När katten är borta dansar råttan på bordet

Eller i alla fall på kullen.

Hos oss är det oftast husse som klipper gräset. Han gnölar lite om det, men jag tror egentligen att han tycker det är rätt skönt.
Han deklarerar att han skall fixa tomten, hämtar åkgräsklipparen, sätter på radion och brummar iväg, fram och tillbaka, tillbaka och fram. Under tiden ser han frånvarande ut där han skumpar fram, lyssnandes till vad det månde vara inne i hörlurarna han också måste ha när han klipper gräs. .
Jag tycker det ser ganska lugnt och skönt ut.

Nåväl. På tomten har vi en liten kulle. Mjuk och upphöjd i en hörna, lagom stor för valparna att springa på, och de vuxna hundarna att strosa över. Lagom också bara att stå och vara snygg.
Kullen är toppen, förutom den lilla detaljen att det växer gräs på den, och det går inte att köra åkgräsklippare på den.
Man måste använda en vanlig. En sådan där (helvetes)grej som man går bakom och skjuter på. Upp och ned, och ned och upp. Hur jobbigt som helst. Men så är det när man har kullar med gräs på.

Husse tycker vi kan strunta i kullen. Det tycker inte jag.
Jag vill ha en fin, mjuk och inbjudande kulle med snyggt kortklippt gräs. Som inte är klippt av mig. Förstås.
Det bör ju rimligen höra till husses uppgifter. Det är ju liksom killgöra. Tycker jag.
Husse tycker att jag kan klippa den själv, eller så har vi kullen lite bohemiskt långhårig. Eller mer rakt på sak, proppfull av ogräs och gräs(ligt) högt som vass.
Inte acceptabelt tycker jag. Inte alls faktiskt.

Häromdagen klippte husse gräset. Snyggt, jämt och prydligt.
Det måste se bra ut, för han skulle åka bort.
Han packade bilen, öl, fiskespö, mat, kläder, kopplade på sin handsfree och försvann in i dimmornas - telefonernas- värld. Han pratade redan med kompisen i andra änden som satt o väntade med snus, bus och brännvin. Jo, det lät väl värre än vad det är, men det känns så för stackars mig som går hemma med barn, hundar, hus och jobb.
Och dessutom KULLEN. Som redan ser ut som en oborstad hund. Håret, förlåt, gräset står åt alla håll. Riktigt fult.

I vår familj har vi tre hästar också. En islandshäst, Blidfari, alias Nemo (lättare att säga) och två Amerikanska Miniatyrhästar, Juliet och Florida. Just nu är bara Juliet hemma, för Florida är på kärlekssemester i Danmark.
Husse gillar hästarna. Men de får inteinte vara på tomten, för de trampar ned gräset. Men det är väl bra? Och kanske kan de äta lite av eländet också?? Jag menar, vem vill väl bo i en djungel?? En gräsdjungel. Gräsligt. Hehe!

Juliet har så små söta hovar, och jag vill verkligen INTE ha vassgräsdjungel.
Husse är ändå i Norrland och fiskar. Jätteorättvist. Han står där i älven med snus i truten, vinglar lite och drar i fiskespöet. Solen skiner, och han och kompisen har timmar och åter timmar av ledighet.
Inte jag.
Jobb, arbete, slit och släp. Stackars mig.
Jo, det avgjorde saken.
Det man inte vet mår man inte dåligt av. 

Man har en kulle. Med gräs. Och en miniatyrhäst.
Den är ju oftast hungrig.
Om man då också har ett snöre, eller som i mitt fall,
en gammal spårlina går det superbra att hägna in den lilla gräsklipparen.
Tror jag iallafall, fortsättning följer angående gräsets vara eller icke vara

Och föresten så orkar jag bara inte klippa kullen. Också. 
Oftast gör han inte det. Läser min blogg alltså. Förhoppningsvis inte nu heller.... :-)