Den Argentiska Tromben

Andra veckan
Idag har vi haft Tania i två veckor. 14 dagar...

Vår lilla kalviga, långbenta, graciösa och supervilda valp. I skrivandes stund fyller hon snart fem månader och ligger och sover. ( Vi vågar knappast andas, för den vilda babyn S.O.V.E.R!!!!!!!!)
Alltså, hon sover…!! Djupt, tungt och med sin nyfunna vän, Nasse, intill.
Och alla andra smyger på tå i huset.

Katterna går med lätta steg förbi hennes bädd. Tassar försiktigt och kastar långa blickar på sin plågoande. De märker att hon sover djupt, och passar på att leva lite.
Leker tyst med resterna av pälsmössen, petar i blommorna och myser med varandra på den stora vardagsrumsmattan. De andra hundarna breder ut sig i soffan och stönar välmående.
Själv tittar jag lite uppgivet på förödelsen. Den argentinske tromben har farit fram över mitt hem, och Vita Huset är sig inte likt;
Min stora hibiskus är nästan död. Den slokar uppgivet, står stukad, sned och tuggad på, halvnaken utan jord. För den ligger utanför krukan. Grannblomman har inga blad - de är hackade i tusen småbitar och nu prydligt uppkräkta i trappan, där de ligger i en geggig röra blandat med kattgodis och söndertuggade pappersbitar.

Över hela vårt golv -och jag menar HELA- ligger det "leksaker", mjukisdjur, skor, ett par glasögon (husses, bäst jag tar dem innan han upptäcker det) ett skrivblock som sett bättre dagar (någon har sugit på det), min nya roman som inte längre ser ny ut och alla tuggben utslängda överallt….. så vårt tidigare någorlunda hem mest ser ut som en sliten knarkarkvart.
Jag suckar lite och börjar plocka upp, trampar i en kisspöl och haltar på min torra fot in i badrummet för att byta strumpor.
Det är inte kul att bara använda en fot - och den gör dessutom ont fortfarande. För igår trampade jag på en vass mjölktand. Blodvite uppstod och jag svor ve och förbannelse över den busiga dvärgen som bara dräller saker omkring sig. Smutskläder som hon stulit, leksaker som hon har sönder och nu, mjölktänder som man skär upp fötterna på!
Och ställer hon inte till det för mig, så gör hon det nästan för sig. Häromkvällen stod hon och puttade lite sådär, blasé, på husses rödvinsglas. Putt,putt,putt,vad,kul,det,vinglar! Putt,putt,puttOJDETRAMLADE! Fort snor hon med sig en vass skärva och springer med sitt byte för allt vad remmar och tyglar tillåter, och jag förstås, efter, med andan i halsen! Jag får fatt i marodören längst in i sovrummet, bakom husses sängsida, där den lilla busen har kommit på att man kan gömma sig. Bara det att den platsen väljer hon varje gång, så det är ju knappast svårtippat var frk brun är denna gången heller. Där sitter hon och gnager njutningsfullt på sitt byte, glasbiten. Som jag tar, medan jag förklarar för henna hur farligt det är, och hur nejnejnej det är.
Inte kan man ÄTA glasskärvor. Men det kan man. Tycker Tania. Hon lyssnar i alla fall inte, för medan jag läser mina paragrafer ser jag hur hon med intensiv frenesi börjar slicka på TV:n.
Husses älskade storbildsskärm.

Den lilla sjusovaren börjar vakna. Det rycker i benen, hon sträcker njutningsfullt på sig, kommer och kråmar sig lite, vill kramas och är sådär valpigt mjuk och varm. Gud så söta de är, dobermannvalpar! :-)Vi kramas lite till och hon biter mig hårt i näsan. Blodet sipprar lite, och jag lyfter upp min 19.5 kg valp i famnen medan jag försöker torka bort bloddropparna från ansiktet. Lillvalpen slickar mig lyckligt och ser nödig ut.

Så är det dags igen, för mitt eviga -släpa-kissnödig-valp-fort-som-sjutton-ut-från-huset-innan-hon-kissar-på-golvet-och-allt-annat-som-hamnar-i-vägen. Phu. Vi hann!
Den lilla lättar glatt på trycket och sedan far hon iväg för att jaga kaninen. Tänk att hon inte är tröttare ändå?
Vi har miljötränat en skvätt varje dag sedan hon kom.
Besökt den lokala djuraffären, veterinärkliniken, flygplatsen, skolan, fritids, hundrastgården, centrum och blomaffären. Överallt träffar vår positiva valp snälla människor som vill klappa, säga hej och fundera över hennes tejpade öron. Ofta får hon en godis, och upptäcker nya dofter, ljud och saker. Det är jättenyttigt, och ett enormt viktigt måste för en valp i utveckling.

Hon går skogspromenader, med hundkompisar, ibland utan. Hon går med mig till stallet och vi strövar bara omkring på åkrarna. Jag försöker göra varje dag lite olika, trötta ut henne lite, upptäcka nya saker och inte minst träna lite. Nu kan hon ”sitt”, ”stanna kvar i bilen” och ”kom”. (Fast selektivt)

Tjohoooo! Sverige är helt okey! 

"Munnen har man fått för att ha saker i"

Bus i blick - det GÅR INTE att stå still...! :-)

Vi går tillbaka in i huset. Tania älskar att stoppa saker i munnen och jag svarar i mobilen medan jag tankspritt bänder loss pinnen och gul rockwool från hennes ivriga mun. Det är inte klokt vad hon hittar ute! Medan jag hänger tvätt muddrar hon kattlådorna, köksbänken och drar loss tyget från schäslongen. Kissar på mattan (jag vet, vi var just ute) och drar ned soffkuddarna i det.

Suck och herreguuuuuuuuuuuud!
Jag tror vi tar en promenad, den vilda babyn tar nästan kål på mig. Bäst att gå ut, innan något ännu värre händer.
Promenaden går fint. Tania är en sakletare. Hon tittar, nosar, upptäcker och vill ha allt i munnen. Bära och njuta av sitt byte:-) Ibland tycker jag att hon skall släppa sina upptäckter och inte gå och släpa på allt hon hittar. Jag lurar av henne grenen och byter mot en godis. Tania tar godiset och letar upp sitt byte som jag trott var bortkastat. Och så gör vi om allt, fast nu tar jag i för kung och fosterland. Slänger saken lååååååååååångt bort. (Min basketspelande man skulle bli stolt:-) )
Tania mumsar i sig godiset och hittar genast en ny pinne/kotte/gren/sten/mossbit att bära på.
Jag är en loser. :-)

Väl hemma tränger sig den vilda babyn före sina hundkompisar. Hon sladdar runt hörnet i hallen där katten sitter, och jagar vidare efter den in i badrummet. Av spåren att döma fortsätter hon ända in i duschen, får våta tassar, som ju var lite leriga, jag hann inte torka, och så vidare in i det nystädade huset. Tio miljoner tassavtryck blir det i hela mitt kök och vardagsrum.

Får man riva sitt hår?!
Men, det är mysigt och kul med valpar. De är underbara, söta, glada, tillitsfulla och härliga små individer. Kanske bara lite intensiva…

Tania och Rulle. Best friends:-)