Jenna Sammetsöga

Jenna är en fantastisk hund. Många dobermann har jag haft, men jag har aldrig träffat, eller haft en så snäll tik som Jenna. Hon är aldrig arg, aldrig elak aldrig, stygg mot andra hundar. Vänlig, tålmodig, gullig, stor och svart, hänger hon helst som en skugga efter mig.

Jenna har en hobby. Hon vill bli klappad.
Jenna vill bli klappad jämt. Hon vill ha mys när vi tittar på TV:n. Hon buffar på min hand när jag gått och lagt mig. Hon tjatar försiktigt när vi äter middag och sitter vid datan. Hon krafsar, buffar, och ber om klapp hos alla våra gäster. Börjar med en, fortsätter till nästa och går laget runt, lagom för att börja om när den sista gästens klapp tagit slut.

Ibland är det irriterande. Alltid, alltid är där en svart tjatmoster. Glömmer jag stänga toalettdörren finns där en svart nos. Skall jag hjälpa dottern med läxan buffar ett huvud på min arm och sätter jag mig ned finns det genast två Sammetsögon som stirrar på mig, och tyst ber om uppmärksamhet. Får hon inte det, krafsar hon, eller nästan slår på mig med sin stora tass.

Igår gick vi långpromenad. Husse, jag och alla hundarna. Äntligen sken solen efter alla dessa dagars enorma kyla och hällregn. Vem som njöt mest vet jag inte, men alla var glada. Och benen var fulla i spring.
Efter en dryg timme kom min svarta hund och gick vid min sida. Först tänkte jag inte på det, men började så notera att jag hade en skugga. En skugga som inte såg helt nöjd ut med tillvaron. Jag satte halsband på henne, och började koppla bort husses prat. Varför gick Jenna här? Varför såg hon ledsen ut? Varför gick hon så långsamt…?

Min svarta hund saktade efter, och rätt vad det var gick hon bakom oss. Vi stannade, och hon bara stod där och såg ynklig ut. Jag blev förstås jätterädd, och tänkte de värsta av tankar.
Tänkte hon dö nu?
Tänkte hon få magomvridning?
Tänkte hennes hjärta sluta funka eller hade hon fått akut cancer. Kan man ens få det??

Jenna såg så ledsen ut, skakade lätt i bakdelen, och tittade mot sin mage. Vi klämde, kände, lyfte, tittade, och frågade henne var det gjorde ont. Hon kunde förstås inte svara, bara tittade ledset tillbaka och såg konstig ut.
Vi försökte gå lite till, och Jenna kämpade på, men långsamt gick det. Det gick ju inte alls.

Husse och Hallon fick helt enkelt springa hem och hämta bilen, och vi andra fick vänta på ängarna.
Jenna var lugn, åt lite gräs, och tittade på mig, som om hon bad om hjälp att få bort det onda. Det var långa tjugo minutrar, lång tid att titta på sin ledsna hund och lång tid att inte kunna lindra eller hjälpa alls. När husse kom med bilen hoppade hon tacksamt in därbak och vi åkte hem.
Väl tillbaka inspekterade vi vår hund igen, och såg att ena baktån var rejält svullen. Hm.. Getingstick…? Huggorm? Bruten/stukad tå eller ett ledband av?
Ja, frågorna var många, och inga svar fanns.

Vi konsulterade vår veterinär, och det beslutades att vi skulle avvakta en liten stund för att se hur allt utvecklade sig. För generellt är det så att getingstick svullnar lokalt och vid huggormsbett svullnar generellt allt upp. Vi höll förstås tummarna… Medan vi väntade fick vi lunch i solen, och min Sammetsöga vilade i bilen.
När jag nervöst tittade till henne igen hade hela tassen börjat svullna, och vi åkte förstås omedelbart till kliniken där Jenna blev inlagd, bums.
Hennes hjärta gick på högvarv, ett tillstånd som inte är bra för någon, och tyvärr allra minst för Jenna….
Hon såg rädd och ensam ut när hon hoppade iväg på tre ben med sköterskan, och det kändes hemskt att lämna henne hos veterinären själv.

Många timmar senare fick jag hämta min vovve, hon levde och hade pumpats full med mediciner, dropp och hade övervakats på bästa vis.
Bakbenet hängde mest och dinglade, och hade intagit storleken elefantsize. Vi fick bära de 37 kilona Jenna ut i bilen, och det skar i hjärtat när hon olyckligt skrek av smärta. .-(

Natten blev lång och ond, och dagen idag är inte heller skoj. Jenna har ont, är långsam och vill helst inte rastas, lägga sig ned eller alls belasta det onda bakbenet.
Helst vill hon bara vara bredvid, på och nära mig. Helst vill hon att jag skall ha en hand på hennes huvud hela tiden. Hon känner sig nog jätteynklig, rädd och tilltufsad. Det kan jag förstå, hennes ben ser förskräckligt ut, och jag är livrädd att den fula ormens gift skall påverka hennes kropp så att hon blir ännu sjukare.

Det enda vi här hemma kan göra är att följa doktorns föreskrifter; TOTAL stillhet i två dygn, vila och bara koppelrastas 1-2 veckor samt provtagningar för att se hur hjärta, njure och lever påverkats av detta.

Lilla Jenna Sammetsöga, idag vaknade jag av ett tyst gnyende, ledsna ögon och en buffande nos som inte ville vara ensam. Aldrig har jag väl blivit så glad att min tjatiga hund pockade på uppmärksamhet.

Tyvärr har jag dålig erfarenhet av ormbett på hund, flera av våra egna fyrbenta har råkat ut för bett, och med vetskapen att det kan gå åt olika håll känns det jobbigt just nu…

Håll tummarna för att vår finaste Jenna blir frisk!

http://www.veterinaren.nu/artiklar/hund/bett-och-stickskador/ormbett-hund/22