För en tid sedan parade jag en kattfröken som ligger mig varmt om hjärtat. Hon är vacker, kommer från sunda och mentalt trevlig linjer och var den sista i en av mina favoritblodslinjer. Med andra ord var hon mycket viktig för min uppfödning.
Pappa blev vår utländska hane med supermentalitet och finaste looken. Förstås var han champion också, och utrustad även han med ett stort bagage sunda linjer från sina föräldrar och resterande släkt bakåt.

Fröken mammakatt blev också förtjust i sin utvalde, bröllopsklockorna ringde, och en dag såg vi att hon blivit Fru katt.
Magen var stooor och fodervärden och jag gladdes tillsammans. Tänk! Vår pärla skulle bli mamma.

Telefonen, messenger och sms tjänsterna gick varma, och vi fotade, babblade och längtade efter de små. Fodervärden gladdes också, kanske lite extra eftersom Fru mammakatt efter babylyckan hos oss, skulle få sätta sin prägel på hennes nystartade katteri.

Så var dagen D inne, och den stora magens små innevånare började göra entré. De troppade upp likt de mest perfekta små efterlängtade prinsess och prinskattbarnen de var, den ena sötare än den andra.
När magen var slut (och vi med) låg det 10 små underverk vid sin mamma, fick mat och blev tvättade på bästa vis.
Fru mammakatt var förstås världens stoltaste, sådär som kattmammor ju alltid är.
Hon fick frisk mat på sängen -ingen mamma vill gå upp och äta som nyförlöst- extra många pussar och kramar och jag är säker på att hon njöt av att höra hur duktig hon var och hur stolta vi var över henne.
Fodervärden fick såklart bilder i parti och minut och vi hälsade lilla Fru mammakatt från hennes stolta matte där hemma att hon också var superstolt och glad.

Senare på kvällen äter vi middag hos goda vänner och äldsta dottern sitter barnvakt åt Fru mammakatt och hennes tiolingar. Hon ringer glatt och berättar att allt går bra, och att jag inte ska oroa mig. (Det gör jag inte heller, jag vet att min vuxna dotter är en fullfjädrad barnmorska/babyvakt – med en massa erfarenhet efter att genom åren ha tagit emot ett stort antal valpar och kattungar)

Lite senare ringer mobilen igen och jag kan inte låta bli att svara. Oartigthet är en egenskap vi uppfödare ofta lider av, likaså den eviga oron att något faktiskt skulle kunna ha hänt….
Jag ignorerar mannens blick som med bestämda ögon talar om att jag är oartig som svarar. Och jag tittar bort när han fortsätter betrakta mig när jag lämnar bordet för att höra vad dottern säger mellan de höga hulkningarna.
För hon hulkar.
Orden kommer i staccato.

Min värld stannar. Jag vet inte vad jag hör..
Det bankar, dunkar och tystnaden är liksom sådär alldeles svart. Öronbedövande….. det känns som om jag är instängd i en burk, och jag hör inte mannen som frågar mig något.
Värdinnans mun pratar också och jag stirrar på hennes läppar. Vad säger hon? Jag hör bara dotterns tårar och chock.

”Mamma” ”MAMMA!!!”
”Alla kattungarna är döda. Hör du vad jag säger? Döda! Hon har dödat dem!” Hon drar efter andan och jag försöker hitta min. Anda alltså.
Jag betraktar värdinnans hund. Han är stor och söt. Trular runt på terassen och leker med en sko.
Han märker att jag tittar på honom och kastar en blick på mig, under lugg sådär, innan han tuggar vidare på sitt byte.
Dottern gråter och vill veta vad hon ska göra.
Ja, vad ska hon göra? Inte vet jag. Vad gör man med tio döda kattungar. Eller åtta?! Två lever. Nästan.
Vi lägger på efter att jag lugnat dottern så gott jag kan. Hur kan man lugna någon när man är i panik-kubik själv?
Jag står kvar en lång stund med telefonen i handen. Lyssnar till dunkandet och förstår att det är mitt eget hjärta.
BANG! BANG! BANG!
Kan ett hjärta banka så hårt att det trillar ur kroppen? Näeh?

Jag håller ihop utåt, och den trevliga kvällen avslutas med att jag kör den svarta vägen hem. Det är ännu svartare i mitt huvud.
Mannen har druckit några glas vin, och babblar lyckligt ut i mörkret. Månen lyser klart och när vi närmar oss hem dansar silverälvorna över åkrarna.
Det är oändligt vackert ute i sommarnatten.
Jag är tyst, har fullt upp med tankarna i mitt huvud.
Minnen av de små söta babysarna flimrar förbi mina ögon, och i öronen hör jag det envisa ljudet av dotterns tårar. Jag ser dem kristallklart rinna nedför hennes kinder, och jag vrider mig olustigt där på förarsätet över bilderna i min hjärna.
Mitt mammahjärta undrar om jag skadat henne för alltid, och jag ångrar djupt att jag anlitade henne som hjälp i kväll.
Min ledsna dotter. :(

Hemma är det tyst.
Sorgen ligger som en ful dimma i huset, tät av tystnad väller den ner för trappen och omsluter mig med sitt stygga tryne. Jag tar de få stegen upp och möts av en blek unge med svarta ringar under ögonen.
”Här, hon fick en till när jag hade pratat klart med dig” Dottern räcker mig en liten låda med ett knyte i.
Babyn ser ledsen ut tänker jag och betraktar den lilla. Han ligger nedbäddad i en mjuk filt på en värmedunk. Andas fjärilslätt och med snabba andetag, det rycker lite i honom, kanske han drömmer?
”Hon högg honom i benet så det blöder men jag hann slita honom ur hennes mun” säger hon och pekar mot systerns rum.
”De andra ligger där inne. Jag visste inte var jag skulle göra av dem”

Jag kramar henne hårt, försäkrar med bestämdaste mammarösten att hon är världens duktigaste och att inget är hennes fel, innan jag säger god natt, och ser hennes uppgivna ryggtavla försvinna in på sovrummet.

Lyssnar ett tag till tystnaden, tittar till Fru mammakatt och frågar henne hur hon tänkte? Klappar försiktigt den fina pälsen, ser in i hennes ögon för att hitta ett svar.
Hon tittar tillbaka, kisar med de vackra blå, jamar lätt och liksom frågar var hennes barn är? Alla de som hon just bragt om livet. …. :(

Jag städar upp på golvet, torkar filtarna, byter allt och skurar ihärdigt för att få bort lukten.
När någon inte får leva längre blir det spår. Och det blir många spår efter många döda babysar.
Det tar tid att städa, och jag torkar envist både tårar och golv medan jag försöker förstå vad som hänt.

Inne på systern rum ligger de små.
Fint på rad på en filt har äldsta dottern lagt dem, bäddat ner dem, och torkat dem rena.
Det ser ut som om de sover. Jag VILL att de ska sova (så att jag kan väcka dem)
Bara några få pojkar, och en hel hög med flickor. Små, små kattbarn som aldrig får jama, aldrig spinna, aldrig leka och aldrig växa upp.
Jag löper med pekfingret över de små huvudena, smeker lätt de fint mejslade ansiktena. Tänker att det inte kan vara sant det här, det är bara en ond dröm? De vaknar snart och skriker efter mamma? Jag tar försiktigt bort filten, och ser förödelsen på de oskyldiga små kropparna.

Illamåendet kravlar sig över det sista i min hals och jag lämnar rummet för att springa ut på toaletten.

Tidig morgon begraver vi de små, och försöker hålla liv i babyn med trasiga benet.
Det går inte och efter några dagar dör det sista lilla barnet tillsammans med mitt hopp om att spara den åtråvärda linjen som jag alltid varit så stolt över.

Fodervärden gråter - vi gråter tillsammans och hon försöker förstå.
Jag kan inte förklara, för jag förstår inte heller.

Mammakatt är förbryllad. Hon tycks inte fatta varför alla är så konstiga. Eller varför hon har ont i sitt juver.
Veterinären skriver ut medicin mot för mycket mjölk, och så får mammakatt åka hem till sin riktiga matte, samtidigt med att jag pustar ut.

Alla djur har rätt till kärlek, trygghet och ro när de blir mammor. Även dåliga mammor, det har jag alltid sagt, allt för att de ska bli bättre mammor. Vilket de alltid blir.
Men de som dödar sina barn, vad gör man med dem? Vad tycker man om dem? (Får man tycka vad som helst?)

Tankarna mal och mal i mitt huvud, och jag har svårt att veta hur jag ska förhålla mig till allt. Jag letar i erfarenhetsbanken i mitt uppfödarhuvud, men hittar inget. Aldrig, aldrig har någon av våra kattmammor gjort så här.
Aldrig.

Det går ett tag, och jag skriver över mammakatt på fodervärden.
Hon vill starta sin egna uppfödning och tror nog innerst inne att vi slarvat med hennes Fru mamma katt.
Det tror jag också.
Vi måste ju ha gjort något fel? För inte biter en mamma ihjäl alla sina barn?
Jo, men vi måste ha varit en stökig familj när det hände (Fast jag vet att vi inte var det)
Jo, men vi måste ha haft för många hundar utanför Fru mammakatts rum, som störde henne? (Inga hundar var där såklart)
Jo, men vi måste ha haft på för hög musik/Tv/Prat/Gräl/Skratt eller vad FAN som helst…. Annars skulle hon inte gjort så här! Det måste ha varit något vi gjort!

Absolut.

Det gnager i mig.
Min uppfödarerfarenhet knackar på, harklar sig och påminner mig om min åsikt.
En mamma är en TIGER.
Tigermammor är farliga. För andra som hotar hennes ungar. Aldrig, aldrig får en mamma skada sina ungar.
Faktiskt, absolut Aldrig.
Fodervärden får min del av Fru mammakatt. Jag vill aldrig mer para henne och råka ut för detta kanske en gång till.
Jag vill inte sälja ungar från en Tigermamma som blivit tiger - fast åt fel håll.

Hon är glad, fodervärden. Full av förhoppning och positivism.
Tjohooo!! Nu blir det ungar.
Tiden går, Fru mammakatt är i lyckliga omständigheter igen. Magen växer.

Jag tvekar.
Nu mister jag linjen. Kullen är en annans.
Ångest.com.
Fodervärden, den före detta, fast numera kattägaren, talar om att om allt går bra, och det tror vi ju båda, att det bara var något var det som stressade Fru mammakatt hemma hos oss som inte kommer att stressa nu, så då ska vi kunna få köpa en fin unge eller ta en ny kull efter denna i magen.

Jag vill inte.
Jag vill.

Avvaktar med beslutet att vilja eller inte, och får veta att förlossningen börjat.
Några månader senare föder Fru Mammakatt sin andra kull och alla mina hemska minnen väcks till liv igen. Oron kryper i mig, men allt går bra.

Fodervärden – kattägaren jublar! Jag påminner om att jag önskar förstavalet efter henne, så som vi bestämt när jag skrev över Fru mammakatt på henne. (Dumma jag.  Man SKA lyssna till sin instinkt, något vi uppfödare ibland har svårt för, och som jag så lätt glömde i glädjeyran över en bebis från en eftertraktad linje)
Och får till svar att bebisarna är bortlovade.
Ingen till oss.
Hm.
Jag måste jobba mer på att förstå mig på människor, för jag begriper ingenting.
Arbetar med min hjärna, hårt för att fatta, och det går inte alls.
Arbetar lika hårt med mina känslor för att acceptera att fodervärden har ändrat sig. Fru mammakatt är hennes, precis som besluten och löftena.

Jag bestämmer mig för att gå vidare, acceptera att jag inte kan förstå allt. Ungefär som på matten när jag var barn.
Matematikläraren skakade alltid på huvudet, och jag slet för att få ihop det.
Idag har jag miniräknare och en revisor. Enklast så. :) 

Tittar på bilderna av Fru mammakatt på bilden från fodervärden, och ser babylyckan i hennes ögon. Hon ligger så fint med de små, och jag förstår att hon njuter av att vara mamma. Så härligt!
Så oändligt ledsamt att vi inte lyckades hålla liv i de små hemma hos oss.

Sent på kvällen får jag ett ledset mail från Fodervärden.
Fru mammakatt har gjort det igen. Halva kullen borta. Halva lever.
Jag ryser inombords och får ont i magen.

Jag sörjer inte längre att jag inte får en unge från min fina hona. Jag sörjer inte längre att linjen gått tappt. Jag fick en knäpp på näsan av kattguden igen, och en stor påminnelse om att följa min erfarenhet som lärt mig genom åren att dålig mentalitet och oönskade beteenden inte ska gå vidare till nästa generation. Oavsett hur fint eller ovanligt ett avelsdjur är.
Ibland dyker egenskaper upp som vi inte vet var de kommer ifrån, och då är det vårt ansvar att besluta om framtiden, och göra vårt bästa. Ibland är det svåra beslut.
Men usch så sorgligt allt känns.

Jag skulle vilja att uppfödning bara var roligt. Lustfyllt, glatt, spännande och förstås enkelt.
Och jag skulle vilja att vi alla var snällare mot varandra och hjälpte varandra när det behövdes. Vi uppfödare behöver varandra. Gamla och nya kan lära av varandra och hjälpa i svåra stunder. Där emellan kan vi ha kul, umgås och utbyta erfarenheter. Tävla och ”hata” (lite grann)  i tävlingsmomentet, men ses som kollegor utanför och då arbeta tillsammans för den ras vi alla älskar.

Internet, facebook och forumen kokar, kollegorna förfasas över det hemska som hänt. Det hemska uppfödaren gjort. För någon måste ju ha skuld i det hela? Annars kunde detta hemska ju inte hända?

Själv vet jag att våra djur kan göra saker som är oförståeligt, saker som vi människor aldrig tänkt oss eller planerat för.
Vi kan ta ansvar och se till att det aldrig händer igen. Vi kan stoppa sådant vi inte tycker vi ska ha i vår avel.
Och vi kan stoppa oss själva;
Att mobba någon på nätet är inte okej, och att tro på allt man läser är lite knasigt.
Faktiskt.

Dr Jekyll and Mrs Hyde  

How quickly you can loose a line.

Or two.

Or more…….

Spring and summer of this year have been tough for us as cat breeders. From having quite a bunch of available females, felt joy, big hopes and a hunger for the future, we were suddenly thrown back to square one.

Or – square 1000 to put it more realistically.

For several weeks now I have been feeling down, felt a little sorry for myself, but also received pep and support from good friends (THANKS! You know who you are <3 ) and not least from my family. Naturally we have tried to shake off the sad, tried to learn from the experience, and have another go. That’s what the life of a breeder is like.

My thought is that other people who want to breed, or just take an interest, may find our experiences useful, and so I decided to write them down and publish them here on my blog.

This is part two in the series:

Dr Jekyll and Mrs Hyde

This thing called breeding is tremendously fun, challenging and very educational. In the 30 odd years I have been breeding so far, I have learnt lots and had masses of experiences!

I have met difficult people, easy people, happy people and angry people. They are very exciting, the people To try to understand them is very important when it comes to breeding, and I practise every day to become better at it.

Sometimes it works, other times not. :)

A little while ago I mated a young cat who is close to my heart. She is beautiful, comes from sound and mentally pleasing lines and she was the last of one of my favourite blood lines. In other words, she was very important for my future breeding program.

Our foreign import male was the intended father. He too has super mentality and great looks. Of course he is a champion, and he too is equipped with a heavy dose of sound lines from his parents and family going way back.

Miss mummy cat was also keen on her chosen mate, wedding bells chimed, and one day we could see that she had turned into Mrs cat. Her belly was biiiig and I and her extra mum, the lady who had her on breeding terms, celebrated together. Just imagine – our pearl was to become a mother!

Phones rang, messages flew through cyber space, we photographed, chatted and longed for the little ones. The extra mum was also very excited. Perhaps even more than that since Mrs mummy cat would be the base on which extra mum was going to found her newly started cattery, after she had had the litter with us.

D-day was here, and the big belly’s little inhabitants started to appear. They popped out like the most perfect longed-for little princes and pricess kittens, one cuter than the other.

When the belly was empty ( and so were we) there were 10 wonderful little bundles lying next to their mother. They were fed and washed in the best possible manner.

Mrs mummy cat was of course proudest of us all, the way that cat mothers always are.

She had fresh food in bed – no mother wants to get up to eat when they have just given birth. She had an extra lot of kisses and hugs and I’m sure that she enjoyed hearing how good she was and how proud we were of her.

The extra mum was of course drenched in pictures and we told little Mrs mummy cat how much her extra mum loved her and that she too was super proud and happy.

A little later on in the evening we are having dinner with good friends at their house and the eldest daughter is baby-sitting Mrs mummy cat and her decuplets. She is in a good mood when she rings up and tells me that everything is going well, and that I mustn’t worry. (I don’t worry because I know for a fact that my grown-up daughter is a full-fledged midwife and nanny – with lots of experience gained through years of delivering a large number of puppies and kittens).

Later still the phone rings again and I can’t help answering it. Ignorance is a trait often common to breeders, as well as the constant worry that something could actually have happened….

I ignore the husband’s stern look when his eyes tell me that I’m rude to take the call. And I choose to look away when he carries on looking at me as I leave the table to hear what the daughter is trying to say in between the sound of loud sobbing.

Because she is sobbing.

The words come out in staccato.

My world stands still. I cannot understand what I’m hearing.

There is banging, pounding and the quiet is sort of completely black. Deafening…..I feel like I’m trapped in a can, and I can’t hear the husband who asks me something.

Our hostess’ mouth is talking too and I stare at her lips. What is she saying? I can only hear the daughter’s tears and chock.

”Mum” ”MUM”!!!

”All the kittens are dead. Can you hear me? Dead! She killed them!” She draws her breath and I try to find mine. Breath that is.

I watch the hostess’ dog . He is big and cute. Fiddles about on the terrace and plays with a shoe. He notices me watching him and gives me a quick glance, sort of secretly, before he carries on chewing on his catch.

The daughter is crying and wants to know what to do.

Well, what is there to do? I don’t know. What do you do with ten dead kittens. Or eight?! Two are alive Almost.

Vi hang up after I try to calm the daughter as best I can. How can you comfort someone when you are panicking wildly yourself?

I am left standing for a long time with the phone in my hand. Listen to the pounding and realise that it comes from my own heart.

BANG! BANG! BANG!

Can a heart pound so hard that is falls out of your body? Can it?

I hold myself together outwards, and the pleasant evening ends with me driving the black road home. It is even blacker in in my head.

The husband has had a couple of glasses of wine and babbles happily in the dark. The moon is shining crisply and when we are almost home the silver fairies are dancing across the fields.

It is immensely beautiful out there in the summer evening.

I am quiet, busy with the thoughts in my head.

Memories of the cute litle babies flicker past my eyes, and in my ears I can hear the persistent sound of the daughter’s tears. I see them crystal clear, running down her cheeks. The pictures in my brain make me twist uncomfortably in the driver seat.

My motherly heart wonders if I have damaged her forever, and I deeply regret that I asked her to help out this evening.

My devastated daughter :(

At home it is quiet.

Sadness fills the house like an ugly fog, thick with silence it sweeps down the stairs and surrounds me with its mean head. I take the few steps upstairs and is met by a pale kid with black rings under the eyes.

”Here, she had another one when I finished talking to you”. The daughter hands me a small box with a tiny bundle inside. The baby looks sad ,I think and regard the little one. He is tucked up in a soft blanket on a hot water bottle. Breathes light as a feather with quick breaths. He twitches – perhaps he is dreaming? ”She bit him in the leg so he is bleeding but I managed to tear him out of her mouth” she says and points at the sister’s room.

”The others are in there. I didn’t know what to do with them”.

I give her a tight hug, ensure her with the firmest voice I have that she is the best in the world and that nothing is her fault, before we say good night, and I see her depressed back disappear into her room.

I listen for a while to the silence. Look in on Mrs mummy cat and ask her what she was thinking of? Stroke the fine fur quietly, look into her eyes to find an answer.

She looks back at me, gazes with the beautiful blue, meows softly as if to ask where her babies went? All the ones who’s lives she just took.

I clean the floor, dry the blankets, change everything and scrub fervently to get the smell out. When someone is not allowed to live any more they leave traces. And there are many traces after many dead babies. It takes time to clean up, and I stubbornly wipe both tears and floors while I try to understand what just happened.

The little ones lie in the sister’s rom.

In a neat row on a blanket the eldest daughter has laid them out, tucked them in, and wiped them clean.

They look like they are asleep. I WANT them to be asleep so that I can wake tem up. Only a couple of boys and a whole bunch of girls. Tiny little cat babies who will never meow, never purr, never play and never grow up.

I run my finger over their little heads, softly stroking the finely chiselled faces. I think that it cannot be true, it must just be a bad dream? They will soon wake up and cry for mother? I carefully remove the blanket, and see the devastation of the innocent little bodies.

A feeling of sickness crawls over the last hurdle in my throat and I have to run for the toilet.

Early in the morning we bury the little ones and try to keep the baby with the damaged leg alive. We cannot manage and a couple of days later the last little child dies togeter with my hope of saving the desirable blood line which I have always been so proud of.

The extra mum cries – we cry together and she tries to understand.

I can’t explain, because I don’t understand either.

Mummy cat is puzzled. She doesn’t seem to understand why everyone is acting so weird. Or why her milk bar is aching. The vet prescribes medicine against the milk, and mummy cat goes home to her real mum, and I give a sigh of relief.

All animals are entitled to love, security and quiet when they become mothers. Even bad mothers, and I have always said this, all in the interest for them to become better mothers. Which they always do.

But the mothers who kill their children, what do we do with them? What do we think about them? Are we allowed to think whatever we want?

The thoughts go round and round in my head and I find it hard to know how to relate to it all. I scour the bank of experience in my breeder’s brain but can’t find anything. Never, never has one of our cat mothers behaved like this.

Never.

Some time passes, and I give full ownership of mummy cat to the extra mum.

She wants to start her own cattery and deep down inside she probably thinks that we have been careless with her Mrs mummy cat.

I think so too.

We must have done something wrong, mustn’t we? Because a mother wouldn’t chew all her children to death?

Yes, we must have been a messy family when it happened (although I know that we weren’t).

Yes, we must have had too many dogs outside Mrs mummy cat’s room, and that disturbed her (no dogs there, naturally).

Yes, we must have had very loud music/TV/talk/quarrels or what the HELL else on……or she wouldn’t have done this! It has got to be something we did!

Definitely.

Something is niggling inside me.

My experience as a breeder knocks, clears its throat and reminds me of my own opinion.

A mother is a TIGER.

Mummy Tigers are dangerous. To others who threaten her children. Never, never must a mother hurt her own children.

This is an absolute fact, Never.

I give the extra mum my share in Mrs mummy cat. I never want to mate her again and risk experiencing the same thing again perhaps.

I don’t want to sell kids from a Mummy Tiger who behaves like a tiger – but in the wrong way.

She is happy, the extra mum. Full of excitement and hope.

Wihooo! Now we will have kittens.

Time passes. Mrs Mummy cat is in maternal circumstances again. Her belly grows.

I hesitate.

I will loose the line now. The litter belongs to someone else.

Angst.com.

The extra mum, who is now the real mum, tells me that everything is going well. And we both believe that it was just something which stressed Mrs mummy cat at our place which will not stress her now, so I will be able to buy a nice kitten or have a new litter after the one in her belly.

I don’t want to.

I want to.

I wait to decide whether I want to or not, and is told that the delivery has started.

A few months after her first litter Mrs mummy cat has her second litter and all the horrible memories come rushing back again. Worry creeps under my skin, but everything goes well.

Extra mum – real mum cheers! I remind her that I wish to have the pick from her, just like we agreed when I gave her complete ownership of Mrs mummy cat. (Silly me. We MUST listen to our instincts, something we as breeders sometimes find difficult, and which I forgot so lightly in the joy of having a baby from an attractive line).

And the reply I get is that all the kittens are spoken for.

None left for us.

Hm.

I have to work harder at understanding people, becuse I understand absolutely nothing.

Work hard with my brain to comprehend, and fail completely.

Work hard with my feelings to accept that the extra mum has changed her mind. Mrs mummy cat is hers, just like the decisions and the promises.

I decide to move on, accept that I cannot understand everything. Sort of like in maths when I was little.

My maths teacher always shook his head, and I struggled to get it toghether.

Today I have a calculator and a book-keeper. Easier that way :)

I look at the photos of Mrs mummy cat extra mum sends me, and I see the happiness over the babies, in her eyes. She lies there so good with the little ones, and I understand that she is enjoying being a mum. How lovely! So immensely sad that we couldn’t keep the babies alive at home.

Late that evening I have a sad e-mail from the extra mum.

Mrs mummy cat has done it again. Half the litter has gone. Half are alive.

I shiver inside and get a pain in my stomach.

I am no longer sorry that I will not have a kitten from my beautiful female. I no longer mourn that the blood line is lost. I was once again knocked by the Cat god, and had a major reminder to follow what my experience has taught me over the years. That bad mentality and unwanted behaviour should not be passed on to future generations. Regardless of how beautiful or rare a breeding animal is.

From time to time traits pop up and we don’t know where they came from. At those times it is our duty to think about the future and do our best. Sometimes the decisions are hard.

But oh, how sad it all is.

I wish that breeding was all fun. Joyful, happy, exciting and of course easy.

 And I would like us all to be kinder to each other and to help out when needed. We breeders need each other. Old and new can learn from each other and lend a hand in hard times. In between those times we can have fun, socialise and share experiences. Battle and ”hate” (just a little) at competitions, but meet as colleagues outside and work for the breed we all love then.

Internet, facebook and the forums are on fire, the colleagues are horrified of what has happened. The awful thing that the breeder has done. Because someone must take the blame for it all, right? Or else this terrible thing couldn’t have happened?

Myself – I know that our animals can do things that we cannot comprehend, things that we humans never thought of or planned for.

We can take responsibily for them and make sure that they never happen again. We can put an end to things that we don’t think belong in our breeding.

And we can stop ourselves.

To bully someone on the net is not ok, and to believe everything that you read is a bit silly.

That is a fact.

Translated by Dodo Sandahl - Thank you!