Detta med selfisar

Ja, det verkar ju vara en hel vetenskap. Och alla vi över .... xxxxx en viss ålder (ni märker att jag undviker det faktiska talet va?) får inte till det.
Eller ja, vi KAN egentligen ju - För hur svårt kan det faktiskt vara??
:
Man ställer sig med solen i ögonen, ser till att det inte är fullt ös medvetslös bakom en, så att bilden bara innehåller en själv, och så trutar man med munnen. Så blir det ett sånt där duckfejs. Ni hör att jag har koll, eller hur? Hehe!
Jorå, för en tid sedan fick jag en helt ny grej av dottern dessutom, och jag förstod direkt jag öppnade paketet att jag skulle gilla det jag fick, för den var ROSA. (Jag fattade inte helt vad det var, men det kändes ändå bra helt enkelt)

Döttrarna hade hejdlöst kul iallafall, och eftersom jag för mitt bara liv inte kunde gissa vad det föreställde, fick jag genom deras asgarv veta att det var en selfiepinne.
AHA!!
Sån finess liksom!

Idag var jag ensam hemma, ALLA i familjen borta, och hundarna och jag hängde lite på tomten. Det blev förstås ganska tråkigt och för att inte börja städa ogräs, rensa blommor eller sopa uppfarten kom jag på att det var dags för en selfie.
Och givetvis med mina bästa stortjejer!
Plättlätt!

Alltså, HUR GÖR UNGDOMARNA?!
Vi höll på som f-n. Och inte hjälpte det.

Ena gången kunde inte greyhounden blinka sött, hålla ögonen öppna in i kameran, andra gången blev dobermannen ledsen när jag blev sur och tredje gången var BÅDA hundarna i vägen för mitt ansikte.
Och resterande gånger måste jag ha gjort något superfel, för dubbelhakorna de luxe växte rätt in i bilden och jag såg helt beng ut.
Ovisbar om jag ska försöka sätta ord på mitt utseende.

Jag gav iallafall upp, och kan krasst konstatera att selfisar inte är min grej. Det är rätt töntigt med selfies.
Vem vill egentligen GÖRA selfies??? (Alltså, VETTIGA vuxna människor??)

Jag kastade selfiepinnen och gick en promenad.
Thank you very much.