Min finaste födelsedagspresent

Min finaste födelsedagspresent

Min finaste födelsedagspresent har jag väntat på länge.
Min finaste födelsedagspresent har jag planerat sedan många, många, många (JÄTTEmånga) år tillbaka. 10 år, om jag nu skall vara precis.

Min finaste födelsedagspresent har jag velat hit och dit över. ”Ska ska inte, ska, ska inte. Ska ska inte”

Ska.

Igår kom hon. Min finaste födelsedagspresent.
Liten, orolig och fundersam över var hon hamnat, fanns hon på Arlanda i en gråbeige låda med mitt namn på. Slarvigt uppställd på sniskan stod Vari kennel buren på rullvagnen, och inuti balanserade lillan med fundersam blick.
Hon var efterlängtad, hon var annorlunda, hon var dyr, hon var söt men mest av allt - hon var alldeles bara min!

Ända borta från landet Argentina kom hon, från värmen, ljudet, luften och allt så annorlunda från här hos oss.
Hennes stamtavla är annorlunda. Jag som kan varendaste hund, resultat och släkting i de flesta europeiska länder läser min nya hunds papper som rena grekiskan. Knappast ingen hund känner jag igen. (i alla fall inte utan efterforskning) Inga resultat poppar upp i mitt huvud, och ingen privat databank visar sig när jag letar bland hundnamnen.

Tania, som vårt nyförvärv döpts till av sin uppfödare -och som hon inte skall heta här- kommer från en helt fantastisk kull.
Att välja valp var ett delikat problem, alla de sju syskonen var som sprungna ur samma petnoga skaparhand - supersnygga! Jag som inte skulle ha flera bruna valpar föll som vanligt för den bästa valpen, för det fanns en som var lite bättre än de andra - och hon var förstås brun.

Nåja, jag har alltid tyckt att devisen ”En bra hund har ingen färg” stämmer mitt i prick, och med det bästa för ögonen blev det en brun valp till oss. Igen:-)

Vår valp är vacker, välsvarvad och mest framåt i kullen, enligt uppfödaren. Hon leder valpgänget, hittar på bus, stjäl, stökar ned och är framåt, nyfiken och påhittig som en ekorre. Eller vad jag nu skall hitta för liknelse till henne.
Vår så vanliga lugna (jag vet, överdrift) tillvaro på Vita Huset är nog ett minne blott.

Lilla fröken Argentina släpptes försiktigt ut ur sin bur, och stod på vingliga Bambi-Ben inne i ankomsthallen på terminal fem på Arlanda. Mitt i myllret stod hon, och verkade fundera på orden som kom ur min mun. För inte lät de som något hon alls hört förut. Jag som bara kan säga enstaka fraser på spanska började med ett käckt ”Hola” och sedan blev det rakt på sak - svenska:-)

Vi klappade om den lilla nykomlingen, och kände oss alla nervösa över hur hon egentligen tänkte reagera.
Det visste hon nog inte själv heller, och efter tre dygn på resande fot var hon nog mest lättat över att få slippa vara instängd.

Jag som tagit hem otaliga djur under åren hade förberett mig mycket på att vi alla skulle ta hand om en ledsen, orolig och ovetande liten skrutt. En som inte kan något, kanske skulle vara skräckslagen, orolig och krypa fram. Jag vet inte vad jag försökte förbereda oss på, för efter flera importer har jag lärt mig att man egentligen inte an förbereda sig helt.
Utomlands har man hund på ett annat vis än oss i Skandinavien, och dessutom är ingen vovve den andra lik. Det är också olika hur en hund reagerar på flytt, bur, transport, flyga, människor, ljud och allt nytt.

Vår lilla bruna fröken stod ett tag på sina långa ben, och nosade på oss alla. Hon funderade med allvarsam min, mönstrade mig med sina pepparkaksbruna, och riktigt kloka fyra månaders ögon, och sedan var hon klar!
Hon hoppade upp och gav mig en puss, hälsade vidare glatt på alla som ville. Fick en smörgås av ena dottern och blev alldeles vild! Huuuungrig som bara den!!! Den lilla svansen viftade fortare än fortast och hon tiggde till sig mera mat ändå. Juicepaketet fick hon att leka med, och sedan var hon bara lycklig.
Lekte, studsade, busade och nosade. Allt, allt ville hon undersöka, och vi tog oss långsamt ut från terminalen och styrde kosan mot bilen.

Vår lilla nykomling hoppade glatt med på ostadiga långa bruna kalvben, och låg fint på golvet med ett tugg under sista färden i bilen hem.

Och så fick Vita Huset och alla inneboende sig en inspektion som de nog sent skall glömma!

Efter att ha hoppat, studsat, busat och sprungit i timmar, fick lillan mat och somnade djupt i sin nya korg.
Och där låg hon fint, och gjorde mig glad och upprymd varje gång jag vilade ögonen på vårt lilla Argentinska nyförvärv:-)

Föremålsintresset var det inget fel på!
Och juicepaket är skojjsiga:-))

Lägg till bildtext