Kuddar och åter kuddar

Nu var det ett tag sedan jag skrev om vår Argentinske Tromb.
Dobermanntiken Tania.

När hon kom till oss förra året i april tog hon nästan livet av mig med alla sina upptåg. Och hon tog nästan livet av sig själv också, hälsovådlig som hon var. :-)

Men det mesta går ju, om det måste, så ock vardagen med vår busiga unghund;
Hon jagade katterna.
Hon jagade änder.
Hon jagade över åkrarna.
Hon jagade leksaker och inte minst barnens alla saker. Ibland blev jag galen.

Så löpte hon, och blev stillsammare. Vi trodde hon var döende.
Vilket hon dementerade strax efter löpet var slut och livet tillbaka i vardagslunken. Vardagslunken med den vilda babyn.

Tania är en levnadsglad knäppgök med en massa fina egenskaper;
Hon är bl.a. social, nyfiken, framåt, orädd och arbetsvillig. Hon gillar människor och hundar och stressar inte i onödan.

Hon har några mindre bra egenskaper också. Den jag hatar mest är ”Kuddegenskapen” . Vår bruna tik formligen älskar - ÄLSKAR - kuddar. Hennes signum borde nog vara ”En i munnen en under baken - det gör hela saken”

Våra kuddar förvandlades till dreglande tyglappar, både de från Hemtex, och tyvärr också de dyra men fina vardagsrumskuddarna.

Detta med kuddar har hon numera utvecklat å det grövsta och vägrar mest bara släppa om vi tvåbenta ber henne låta bli våra kuddar… Hon är också gärna först in i vardagsrummet eller sovrummet, så hon kan stjäla de åtråvärda mjuka attributen. Sedan ägnar hon tiden åt att suga/snutta/mysa/bära/släpa/trampa/barasittaåsedumutmedenkuddeimunnen/bädda/reta mig med sina trofeér.
Till STOR irritation för mig.

Jag som tvättar ni vet.