2002 - 2012

Korad Jean Dark Yardely Gold 10 år
"Loke" <3 
Foto L. Berggren

För en tid sedan flyttade Loke till Nangijala. Loke med de snälla och alltid vänliga ögonen. Loke som hade en ängels tålamod med allt och alla, Loke en av mycket få dobermannhanar som till och med gick ihop med andra hanar.

Egentligen hette Loke Korad Jean Dark Yardely Gold.

Han föddes i en kull om två, och växte upp med sin bruna tvillingbrorsa Yang.

Eftersom de bara var två, fick de göra nästan vad de ville. Och det funkade ganska bra. Båda två var mest som tjocka, välmående sälhundar, och hemmet stod kvar trots att våra små killar fick tulta fritt i huset.

Bruna mamma Soya tog fint hand om dem, och lämnade hon dem utan uppsikt hade vi tvåbenta mest dem och bara kramades.

Loke var från början till slut snäll, vänlig, social, lekfull och enormt stabil. Han korades, ställdes ut en del och fick några cert.
Matte och han tränade bruks och lydnad, och Loke var en högt älskad och omhuldad kille.

Under alla sina tio dobermannår var han högt älskad, och omtyckt av allt och alla. 

Linda och Magnus med familj – vi sörjer med er. Loke var fantastisk. Tack för att han fick ha ett så härligt, tryggt och underbart liv med er. Han kunde inte haft det bättre! 

Loke
Ganska så ny fortfarande, här i världen

HCM Normal

JIPPIE! Så var årets hjärtscanning avklarad för Sally och Niro. Båda med friska, fina och sunt tickande hjärtan. 

En lättnad och stor glädje, speciellt som vi planerat och längtat efter att de här två skall ha en date i början av nästa år. 

Planen är att den kommande kullen skall bli en av Niros sista, då vi tycker att han nu fått tillräckligt med ungar på bygden:-)

Jean Dark Sally Field

CH Voila Robert de Niro Van Anubis

Magomvridning. Det otäcka, otäcka ordet. Eller, helt enkelt "När Juni fick ont i magen"

OBS. Jättelåååångt..........

 Alla har hört ordet magomvridning. Alla som håller på med hundar, modell större har det i sin repertoar, och även om kanske inte var och en har erfarenhet av det, har de flesta på något vis lärt sig och vet lite om det otäcka tillståndet en hund så snabbt kan hamna i.

Jag med.

För många år sedan hade vi en högt älskad tik i vårt hem som råkade ut för just magomvridning.

Nyss hemkomna efter Stora Stockholm, trötta av att tävla, men lyckliga över resultaten sparkade vi av oss finkläderna, snön och packningen. Satte oss till bords och upptäckte sedan att vår svarta älskling satt i sig en knapp trekilos (tror jag det var) påse med Frolic.

Jag blev dödsförskräckt och vaktade min ögonsten som en hök varhelst hon styrde sina tassar resten av kvällen. Var hon inte lite skum? Såg hon inte lite konstig ut? Visst var hon väl ändå inte som vanligt? Och näe, det var hon inte.

Vi slutade (förstås) på det stora Djursjukhuset, och en motvillig veterinär skrev in min tik. Han tyckte jag var en hönsmamma. Det tyckte husse med.

Själv var jag mest envis och orolig. Vi fick lämna kvar min fyrbenta och åka hem.

Knappt tillbaka och just parkerat bilen ringde de från kliniken - vår hund låg på operationsbordet för visst hade hon magomvridning. Strax efter att vi åkt hade hennes mage börjat svälla, hon fick inte upp något av det hon ville kräkas ut och man förstod att hon var sjuk.

Två dygn efter ingreppet fick jag hämta min hund under dramatiska former. Hon kunde helt enkelt inte vara kvar på sjukhuset. Hon hade gjort en ”Dobermann”.

Det betyder att man inte kunde behålla henne för vård, då hon inte ville ta emot den. Hon ville hem, och hon klagade högt, sörjde och mådde så dåligt att de veterinärerna inte trodde hon kunde bli frisk utan sina nära och kära. 

Vovve hämtades hem. Hon grät och jag grät. Till och med veterinärena fällde några tårar. Dobermann passar inte på djursjukhus.

Rehabiliteringen gick fint. Och ekonomin sämre. Magomvridning är så dyrt att jag den dag idag får kramp i mellangärdet av minnet och tanken på alla dessa pengar. Hua.

Så en dag blev min finaste sjuk igen. På det nya djursjukhuset upptäcktes det att man glömt (!!) en grön operationsduk i buken på vår hund.

Ny operation var uteslutet.

Jag miste min ögonsten och det kändes som om jag aldrig skulle bli glad igen.

Det blev jag förstås men fortfarande, den dag idag ger mig tanken på Magomvridning kalla kårar längs ryggen.

På mitt arbete på vårt Hundpensionat träffar jag många hundar. En del hundar är mer disponerade för den här åkomman än andra. Företrädesvis stora hundar med djupa bröstkorgar. Tex Dobermann, irländsk setter, varghundar, hjorthundar, schäfer och inte minst grand danois

När vi haft en grandis på jobbet och den går hem är jag alltid glad att inget hänt. Att allt gått bra.

Minnet av den stora tiken vi en gång hade som  blev sjuk sitter nämligen som berget. De vänliga ögonen som försökte tala om att hon hade ont, men inte exakt var. Den stora kroppen som inte ville stå utan bara ligga och vila.

Hela det enorma djuret som utstrålade ont, är svår att glömma. Slutligen tog jag beslutet att baxa in henne i bilen och åka. När vi var framme 30 minuter senare var magen som en trumballong. Stor, spänd och i ögonfallande.

Veterinären fick sticka hål akut på magsäcken redan innan vi kom in på rummet. Från att ha varit fullt frisk, till jättesjuk till döende på kort tid. Så fort kan det gå.

Det är otäckt. Och alla hundägares skräck.

Juni

Vi var på hundutställning. Långt bort, ända nere i Dortmund, ca 140 mil hemifrån hade vi tagit oss.

Åkt ifrån hösten, och ikapp sensommaren. Löven hängde fint djupgröna kvar på träden, fåglarna kvittrade och temperaturen var plötsligt behagligt skön.

Vi tävlade, vann en del, packade, släpade, skrattade och höll tankarna på alla de asfaltsfula milen hem långt borta.

Näst sista dagen var det regn. Efter tävlingarna fotade vi oss, tryckte in pokalerna i bilen och åkte glada i hågen till hotellet.

Våra hundar rastades, fick mat och vila på rummet. Själva duschade vi av oss resterna från den dammiga tävlingen och fick en stunds vila vi med innan kvällen avslutades på ett kort restaurang besök och middag.

Knappa två timmar senare sade vi god natt och bäddade vi ned oss med tankarna inställda på morgondagen och den sista, största tävlingen. Vi småpratade lite och som vanligt ”tittade jag av” hundarna. Registrerade att Juni såg konstig ut. Hon låg på dotterns säng och såg inte ut som vanligt. Fast jag vet inte vad som var fel.

Jag pratade vidare, men höll ögonen på vår bruna tik. Vad var det med henne? Ingenting? Kanske var det bara jag som var fånig?

Juni låg med fundersam min och stirrade rakt fram. Så sträckte hon på sig och gick ned på golvet. Drack lite och gick med moloken gång tillbaka till min säng. Den annars högt burna svansen hängde rakt ned. Hon lade sig på golvet med en duns. Jag frågade dottern om hon tyckte Juni var annorlunda, men hon såg inget. Kanske var jag bara fång?

Juni reste sig igen och hoppade upp i sängen. För att genast gå ned och rapa ljudligt. Vi tittade båda på henne, och hon försökte kräkas. Inget kom, trots några ljudliga försök. Juni såg olycklig ut, och försökte hitta en bra sovplats och en bra sovställning. Inget lyckades och hon vandrade olyckligt hit och dit. Jag kände mig mer och mer orolig, och efter några kräkljud till förstod jag att vi måste uppsöka veterinär.

Veterinär. Var hittar man det mitt i natten i en främmande stad. I ett främmande land. Lördag natt sätter vi oss så i bilen och lotsas av GPS:en längs krokiga och små gator runt i Dortmund.

Efter att vi letat på nätet och ringt till Sverige och väckt kompisens man blev vi tvungna att be hotellet om hjälp att hitta ett djursjukhus.

Fast det finns inga djursjukhus i Dortmund. Som ändå är en så stor stad…?

Små kliniker var det som fanns, och om vi kom inom 30 minuter talade en tysk dam om för oss skulle vi hinna innan stängning. ?

Stängning????? Jag kände mig smått panikslagen och funderade på vad som skulle hända. OM det var magomvridning. OM Juni måste opereras. OM hon dog? Om-Om-Om. Det kändes inte bra alls.

Lilla Juni mådde dåligt. Hon låg tåligt vid kompisens fötter fram på bilgolvet, och fast jag körde som en tok låg hon tryggt på sin filt. Men nog såg vi att hon hade jätteont. Jag fick sympationt överallt.

Efter en halvtimme på de tyska stadsvägarna anlände vi, och rusade in på den-faktiskt- jättefina kliniken.

In skrivningsproceduren var viktig, noggrann och utfördes systematisk av en korrekt tysk sköterska. Hon lät sig inte stressas av sjuk, ledsen stånkig hund, hysterisk matte som hoppade på henne på engelska, eller en krävande väninna med riktigt bra skoltyska.

Till slut fick jag nästan ett hysteriskt sammanbrott och se, 

Porten öppnar sig, och ut kommer farbror doktor:-)

Inne på rummet lyftes min sjuka hund upp och undersöktes på bordet. Veterinären konstaterade snabbt att hon var sjuk. Jo, det visste jag redan. Hon hade ett virus konstaterade han snusförnuftigt.

Jag såg tveksam ut, och förklarade för tionde gången att jag nästan var säker på att Juni hade ont i magen. Att hon försökt kräkas men inget kom. Att hon var svullen i buken och hade jätteont. Att jag var lika bergsäker på att det var en magomvridning på gång inne i Junis kropp och att hon behövde akut hjälp. NUUUUUU!!

Veterinären lyssnade artigt och berättade igen att det var ett virus. Han tryckte snabbt i henne en spruta mot viruset, och gav mig medicin och smärtstillande och tyckte att vi kunde åka hem.

Hem till hotellet….

Jag kände mig uppgiven och ledsen och bästa kompisen som följde med som tolk peppade mig.
”Gör som det känns bäst. Om du känner dig osäker så tjatar vi lite till”

Och det hade hon ju rätt i.

Jag skakade på huvudet och började förklara för femtioelfte gången att jag inte alls trodde Juni hade virus i magen. Att hon var jättejättesjuk, och att jag var hundra procent säker på att det var allvarliga saker på gång i min hunds kropp.

Jag önskade att jag skulle ha fel, men ville inte åka till ett hotell med en kanske dödsjuk hund i bilen. Att vara i ett främmande land och kanske måste hitta ytterligare en ny klinik inom kort lockade mig inte alls.

Min långa tirad avslutades med en bön om att kliniken skulle ta en röntgenbild på Junis mage, och om allt var okey skulle vi absolut avlägsna oss och ge veterinären med sköterskor kväll. Eller natt kanske det är mer korrekt att benämna det hela.

Tyska är inte ett språk jag pratar, men det var inte svårt att se vad de anställda tänkte om oss, envisa, dumma svenskar när de hjälpte till att baxa upp 34 kilos dobermanntik på röntgenbordet.

Sköterskan suckade och såg trött ut. Min mage var så orolig så det kändes som om jag också var på väg att få magomvridning, och det var en lättnad när bilderna var klara och hängdes upp på den lysande skärmen.

Plötsligt intensifierades tyskarnas diskussion, och jag snappade upp lösryckta ord. ”Luft i magen, påbörjad vriden magsäck, HUR VISSTE ägaren detta???” Och så blev vi utputtade ur undersökningsrummet.
Juni hängde med huvudet och såg ledsen ut, och jag önskade att det skulle komma en god fe och hjälpa mig ta bort det onda. Att jag kunde förklara för henne att hon snart skulle få hjälp.

Och det fick hon. Strax därpå blev vi lotsade in på operationen, jag fick hålla Juni och krama om henne medan hon sövdes och sedan fick vi åka hem med en försäkran om att de skulle ta hand om min hund på bästa vis.

Två timmars sömn fick vi, och så ringde veterinären och avlade rapport hos kompisen, hon som turligt nog var mer uppmärksam i skolan än jag var.:-)

Allt hade gått fint, Junibrun låg på uppvaket, och vi kunde hämta henne dagen därpå, helst så sent som möjligt.

!!

Vilken lycka.

Fast ändå oro. Jag visste ju att en sådan här stor bukoperation, bland de allra, allra största man kan göra på hund var riskabla. Och att Juni egentligen skulle behöva ligga kvar ett par dagar.

Frågorna var många, och svaren få när jag lade huvudet på kudden och försökte fånga sömnen där några få timmar, innan det var dags att tävla sista dagen på Bundessieger i Tyskland.

Lagom mör intog jag allvarligt frukost morgonen därpå. Våra reskamrater fick en lätt chock över vetskapen vad vi använt natten till, medan de sovit gott i sina mjuka hotellsängar, och de undrade förstås också hur det var med Juni.

Det undrade jag med, och medan vi rattade bilen mot tävlingen, parkerade och började släpa in hundar och packning ringde jag, sms:ade och satt i telefonkö. Åtminstone något jag kände igen från Sverige.. 

Slutligen fick jag fatt i en sköterska som inte kunde engelska. Jag tror hon sade att min hund mådde fint och att vi skulle ses i eftermiddag. Kanske. Eller hade hon sagt att min hund var död och allt gick åt pipan? Suck. Jag visste ju inte säkert.

Jag bombade kliniken med oroliga sms, och begav mig sedan till vår ring för att tävla.

Någon timme senare fick vi svar på engelska - Juni is okey, operation went fine, everything looks positive, see you later! 

Lyckan var total. Bättre än BIS! :-))))

Dagen gick fort, och strax före fem satt vi utanför med fullpackad bil och väntade på att bli insläppta för att hämta vår lilla sjukling.

Veterinären anlände med sin fru och strödde idel lovord över Juni. Inga nyheter precis, vi VET ju att hon är världens snällaste och gulligaste lilla bruna hund. 

Men det var skoj att höra att han varit ute alldeles himself med vår hund.

Juni själv var i himlen. Hon blev så glad att mina fjuttiga lyckotårar inte kändes som något alls, och det var inte det enklaste att försöka hålla den nyopererade konvalescenten lugn.

Hon bäddades in på de nyinköpta tyska, mjuka filtarna, och fick trona mjukt, gosigt och alldeles rent.

Jag fick miljoner med förhållningsregler och antibiotika och smärtstillande i långa rader med mig. (I Tyskland kan man få med sig all medicin direkt, och slippa gå på apoteket. Ganska skönt må jag säga)

Så var det då bara det roligaste kvar. Betalningen.

Och det vet ju alla som har hund (eller katt. Eller marsvin. Eller vad som helst bara det är ett djur) att det är hutlöst att gå till veterinären. (Här kommer ett hett tips: ALLA som har egenuppfödda barn i huset, TVINGA dem att utbilda sig till veterinärer!!)

Jag hade förstås inte räknat med denna lilla extra utgift sådär i min shoppingkalender, vilket kliniksköterskan verkade ha förståelse för. Hon nickade nådigt när jag pep om att få betala med kortet.

(Jag bad till högre makter om att jag alls skulle ha sådär mycket pengar på mitt kort) 

Ingen såg förvånad ut när deras maskin inte ville ta mitt kort. Jag var ju utlänning. Maskinen ville förstås ha mer tyska kort. Eller nåt..? Damen i kassan bad att jag kanske skulle springa till banken och ta ut pengar?

Varpå jag försökte förklara att det var söndag, klockan var 17:30 och att jag liksom inte kunde trolla. Det förstod hon. Men hon såg skeptisk ut när jag bad att få en räkning.

Jag förklarade att jag var ärlig och att jag absolut skulle betala när jag kom hem. Den tyska kliniksköterskan (som sedermera visade sig vara veterinärens fru) såg om möjligt mer skeptisk ut.

På inrådan av bästa väninnan halade jag upp mina ID handlingar och kastade över disken, medan jag förklarade igen, att jag inte hade pengar, och att detta förstås, inte var något jag precis planerat.

ID handlingarna försvann tillsammans ut med kvinnan ett bra tag, varpå hon kom tillbaka med ett leende och talade om att de höll med, hon och veterinären.

Jag fick en räkning och papper på engelska (som jag bett om) där man hade skrivit ned exakt vad som hänt Juni och ett utdrag ur hennes journal.

PHU. Vi fick åka hem!!

Sådär ja. Med hur många vakna timmar som helst och resten av tiden aktivt tävlandes kändes min kropp ungefär som om den varit fasttjepad på Autobahn och påkörd av en kolonn långtradare satt jag ändå lyckligt bakom ratten och påbörjade den långa resan på dryga 140 mil till Stockholm.

För min hund dog inte. Hon låg där, tryggt och mjukt i min bil.

En gång i timmen stannade vi och gav Juni vatten, klappade om henne och lyfte henne i och ur bilen vid behov. När hon måste rastas alltså.

Och vid midnatt var vi alla halvdöda av trötthet. Vi ringde ett välbekant, underbart och charmigt danskt hotell, prutade på priset vad gäller hund (om detta kommer att annat blogginlägg en dag ) och strax efter halv ett somnade vi alla ovaggade i danska, mjuka sängar med stora, pösiga duntäcken över våra trötta kroppar.

För den som undrar anlände vi i Vita Huset drygt 26 timmar efter att vi hämtat Juni hos veterinären.

Resan gick fint, men tog förstås tid.

Juni själva hade två otäcka återfall, eller vad man nu kan kalla det, med kräkningar och ont i magen.

Nu är stygnen tagna, och det verkar som om det mest akuta har lagt sig. Junibrun är pigg och glad, men äter fortfarande dietfoder fem gånger per dag. 

Stygnen är borta, men hon skall ta det lugnt ett par veckor till. 

Vi hoppas - peppar, peppar att vår Junibrun snart är 100% sitt gamla vanliga jag. 

Juni i vår BIS-placerade uppfödargrupp på BUNDESSIEGER  utställningen,
bara några timmar innan hon blev sjuk. 

Juni strosar längs strandkanten på en kort rastningsrunda i Danmark
innan vi åkte vidare mot Stockholm.

http://www.slu.se/sv/universitetsdjursjukhuset/smadjurskliniken/rad-om-sjukdomar/magomvridning/

http://www.veterinaren.nu/hund/sjukdomar/matsmaltningsapparaten/magomvridning-hund

För ungefär två veckor sedan

För ungefär två veckor sedan fotograferade vi bland annat våra två unga argentinskor. Tyvärr hade vi närvaro också av regnet, och även om Ammi är en av världens bästa dobermann-fotografer kan hon knappast trolla. Bara nästan:-)

Seansen gick snabbt - ingen korthårig hund gillar att visa upp sig från sin bästa sida i silande, ihåligt och kallt regn....

Först ut var vår lettiska skönhet - Le Letton Glafira.
Fina som hon kallas har mognat och blivit en verklig skönhet. Vi är enormt stolta över henne, och ser med spänning fram emot 2013 som vi hoppas skall bli Finas år.
TACK Annelie med familj som tar så fint hand om Finaste Busungen!

LeLetton Glafira 

Glafira

Glafira

Nummer två blev också en brun tjej, nämligen Verna som nu hunnit bli åtta månader gammal. Hon är prydlig, busig och JÄTTEglad.

Vi på Jean Dark är mest jätteglada över att Verna trivs så bra uppe i Norrland tillsammans med sina rhodesiankompisar och matte Pia-Maria:-)

Verna

Sist men inte minst - TROMBEN.
Eller Tania de Akido San som hon heter egentligen. Fast här hemma kallas hon Tania. Eller Tromben, för det är mest som en sådan hon far fram.

Historierna är många om hennes bravader här i Vita Huset, och hon har kanske avskräckt en och annan från att köpa rasen med sina energiska göromål. Men mest av allt tror jag hon lockat människor till skratt, och gett dem insikten om hur underbara, fantastiska, härliga, positiva, levnadsglada, nyfikna och roliga hundar ur rasen dobermann kan vara. Alla borde ha en!
Och ja, vi avgudar vår Tromb här hemma:-)

Vi lyckades till slut att få henne att stå still - och såhär blev resultatet:

Tania

TACK Ammi för hjälpen, och TACK också Annelie, Anders, Mia och Jeanette för hjälp med godis, leksaker, peptalk och paraplyhållning:-)

Dortmund 2012

Äntligen hemma!

Det är så långt att jag mår dåligt bara av tanken på alla mil vi lagt bakom oss de senaste dagarna. 140 mil enkel väg. Det blir mycket babbel, cola och godisJ

Jag tänker på Dortmund. Årets tyska, största Hund (och häst) utställning.
Hallar som får Älvsjö Mässan att vara som ett frimärke, utrymme som verkar omöjligt att fylla och människor, hundar, hästar och shopping i all oändlighet.

Det är spännande att komma till ett annat land och tävla, annorlunda och kul. När det gäller just Bundessieger Show i Dortmund är det dessutom två utställningar, en nationell och en internationell. På den sistnämnda kan man även erhålla titeln Bundessieger -12 (beroende på årtal förstås) samt cert och cacib.

Tävlingarna pågår i hela tre dagar, beroende på det stora deltagarantalet. Vi brukar använda extradagen till att besöka hästtävlingarna. J

Vi stuvade in tio hundar i bilen, knödde in oss själva och våra fem kroppar, och så åkte vi! 15 timmar senare och lomhörda av allt skrattande, tumlade vi ut på parkeringen på ”vårt” vanliga hotell.

Knappt hade vi stängt ögonen, så var det dags att kliva upp, och åka till utställningen. Det eviga -Packa in i bilen-packa ut ur bilen-släpa-packa upp på utställningen-packa ned från utställningen-packa in i bilen-packa ut ur bilen-släpa-packa upp på hotellrummet-sova-börja om började och vi hade inga problem att sysselsätta oss.

Första dagen var det dags för kineserna, och det gick ju bra! (Se nedan)

Lördagen var det dvärgpinscher och dobermann, och det gick om möjligt ännu bättre!!

Vi vann, skrattade och shoppade! Vilken fantastisk dag!! (Resultat se nedan)

Kvällen avslutades, trodde vi, på en närliggande restaurang, med fantastisk mat och miljö.

Vi rastade hundar, och vacklade in på våra rum vid nio tiden, för att förbereda oss för den sista dagen, och inte mins sooova.

Så blev det inte. En av våra hundar blev akut, allvarligt och mycket sjuk. 

Istället för att ligga i den varma, inbjudande hotellsängen fann jag mig istället kort efter på en lokal djurklinik, dividerandes med en veterinär som inte kunde engelska. Jobbigt, riktigt jobbigt. Och tur att jag har en kompis som kunde hjälpa en hel del med språket i alla fall. Jag ångrar att jag var så oengagerad där på stenåldern, i högstadiet när jag faktiskt läste tyska någon ynka termin.

Min hund blev inlagd, opererad och min inre stress knödde runt i kroppen som en orolig myrstack.

Tänkte vår lilla vovve dö?

Täckte försäkringen?

Skulle hon få komma med oss hem söndag kväll när vi måste lämna Tyskland?

Var de tillräckligt utbildade?

Var de alls snälla mot henne?

Skulle hon överleva operationen?

Kunde veterinären sin sak?
VAR han ens veterinär????

Orkade jag tävla och satsa när min vovve var inlagd på ett tyskt djursjukhus?

Skulle jag stanna på hotellet och deppa och vila kanske?

Jag bestämde mig för att vår tik inte skulle bli gladare av att jag avstod att tävla, och troppade upp tillsammans med de andra, söndag morgon. Lite segare och tröttare efter nattens bravader var nog både Ammi och jag, men som min farmor på 99 år brukar säga: Man kan allt man vill. Och lite till.

Och det kunde vi:-)

Fina framgångar även denna sista dag. Även om oron gnagde som en ilsken bålgeting inne i min mage, kunde jag fokusera och med fin hjälp från alla kompisarna blev söndagen också ett fint minne.

När kliniken skickade sms om en –efter omständigheterna välmående hund- kändes livet ganska bra. :-)

Efter en lååång dag, fick vi hämta den efterlängtade fyrbenta vännen, och påbörja milen hem. 140 långa mil.

Med en hund som skulle tittas till, vattnas och pussas på en gång i timmen samt ett ihärdigt regnande som trummade på bilens tak, är det nog lätt att förstå att vi inte orkade längre än till Danmark.

Men efter ett par timmars sömn på ett mysigt hotell med havsutsikt, frukost i magen och sol på himlen, var vi snart på väg igen.

Och på den femte dagen anlände vi hemma i Svedala igen. Aldrig har jag varit så glad att rulla in på vår grusade uppfart!

TACK Ammi, Becca, Felicia och Mia för en vinstrik, rolig, sorglig, annorlunda och spännande helg!

Och ja, jag återkommer med historien om den sjuk vovven. 

* NORDJV-10 Sun-Hee´s Im A Marionette 3x CERT och VDH CH!! 

* Jean Dark Endless Love 2:a bästa tik ÖKL V och Res CAC

* Jean Dark Lady In Red 2:a bästa unghundstik med CERT

* Jean Dark Lemon Tree V3

* Jean Dark Rare Gold Bästa Juniorhane och CAC

* Korad Lp Jean Dark Kiss and Tell CERT i Bruksklassen

* Korad NOUCH NORD V VDHCH Jean Dark I Love You 2 CERT och bästa Championtik

* Jean Dark Bacardi BUNDESSIEGER 2012 BIM, CERT och CACIB (!!!!!!!!) 

* NOUCH SEUCH TYSCH INTUCH EECH NV-08 & 09 NPKV 07 Neumunstersieger 09 Jean Dark Mango Tvåa bästa hane. REC Cacib

Sammanlagt hade våra hundar med sig 14 cert hem, cacib samt Bundessiegertitel och ett antal clubcert! 

Grattis till alla inblandade hundägare, vilken helg!! 

Dessutom tävlade vi med våra uppfödargrupper

BIS-3 uppfödargrupp Lördagen:-)
Tre kombinationer, Rulle, Ella och Juni 

Best In Show Uppfödargrupp 2 på fredagen och 3 på söndagen!!
Lisa, Luna och Lillebror (två kombinationer)

Nästan hela gänget i Dortmund, bara kineserna som saknas:-) 

Inte ens fyra veckor

Snart fyller våra femlingar fyra veckor. 

De börjar bli riktiga kissekattungar nu, lite babyknubbiga, stora, blanka ögon, rultig gång och sockersöta som bara kattungar kan vara:-) 

Idag är de nästan exakt tre och en halv vecka, och de blev just förevigade av äldsta dottern: 

Jean Dark Maja Gräddnos

Maja

Jean Dark Mama Mu

Jean Dark Mary Darling

Jean Dark Mowgli

Jean Dark Mästerkatten

Mästerkatten

Ansikts och tandinpackning

Men vad ÄR det för fel på min hund?!

Hon kan inte gå en millimeter utan att spana överallt efter vad hon nu kan få syn på. Hon snokar i gräs, hon vadar i vatten. Hon hoppar i lera och hon gräver i jord. 

Och hon gräver UNDER jord.

Hon gräver med tassarna. Förstås. För det gör ju hundar.

Och hon gräver med sina tänder. För det gör man om det skall gå undan. Och fort måste det ju gå. För vem har tid att vänta?

Ja, herreguuuud. 

Kajsa Bergqvist-Höjdhopperskan

 Jojo.

Lugnet före stormen.  För Tromben är tillbaka med all sin kraft! 

Sin påhittighet och energi. Den som har följt mina inlägg kan läsa längre ned om vår Argentinska dobermanntiks -Tromben även kallad- uppfinningsrikedom i livets allehanda intressanta saker.

Man kan läsa om aldrig sinande energi, livsglädje, rackartyg, tokryck och levnadsglada dobbisar.

Plötsligt en dag lugnade sig den glada busen ett par dagar, för att kort tid efter vara tillbaka i sitt vanliga; på TOPP!

Häromdagen bestämde hon sig för att det där med staket och grindar var till för veklingar. Och att stanna innanför den stängslade gränsen med höjden 1.50 cm (!!), dvs en och en halv meter…. minsann inte fick hindra henne när hon ville annat. Hoppa funkade inte. Skrika funkade inte. Men lösningar på världens alla problem finns om man är kreativ: 

Hm. Jag vill ut. 

Jag vill uuut. 

Jag V.I.L.L ut. 

Åhej! 

Jobbigt.
Jag hänger lite här och sen klättrar jag vidare... 

Sådär ja, tungan rätt i mun:-) 

Nästan över!
(Här fick jag sluta fota och ta hand om min ap-dobermann)

Dobbar som jobbar. MER! :-)

Och söndagens resultat fortsätter drälla in
Idag blev Jean Dark Noa Perle Korad!! Stort GRATTIS till matte Lena! Trots löp och hormoner i full fart i hela kroppen gick det viktiga mentaltestet bra, och Noa har numera fått sin första titel. Jätteskoj!


Och ännu mer:
Korad SDV LYDN-12 IPOII BSL III ZTP V1B BH SEUCH TYSKCH Neumunstersieger-09 SDVungh-09 Vice Worldwinner 10 Jean Dark Kingdom debuterar på brukset!!

Som vanligt gör han det med den äran; Matte Tessan och han VINNER klassen och blir uppflyttade med 285 poäng.
Tessan - ni är otroliga!
Visar framtassarna på alla sätt och vis. Bruks, lydnad, bitarbete och utställning. Och överallt finns ni två med i toppen.
Mest toppen är att dina hundar alltid är välskötta, glada, harmoniska och fint omskötta. <3

KORAD SDV LYDN-12 SE UCH IPO II BSL III TYSK CH (VDH) ZTP V1B VICE WORLD WINNER-10
Neumünstersieger -09 SDV ungh- 09 BH
JEAN DARK KINGDOM 

SM-GUUUUUUULD!!!

Ja, nu tror jag att jag har klottrat SM GUUUULD överallt där jag kan. På Facebook, på Facebook/hund/kennel sidor och överallt lite till.
För det är ju så, att en Svensk Mästartitel tar man inte var dag.

Men idag är det en sådan dag, och duktiga grabbarna Magnus och Mexx har varit i farten. De har engagerat sig hårt i en ganska ny sport (vågar jag mig på att skriva, iallafall vet jag inte själv så mycket om den, men det verkar URKUL!) nämlgen Barmarksdrag med Kickbike.
Alla som är engagerade i dobermannrasen vet att de här hundarna älskar att dra. De älskar att springa. De älskar att ligga först och de fullkomligt äääälskar att jobba tillsammans med sin egna människa.

Mexx är förstås inte annorlunda, och dessutom är han vältränad, snabb och har en duktig husse. Så duktiga att duon i dag fick en SM VINST!!

Hatten av Magnus, stort GRATTIS till dig (och Anette) vi här på Jean Dark är grymt imponerade!!
Roligt också att tvåan och trean i tävlingen också var dobbisar

Bilderna har jag stulit från husse, Magnus tidslinje, hoppas ingen misstycker J 

Puss Husse, det här var kul:-)

Fler duktiga arbetande ekipage:

STORT GRATTIS också till Cia och Pinja, dvs LP Jean Dark Orlane
Igår tävlade tjejerna i lydnadsklass II, blev uppflyttade och vann hela klassen! Vi på Jean Dark är jätteimpade, och tycker matte Cia är ett föredöme för oss andra.

Alltid pigg och glad. Alltid positiv i sin träning av Pinja. Och alltid engagerad och noggrann med sin hund. Pinja är inte bara en tävlingshund, ett redskap för framgång, utan en fin bästaste kompis.

Hatten av CIA - du är så duktig!

Tromben = Katla Drake

 Jag har förstått att många följer vår yngsta tik, Tania, och hennes framfarter i livet. I skrivandes stund är hon drygt tio månader, och man kan säg att hon lever fullt ös. Medvetslös. Bokstavligen talat.

Från att ha varit ganska vild. 

Jag tänker mig på en skala från 0-10, så har hon varit 1 miljon. Minst.

Det finns knappt ord för alla hyss hon hittat på, eller hur mycket livsglädje som rymts i den bruna, argentinske valpkroppen.

Tania kom till oss en kylig vårdag i april, och efter det var sig livet i Vita Huset inte likt. Men det var roligt, utmanande och underbart!

Tidigt hamnade vår Tromblikande hund i tonåren, och så en dag löpte hon. Det där gick ganska omärkt förbi, Tania var som vanligt. Pigg, glad och med en massa projekt.

Men plötsligt upptäckte vi att hon drog sig undan. Hon ville mest sova, grotta ned sig i sin människosäng inne i vårt sovrum. Där låg hon nedbäddad under alla sina hundfiltar, gärna med ett mjukisdjur som hon snott inne hos någon av döttrarna, och hon ville INTE komma ut. Faktiskt fick vi dra upp henne, bära/släpa/hota/muta för att ens bara rasta henne. Jag blev jätteorolig, och tänkte att hon var döende i någon märklig sjukdom jag inte hört talas om. Husse undrade om vi sålt fröken Argentina – för hon syntes ju aldrig till. Och barnen började fråga när dobermann nummer två skulle komma till Vita Huset, för det var ju lite trist hemma nu.

Tyst och stilla hade vi några dagar här hemma, och jag bokade (nästan) tid hos veterinären. Det som avhöll mig var att den lilla bruna var piggelin på promenaderna, så vi beslutade att avvakta lite till.

Och så snart vi var hemma sade det ”Vips” och så låg Tania i sin säng. Det där blev förstås de andra djuren nyfikna på. – Vad var det som var så kul med att bara ligga inne i sin säng och glo? De gick in och tittade och möttes av svarta ögon i ett litet ansikte. Tania ville inte alls ha besök.

Hon följde de andra med sura ögon, och såg nöjd ut när de droppade av ut igen i vardagsrummet. Och det gjorde de med besked! Katterna tog sig också några turer in, och möttes där av en sällan skådad syn;
Katla Drake bodde visst nog där inne i sovrummet!! 

Eldsprutande, arg och snabb som en spottkobra for hon ut med sin långa näsa och jagade ut de stackars sovrumsflanerarna med en faslig fart! Och sedan blev plötsligt sovrummet i Vita Huset kattfritt. Det har nog inte hänt sedan dacke…

Vi förstod att vår Argeintiske Tromb var skendräktig, och helt enkelt hade byggt ett bo för sig och sina mjuksivalpar. Gulligt. Och kattfarligtJ

Så kom det sig att fröken Katla Drake fick sina gossedjur avlägsnade, mindre mat och mer motion. Och en dag var hon sitt gamla jag igen. 
Fortsättning följer. Phu J

Kinesbildbomb

Alla gillar sol. Värmande strålar, glittrande träd och plötsligt blir hela kroppen full av energi. Och då blir benen fulla med spring.

Häromdagen fångade Felicia våra fina kinestjejer på bild. De var lyckliga, busiga och världens gladaste. :-)

Tjohoooooo!! Så här glad är Minniemus
Suanho´s Minnehaha

Full fart - Minnie så klart! :-) 

Minnie, Saga och Luna

Fina Minnie med vackra huvudet

Mor och dotter, Minnie och Luna

Kaninbullarnas dag

Ja, vilken dag passar bäst att presentera vår kaninduo, om inte just idag, på Kanelbullens dag!

För tre veckor sedan föddes de två bebisarna, och vi har varit lite oroliga att de skulle frysa ihjäl - för mamma Bella bor ju ute.

Men hon bäddade så fint med hö, halm och päls och allra längst ned stoppade hon sina små. Och de växte, utvecklades och blev sötare och sötare. Nu är de tre veckor och söta som socker. :-) Vi pussar på dem och njuter av dem så länge vi kan, för snart skall de hitta nya hem.

Ändrade planer

Projekt häst pågår för fullt. Äldsta dottern sopar/slipar/spacklar/målar och fixar i stallet. Husse har ordnat släp och vi andra surfar som galningar på tillbehör, pluggar på om försäkringar och allt annat nytt som hör hästar till.

Av olika orsaker har våra hästplaner ändrats. Juliet kommer som planerat, men istället för Jewel kommer lilla, lilla Florida.

Florida har även hon föräldrar som är födda i USA, en intressant stamtavla och framgångar på utställning. Hon är liten, bara 72 cm hög, men resten i henne är stort. Humöret, viljan och hennes utstrålning. Inte större än en dobermannhane är vår blivande lilla fröken en riktig eyecatcher, och vi ser fram emot att se henne här ute i hagarna varje dag:-)

NKG MISS FLORIDA BY COMANCHE

Född 2009 05 22

28 Inch, 72 cm 

Florida ett år

Florida två år

Baby Florida

Mamma, Texas LL Satin N Lace 30. 75 Inch

Pappa, Rio Reds Shooters Comanche Warrior  31 Inch

Farfar, Samis Sling Shot