Gräset är alltid grönare på andra sidan...

Han heter Allan och är mörkhårig. Ett uns ovårdad, skäggig och i lite väl gott hull. Snälla, mörka ögon som hänger vid ens ansikte och tigger om uppmärksamhet eller bara en fråga om vi inte snart skall äta? Allan är inte purung längre, men inte heller gammal. Och han älskar mat.
En man i sina bästa år helt enkelt.

Allan och jag har känt varandra i många år nu, kanske sådär uppskattningsvis fem?
Första gången vi möttes var han ung, fräsch och nyklippt. Han dansade fram och tillbaka, tittade på allt som rörde sig och ville en massa massa.
Hans ägare log lite ursäktande, och sade med tunn röst att ögonstenen var lite intensiv, men väldigt snäll. Att hans stämma var stark men fin. Jojo. (I know….)

Allan har bott hos oss på vårt hundpensionat flera gånger sedan den där första gången, och han är alltid sig själv lik. Ganska normalt egentligen, för vem annars skulle han vara lik…? :-)
Han studsar in, vill ha godis, får inget – skäller.
Han vill bo i sin gamla box, stretar, drar och kastar sig in. Boar in sig tio minuter – skäller. Vill ut. NU!
Kastar sig ut på tomten, springer, kissar, luktar, njuter och är nyfiken. Skäller vid dörren – VILL IN. 
NU.

I rastgården är det skoj, tröttnar fort, vill byta. Skäller. Leker med en tjejkompis, ser en annan i en hage, skäller. VILL BYTA KOMPIS.
NU!
Vill ha mat – skäller.
Vill ha vatten – skäller.
Vill vara med oss- skäller.
Vill träffa en hundkompis – skäller.
Vill gå promenad – skäller.
Vill kelas – skäller.
Vill ut – skäller.
Vill in – skäller.
Vill – skäller.
Vill – skäller.
Vill – skäller.
Hua vad han vill hela tiden. Jag är lomhörd.

Hundar är ofta väldigt lika oss människor. De drabbas av samma sjukdomar. De lever tätt med oss tvåbenta. De delar vår glädje och sorg.
De är faktiskt ofta ganska lika oss..

Allan, som jag kallar honom här är aldrig nöjd med vad han har. Glaset är alltid halvtomt på något märkligt vis. Jag tänker att om han vore en människa skulle han inte gilla sitt jobb. Han vill byta. Han vill inte ha sin bil, grannens är bättre. Han skulle oroa sig över en eventuell kommande ohälsa, och för vädret under morgondagen.
Han skulle nog vilja ha en smalare kropp, snyggare fru och bättre ekonomi.
Sommarstugan -om han ens har någon- ligger fel, hans hund är inte tillräckligt framgångsrik och kompisarna kunde ställa upp mer.... 

Det är ganska jobbigt att umgås intensivt med gullige Allan, för man hinner liksom inte heller njuta. Han är ju aldrig nöjd.
Men mest jobbigt måste det nog vara att vara just Allan?