S-Valparna föds. (Långt)

30 maj kl 06:20.
Kias mage vänder sig ut och in. För den som är intresserad kan hela matintaget den senare tiden beskådas överallt… På väggar, golv och lite till.
Dagen ägnas åt tvätt, städ och tork och puss på den ynkliga blivande mammahunden.
Hon är lite ledsen, behöver gå ut stup i kvarten, och verkar ha ont i sin mage. Jag förbannar mig själv för de fina tuggbenen hon fick dagen innan, och fnurar på om det är de som är roten till det onda, eller om valparna tänker komma…?

Kl 14:00 Kia dricker kopiöst. Jag försöker minnas att hon måste kissa mest hela tiden. Minst varannan timme. Nu drack hon halva skålen i ett nafs. Jahapp, ut snart kan jag tro, fast det var bara tre kvart sedan sist.
Vi hinner inte, och kisset rinner, sipprar och porlar ut, breder ut sig på vardagsrumsmattan och över parketten. Suck.
Jag måste vara Ajax och Klorins bästa kund. Bergis!

Kl 18:00
Kia är pigg och glad. Rotar lite på tomten, gräver en fin (jag tycker den är ful, och hoppas husse inte ser den) stor grop i gräsmattan. Undrar om hon tänker sig att hon och de små skall bo där…?
Jag mutar in henne igen, och ger en liten portion dietfoder. Som tack får jag torka en ocean på golvet igen. Jag klappar om vårt kissmonster och suckar lyckligt när hon somnar i sin korg.
En halvtimme senare vaknar hon och vill gå ut. Vi hann, och jag är jätteglad. Kvällen flyter på, och Kia börjar bli hungrig. Hon har förstås inte fått någon mat, med magen i uppror känns det osmart att störa med ännu mer som kanske vill ut snabbt igen.
Vi kvällsrastar sista gången 23:30, och natten blir lugn. När Vita Huset vaknar till liv igen tidigt nästa morgon har den blivande mamman också fått sova.

31 maj
Kia är orolig. Hon är pigg och glad, men det bara känns som om hon inte helt är som vanligt.
Det är hon ju inte heller, hon skall snart bli mamma. Men jag hade nog tänkt att valparna inte skulle komma förrän om några dagar. Den intressanta magen är inte så stor, och blir det få valpar brukar tikarna gå över tiden, får de många barn, föds valparna ofta några dagar tidigare.
Nåväl, uppfödartankar, och även om vi vet att det brukar vara så, så är det också så med avel, att ingen blivande mamma är den andra lik.

På vår dagliga promenad tar jag inte med Kia. Hon ser lite trött ut, och jag tänker att hon behöver sina krafter inför det som komma skall. Hon ser ynklig ut när jag lämnar henne med husse, och jag får jättedåligt samvete…

Dagen går, och framåt kvällen bäddar vår bruna blivande mamma ganska frenetiskt, fixar där valparna skall vara och börjar få den där ”något är på G” blicken. Framåt kvällskvisten ser jag den första värken. Allt ser normalt ut, men inget händer. Kvällen blir natt, alla sover, utom Kia och jag.

Tick-tack-Tick-tack. Gud vad tiden går långsamt...

Till slut gillar jag inte känslan av att allt inte står rätt till, och vi packar in oss och åker till doktorn. På vägen dit ringer jag för att förvarna om vår ankomst, och får veta att "vårt djursjukhus" inte längre har akut öppet??! Jag får vända när vi kommit halvvägs, och åker till Ultuna, i Uppsala.
Där möts vi av en butter sköterska som påpekar att jag inte ringt. (Men hallååååå, är det inte det akuten är till för, att man bara skall kunna komma??) Jag berättar att batteriet dött till mobilen, och skriver in min hund.
Sköterskan frågar om ras, och upplyser mig sedan om att hon aaaaaldrig varit med om att snitta en dobermann. För dobermann behöver faktiskt inte snittas. De är nämligen superfriska och har alltid lätta förlossningar. Jaha? Jag berättar att jag inte står där i foajén med min födande hund klockan 04:10 för skojs skull. Att jag fött upp länge, och vet att allt inte känns okey just nu. Att ja, dobermann brukar föda lätt, men att även de råkar ut för missöden då och då.
När jag hämtar min tik från bilen klämmer hon just ur sig en liten hanvalp, och sköterskan hojtar att hon HAR RÄTT!!!!!! Dobermann behöver minsann inte hjälp - de föder lätt, enkelt och smärtfritt.
Jag bara känner att detta inte börjar bra, så jag tar min hund, åker hem igen, och står på tröskeln när vår vanliga veterinär öppnar klockan 07:00.
Den lilla hanvalpen dog föresten på vägen hem:-(

De tar blodprov och en hel del andra prover på Kia, röntgar magen och vi ser en massa små huvuden och ryggrader där inne.
Det är minst fem valpar kvar.
Proverna visar att Kia har en infektion, att två valpar krockat i förlossningskanalen, och mamma hund är JÄTTEtrött.

Men aldrig för trött för en godis...!

Valparna blir utplockade istället, och kommer med en springande sköterska, en och en till min famn, där jag får nypa/gnugga/dunka/ slunga igång dem.
De är trötta efter vägen ut i livet, förlossningen har tagit lite för lång tid, infektionen har nog påverkat dem, och inte minst är de helt groggy av narkosen mammahund får.
Men efter värme, massage och slungning får jag igång dem, alla utom en brun, stor, välväxt tjej. Hon är bara död. Vad jag än gör, och vad veterinären än försöker vill hon inte.
Usch, det är så trist att se välutvecklade, fina och färdiga valpar som inte lever:-(

Jag koncentrerar mig på hennes syskon. Tre fina pojkar och (ÄNTLIGEN) två tjejer!! De kom i både brunt och svart, och ser fina och bra ut i kropparna.
De låter lite rossliga i början, men piggar på sig vartefter tiden går, och när det gått knappa två timmar skriker de efter sin mamma.

Första bilden av S-kullen

Och mamma hund kommer efter en stund till - det tar tid att sy ihop en stor livmoder och lite till- trött och fundersam över vad som hänt.
Hon stirrar på de små, och tittar på mig, som för att fråga om jag vet vilka de hysteriska dvärgarna är?
Jag berättar för henne att de är hennes, och klappar de små medan jag lägger dem nära henne.
De bökar, luktar och trampar. Deras mamma luktar inte äkta mamma. Hon osar mer sprit, tvål, blod och operation, än så som en äkta mamma skall lukta...
Men hungern tar över, och med lite hjälp får de nya världsmedborgarna sin första slurk mjölk i livet.
Kia är trött, och ligger med huvudet i mitt knä, hon darrar lite under filten, när man är nyopererad fryser man efteråt.

En massa dropp, fick Kia,
fast bilden har visst hamnat upp och ned....

Hon piggar på sig varefter tiden går, och strax före klockan två vinglar hon ut på ostadiga ben till bilen som står och tomkör för att hålla värmen.
Vi packar in henne och lägger valparna i en korg bredvid, och jag kör som om jag hade det dyraste glas löst därbak, hela vägen hem.

Vi landar i Vita Huset tidig eftermiddag. Bäddar ned mor och barn, bebbarna nöjda över att vara nära mamma, och Kia glad att vara hemma, och få ha sina små tätt intill. Hon piper om någon kommer för långt bort, och raggar oroligt om vi rör dem, eller lyfter på dem.

Hemma! Trött, nedbäddad och glad över sina små. 

Jag går en runda, städar lite, ordnar så att de andra djuren får mat, planerar middagen, pysslar kring Kia och ser att allt är i sin ordning.
Bäddar till mig själv bredvid henne, och somnar till radions Lugna Favoriter. Då har vi varit vakna hur många timmar som helst. Phu.

STORT TACK till Ammi som hjälpte till att ta hand om Tania och resten av flocken under dagen, det var så skönt att veta att de fick komma ut och ha roligt!

Och Mia som hjälpte till att köpa medicin mm.
Resten av familjen som hjälpte med allt och inget, och matte Maria som kom med positiva tankar och tillrop under tiden.

Kia äääälskar sina små babysar